Italo Calvino: En valförrättares dag

För några dagar sedan damp den ner i brevlådan, ett antikvariskt exemplar av Italo Calvinos "En valförrättares dag", utgiven av Bonniers i den klassiska Panacheserien*. Ett häftat, ouppskuret exemplar. En viss nostalgi infann sig. Jag fick ta fram min gamla schweiziska fällkniv och sprätta försiktigt. Jag har läst, och läst om.

Det är på ett sätt en rak och enkel berättelse om Amerigo Ormeas erfarenheter under en dag som valförrättare och observatör i Turin, representerande det italienska kommunistpartiet, under valet 1953. Vallokalen är belägen i Cottolengo, en jättelik asyl för fysiskt och psykiskt handikappade, de allra eländigaste i samhället, "underutvecklade, sinnesslöa, vanskapta, ända ned till de undangömda varelser som ingen får tillstånd att besöka", drivet av katolska nunnor.

Amerigo har drag av författaren själv. Calvino tjänstgjorde som valförrättare på samma plats som Amerigo, i Cottolengo 1953. Han arbetade på romanen under lång tid och ville redan då skriva om sina erfarenheter, men var osäker på vart det skulle föra honom, inte minst politiskt.**

Amerigos uppgift förutom att vara valförrättare är att som observatör förhindra att de kristliga demokraterna manipulerar valet genom att tillskansa sig röster från människor som är oförmögna att rösta själva. En verksamhet som skildras inte utan en viss komik.

Men under denna raka och enkla berättelses gång följer vi också Amerigos reflektioner över förhållandena i asylen, där en ny värld öppnar sig för honom, och där frågor som vad en människa är och vad människovärde är ställs på sin spets.

Och vad är demokrati? Ska människor som är ur stånd att bilda sig en uppfattning av omvärlden och som inte kan kommunicera med omvärlden tillerkännas rösträtt?

Man kan nog läsa berättelsen som en berättelse om hur en teoretiskt grundad, ideologisk världsuppfattning kolliderar med en konkret, låt vara extrem, verklighet av oförmåga och lidande.

"Han kände att den inblick han fått i deras lidanden, denna kunskap inte skulle gå honom spårlöst förbi [ ... ] Hur skulle han nu kunna återgå till sin läsning, till sina allmänna slutledningar?"

Kan ett annat, tänkt socialistiskt samhälle hantera detta lidande, det som nu självuppoffrande hanteras av nunnorna? Kan människokärleken genomsyra ett rationellt planerat, ordnat samhälle?

I en av salarna betraktar Amerigo en söndagsklädd bonde som på besök hos sin sinnesslöe son knäcker mandlar och räcker till sin sonen.

"När den unge idioten hade slutat sitt tröga mellanmål satt far och son kvar på var sin sida av sängen, båda hade lagt sina ben- och blodtunga händer på knäna och lutat huvudet åt sidan - fadern med hatten neddragen, sonen kortsnaggad som en straffånge - för att ännu kunna se på varandra med en blick ur ögonvrån.
  "Så är det", tänkte Amerigo, "dessa två behöver varandra, sådana de är."
  Han sade sig: "Detta sätt att vara är kärleken."
  Och sedan: "Det mänskliga når så långt som kärleken når, det har inga andra gränser än dem vi själva sätter."

___________________________________________________________________________
*Italo Calvino: En valförrättares dag. Bonniers, 1965.
**Torbjörn Elensky: Italo Calvino : skönlitteraturen som livsform. Bokförlaget h:ström, 2014.