Jag fick besök av Själens furir

Just när jag slog mig ner för att skriva fick jag besök av Själens furir*.

- Vad gör du?
-  Jo, jag... eh... jag tänkte att...
- Jaså, du sitter med bloggen nu. Det var längesen.
- Ja, jag vet. Men nu tänkte jag...
- Du tänker väl inte skriva något här?
- Jo, faktiskt. Jag har slutat att läsa deckare nu och...
- Jag har sett att du läst deckare. Tjugo bara i vår. Varav tretton Peter Robinson på raken. Lite ensidigt, va? Lite maniskt?
- Jo, men Robinson skriver bra, och som... Men nu har jag alltså läst Virginia Woolf, "Samlade noveller & prosaskisser" och så håller jag på med nyöversättningen av "Åren" och det är fantastisk läsning och jag...
- Och nu tänker du skriva något om denna läsning här?
- Ja.
- Är det någon bra idé, egentligen? Du har väl sett hur det blivit allt färre som läser den här bloggen?
- Jo, men det beror väl på färre och kanske lite mer ointressanta inlägg... Men nu...
- Nu kommer du att skriva fler och mer intressanta texter?
- Ja, jag ska försöka i alla fall.

Att få besök av Själens furir är inte trevligt, men måhända nyttigt. Han sa:

- Du, eftersom jag kan se rakt in i ditt innersta (en inte alltid upplyftande egenskap...) så vet jag att du i ett par veckor tänkt och varit på väg att skriva, men hittills har det inte blivit något av det. Varför skulle det bli det nu?
- Jag tror att jag kan ta mig samman nu. Tänka klarare. Vårluften som...
- Hittills har jag inte sett några tecken på det.
- Men nu när kvällarna är ljusare och löven spricker ut och körsbärsträden...
- Så tror du plötsligt att du kan skriva något läsvärt, något annat än de där krampaktiga inläggen du presterat på sistone?
- Ja, faktiskt.
- OK. Vad ska du skriva om Virginia Woolf-läsningen då?
- Ja, om "Samlade noveller & prosaskisser" att den är kronologiskt ordnad, med texter från före 1917  till 1941. Att den är alltigenom läsvärd. Att det både är mer konventionella noveller, ofta med ett oväntat slut, och så texter där Woolf, som i "Mrs Dalloway" och "Vågorna" låter skeendet speglas i människors medvetandeströmmar, eller samtidigt i flera människors medvetandeströmmar. Att de olika perspektiven ger en mer realistisk realism än konventionell realism eftersom vårt vara i världen inte är någon objektiv affär, utlämnade som vi är åt vår subjektivitet.

"Åren" har jag som sagt inte avlutat än, men jag skulle nog vilja säga att det är en rätt sorgsen roman om tidens obönhörliga gång, om vad sociala förändringar och krig och kärlek och brist på kärlek gör med människorna. Det är Woolfs sist publicerade roman och anses allmänt inte vara så modernistisk som W:s tjugotalsromaner, men i flera kapitel och alltmer efterhand i romanen arbetar hon på samma sätt som tidigare med inre monologer. När jag läst klart kan jag nog säga mer.

Virginia Woolf hamnar här i oväntat sällskap med...

- Jaha. Ja, ja, det kanske kan bli något av det. Om du skärper dig. Men det finns en enklare utväg...
- Ja?
- Nu blev du intresserad! Typiskt dig. Ständigt öppen för enkla utvägar... I alla fall: du kan låta bli att slita med det där seriösa blogginlägget och bara låta vårt samtal här stå kvar som det är. Med dina sammanfattande formuleringar.
- Tja, varför inte? Eller: ja.
- Jag tror nämligen inte att ditt slit skulle ge så mycket mer.
- Nähä.

Furiren fortsatte:

- Det är bara en sak som förvånar mig lite. Du som sällan blottar dig själv, varför lägger du ut vårt samtal här, som ju inte precis är smickrande för dig?
- Jag kanske inte alls lägger ut det...
- Jo, jag vet att du kommer att göra det.
- Jag kan strunta i det.
- Nej, som jag sa, jag kan se rakt in i ditt innersta och vet vad du kommer att göra.
- Men, hur...?
- Sa jag inte att jag är din själs furir? Mig lurar du inte. Mig kommer du inte undan.

...Herbert Tingsten

_______________________________________________________________________________
* Uttrycket är knyckt. I Göran Pams diktsamling "Världen ser dig - Själens furir och andra dikter" (1964) finns ett citat av Herbert Tingsten: "Jag jagas, som jag brukar säga, av 'furirer' ".