"Om svalor, som dragas upp ur vattnet"

Häromdan gick jag en morgonrunda med kameran och fick syn på årets första ladusvala. Den satt på eltråden bort till Halvbondagärde och plockade sig i fjäderskruden och såg ut att njuta av solen lika mycket som jag.

"Har du flugit hit från södern eller har du övervintrat under isen på någon sjöbotten?", frågade jag. Men fick inget svar. Vilket jag väl inte heller förväntade mig.

Det som föranledde frågan var naturligtvis det som Olaus Magnus skrev i sin 1555 utgivna "Historia de gentibus septentrionalibus":

"Fastän personer, som skrivit om mångahanda naturförhållanden, ha omtalat, att svalorna byta om uppehållsort, d. v. s. draga till varmare trakter, redan då det så smått börjar arta sig till vinter, så händer det icke förty rätt ofta, att fiskare i de nordiska vattnen råka draga upp svalor, som bilda liksom en hopgyttrad massa. Efter höstens början ha de packat ihop sig, näbb vid näbb, vinge vid vinge och fot vid fot, för att sänka sig ned bland vassen. Ty man har lagt märke till, att de vid denna tid, efter att haffa sjungit en ljuflig sång, på detta sätt sänka sig ned, och att de efter vårens ankomst helt fridfullt flyga ut ur vassen och uppsöka sina gamla nästen eller med den ifråga omsorg, som är dem medfödd, bygga nya." *

Även Linné förde vidare denna folktro, även om han tycks ha vacklat. Han skriver för övrigt också i "Systema naturae" att göken på hösten förvandlas till hök... Teorin om svalornas vintersömn under isen diskuterades långt i på artonhundratalet innan den bland annat med hjälp av diverse experiment tillbakavisades.**

Olaus Magnus (1490-1557) var kyrkoherde i Stockholm och domprost i Strängnäs. När Gustav Vasa införde lutherdomen förblev han katolik, lämnade landet och flackade runt i Europa innan han 1537 slog sig ner i Rom och där sysslade med vetenskaplig verksamhet. 1544 utnämndes han av påven till katolsk ärkebiskop i Sverige, dit han dock aldrig återvände.

"Historia de gentibus septentrionalibus" utkom alltså 1555 och översattes och trycktes ute i Europa i flera upplagor, men gavs först 1912-1925 ut på svenska. I min hylla har jag den faksimilutgåva i fyra vackra, vita band som Gidlunds gav ut 1976, om nästan 2000 sidor, och där man även infogat John Granlunds separat utgivna, omfattande kommentarer. En fascinerande läsning. Som Mats Rehnberg skriver i förordet, "en sällsam blandning av exakta iakttagelser samt tidsbetingade lån ur medeltidens och renässansens lärda skrifter och uppfattningar."

______________________________________________________________________________

• * Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Gidlund i samarbete med Inst. för folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms univ., Stockholm, 1976. Fjärde delen. Kapitel 29, s.130. "Om svalor, som dragas upp ur vattnet."

• ** Berglund, Karin, Jag tänker på Linné: han som såg allt, Bonnier, Stockholm, 2007. s. 212-214.