Det finns böcker som jag inte kan läsa från pärm till pärm och sedan aldrig mer, men som jag läser i då och då, när andan faller på, i vissa sinnesstämningar, eller bara för att jag råkar få syn på dem, i hyllan, på skrivbordet eller i högen på nattduksbordet. Böcker som jag aldrig tycks bli färdig med, eller böcker som jag inte kan bli färdig med, för att de inom sina pärmar rymmer så till synes oändligt mycket att de är nästan outtömliga.
En sådan bok är den danska poeten Inger Christensens essäsamling "Hemlighetstillståndet", i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag 2011.
Den kortast möjliga karakteristiken av dessa texter är att de handlar om människan, språket och världen. Om skrivandet, om skapandet av mening. Om det tillstånd då språket och världen sammanfaller. Hemlighetstillståndet. Detta vackra ord.
Kanske beror mitt ständiga återvändande till boken bara på att jag är för dum för att fatta de subtila tankegångarna? Ja, sannolikt är det så. Åtminstone lite för trög i skallen. Men det jag tar med mig från varje läsning är ändå något och det berikar mitt liv.
Ett tema som berörs är förhållandet mellan människan och naturen.
Tillhör historien, i betydelsen jordens och universums utveckling, naturen i vid mening, människan?
Christensen skriver om
"...vår ambivalenta hållning till förhållandet mellan natur och kultur, eller mellan naturen och det människoskapade. Å ena sidan hyser vi, i självömkande nostalgi, en primitiv längtan tillbaka till naturen, medan vi å andra sidan inte har ögon för något annat än den människoskapade världen runt omkring oss. Det människoskapade har i sanningens namn brett ut sig så mycket att det efterhand börjat skrämma oss. Men istället för att undersöka hur intimt det människoskapade hänger samman med den natur det trots allt hör ihop med, betraktar vi oftast det människoskapade för sig och naturen för sig, som oförsonliga, ja fientliga storheter."
[...]
"... människans förmåga att inbilla sig själv att allt det som vi själva har uppfunnit och fört in i världen, är lika enastående storslaget som det naturen själv har utvecklat. I slutändan ett insisterande på att historien tillhör oss, även om vi glömt på vilket fundament historien vilar. [ ... ] Detta övermod uppstår, för att vi så länge har inrättat vår människovärld som om den var hela världen, som om den uråldriga längtan efter paradiset tillsammans med vårt mänskliga maktövertagande av naturen kunde förvandlas till evig trygghet i ett konstgjort paradis."Jag tar med mig detta och sammanför det med en annan ständig läsning, Giacomo Leopardi. Så kan de två mötas och jag kan lyssna till olika röster och kanske bli en aning klokare.
4 kommentarer:
Jag har förstås också läst henne, en av de allra största poeterna i nordiskt 1900-tal. Också jag i omgångar och ständigt återvändande. Både till poesin och prosan. Har dock inte läst dessa essäer som ju av dina citat och kommentarer att döma man borde göra. Temat natur och kultur är ju högintressant och klassiskt, så kopplingar kan nog göras åt många håll.
Det är inte lätt det här med att slitas mellan att fördjupa sig ytterligare i ett författarskap och samtidigt försöka hinna med alla de andra, som man också vill läsa.
Det är det eviga dilemmat och det finns kvar även för pensionärer, har jag märkt... Och så har jag blivit student igen, med en hel del läsning. Man ordnar det för sig...
Åh, det har du! Får man fråga vad du studerar?
Jag har återvänt till gamla jaktmarker, agrarhistoria. När jag funderade på att läsa något i höst, för att disciplinera mig själv, så kunde jag inte låta bli nu när den här kursen gavs. Det är ganska exakt trettio år sedan jag läste C-kursen. Vi är bara fem studenter, de flesta i mogen ålder. Det är ett privilegium att få tid till sånt här nu. Här en länk till kursplanen.
http://kursplaner.gu.se/svenska/HI2133.pdf
Skicka en kommentar