Fredagsläsning: Rebecca Solnit

Denna stilla, tysta fredagskväll läser jag Rebecca Solnit:

"Vi tror att vi berättar historier, men ofta är det historierna som berättar något för oss, säger till oss att älska eller hata, att se eller vara blinda. Ofta, alltför ofta, blir berättelser en börda som tar kommandot över oss, piskar oss framåt, säger till oss vad vi ska göra, och vi gör det utan att ställa några frågor. För att lära oss att bli fria måste vi lära oss att höra berättelserna, ifrågasätta dem, stanna upp och lyssna på tystnaden, namnge dem och själva ta över berättandet."

Rebecca Solnit: "Det avlägset nära", Daidalos 2014.

Dörren

Det var länge sedan jag skrev om vandring här

Det var länge sedan jag skrev om vandring här.
I dag snörde vi på oss vandringskängorna och gick en runda i skogen. Fyra, fem plusgrader. Blåsigt. Perfekt att gå i skogen. Som vanligt mötte vi inte en människa. Jo, förresten, en kvinna med hund. Lunchmackor med kaffe åt vi vid Rörsjön. Solen stod redan lågt över träden. Vinden svepte kall över vattnet. Vi satt inte länge. Men vi njöt av tillvaron.

För den specialintresserade en karta. Från parkeringen vid Skärbäck gick vi mot Karlsvik och Rörbäck upp mot Dikarens, längs Rörsjöns norra strand över Toppbjär ner mot Valasjön och sedan Hallandsleden förbi Ängens och så vägen vid Kalvsjön, förbi Angkärr och åter till Skärbäck. En sträcka på väl en mil.

Senecas åsikt

Lite med anledning av gårdagens text.

"Nej, vi ha icke för liten tid oss tillmätt, men vi förslösa för mycket af den. Lifvet är tillräckligt långt, och äfven för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd. Men där den får flyta hän i vällefnad  och slarf, där den icke användes för något förnuftigt ändamål, då märker man en gång, när den obevekliga timmen slår, att den tid, hvars förrinnande man ej lade märke till, nu är och förblir förfluten."

Lucius Annaeus Seneca: "Om lifvets korthet" (övers. Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912.

I mitt huvud på nyårsdagen

2015. 2015. 2015...

Ju fler gånger jag upprepar det nya årtalet, desto mer science fiction-artat låter det. Men det gjorde ju 2014 också. Och det gångna året finns inte mer. Inte en sekund finns kvar. Inte en sekund kommer att komma tillbaka. Det som finns kvar är det gjorda och dess konsekvenser. Som alltid. Men dessutom allt det ogjorda. Om jag ska tala för mig - och det ska jag ju här - så har väl aldrig det ogjordas mängd varit så stor som 2014. Tycks det mig i alla fall.

Om jag hoppas på 2015? Nja, det verkar som om det nya året rör sig lika hastigt som det gamla. Sekunderna tickar på. Något blev gjort och något blev ogjort den här första dagen, som alltid.
Det blir förmodligen ingen ändring. Och väl är det. För vad var det vi sa i går kväll, gamla vänner samlade till nyårsfest? Att de flesta förändringar numera är till det sämre.

Till det lästa under denna ledighet hör Sara Danius "Den blå tvålen - romanen och konsten att göra saker och ting synliga" (Bonniers 2013). Om den vill jag bara säga att den dels är en mycket välskriven och spännande bok om 1800-talsrealismen, fullspäckad med intressanta och tankeväckande analyser av hur Stendahl, Balzac och Flaubert på olika sätt förde in samhället i litteraturen, gjorde det synligt. Och dels är det en bok på 430 sidor som absolut inte lämpar sig för den sträckläsning som jag ägnat den.

Man dras med av Danius, hon skriver klart och redigt och liksom tar en vid handen och så är man inne i en längre textanalys och man förstår vad hon menar, mer eller mindre. Men så följer ytterligare en analys och så en utvikning och så en ytterligare analys och till sist är man (jag) utmattad och hänger inte med i svängarna. Man kan säga att det är för mycket av det goda. Kort sagt: jag borde delat upp läsningen i tre delar (och varför inte ge ut boken i tre delar i stället för en?). För hur länge sedan var det inte som jag läste "Rött och svart"? Och "Förlorade illusioner"? Jag går till hyllan och bläddrar lite och vill läsa om nu, i ljuset av Danius analyser. "Madame Bovary" läste jag när nyöversättningen kom förra året, men Stendahl- och Balzacläsningen ligger decennier bakåt.

2015. Jag ska nog vänja mig vid det här året också. Kanske kommer jag att läsa om en del och säkert kommer jag att läsa nytt. Modianos "De dunkla butikernas gata" väntar i hyllan. Jag får se till att glömma de där tickande sekunderna och göra något  istället.