Jag försöker upprätthålla en moralisk föresats och läser om en ond dvärg

"Sjukdom är ett hinder för kroppen, men inte för dina moraliska föresatser, om dessa inte själva vill det. Är du halt, är detta ett hinder för ditt ben men inte för dina föresatser. Så ska du tänka om allt som du råkar ut för. Du kommer att finna att allt som sker är ett hinder för någonting annat än för dig själv."

Så skrev Epiktetos och så kan man väl se det, med en viss ansträngning. Jag försöker göra det; inte halt, men med envisa ryggbesvär. Och till mina moraliska föresatser hör, om man nu vill placera detta i den moraliska sfären, att jag vill bilda mig genom läsning.

Jag har ägnat mig en del åt omflyttning i och städning av bokhyllor på sistone och hittade då några böcker av Pär Lagerkvist, som jag inte läst på kanske femtio år: "Bödeln", "Gäst hos verkligheten" och "Dvärgen". I dag tog jag paus i den mer krävande Musil-läsningen och läste "Dvärgen". Den var klart läsvärd.

Miljön är hovet hos en mycket machiavellisk italiensk renässansfurste. Fursten har en dvärg. Furstens dvärg hatar människorna, men älskar makten och våldet. Han anser sig tillhöra en överlägsen ras och föraktar fursten när denne sluter ett fredsfördrag med grannstatens furste - men det är bara en list och han låter dvärgen bjuda gästerna på förgiftat vin vid fredsbanketten, kaos utbryter och då triumferar dvärgen:

"Jag kröp upp på en stol för att riktigt kunna överblicka vad som hände omkring mig. Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjäna något annat än att utrotas."  

Det är dvärgen som för ordet i denna berättelse om krig och maktkamp. Dvärgen är både en individ och en symbol för ondskan i världen och ondskan i människan.  Realism och symbolism blandas. Lagerkvist är inte historiematerialist. Ondskan är snarast en metafysisk, evig entitet än förankrad i sociala och politiska förhållanden. Boken slutar med att dvärgen kastas i en fängelsehåla och där tålmodigt väntar på att åter behövas.

"Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen."

Jag bläddrar lite i ett par tillgängliga handböcker, Erik Hjalmar Linders bastanta "Fyra decennier av nittonhundratalet" och "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950", för att få lite bakgrund. Det finns naturligtvis mycket mer att säga om Pär Lagerkvist och "Dvärgen". Linder säger mest. Sven Delblanc en del. Båda använder mellanrubriken "Kämpande humanism" för att karakterisera Lagerkvist hållning. Delblanc är inte så entusiastisk. Han gör också en djärv psykologisk tolkning: "Dvärgen tycks på ett slående sätt bära likheter med diktaren själv, kortvuxen, rödhårig, benägen att dra sig undan i ensamheten, olustig inför vetenskapens närgångna granskning."
Vad skulle Lagerkvist ha sagt om det?

Illustration av Sven T. Kjellberg 1951

_________________________________________________________________________

Epiktetos: "Handbok i livets konst". Översättning av Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.
Erik Hjalmar Linder: Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Band 5: Fyra decennier av nittonhundratalet. 3:e bearb. och utök. uppl. Natur och kultur, 1958.
"Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950". Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.), Bonniers, 1989.
Pär Lagerkvist: "Dvärgen". Bonniers, 1944.