Vad jag gör och lite om läsning

Efter ett träningspass tidigt på lördagsmorgonen åt vi frukost på altanen. Solsken och sommarvärme. Gräs och träd och det mesta i trädgården fortfarande grönt, om än med många nya nyanser. Det kunde lika gärna ha varit en julimorgon. Som vanligt efter träning smakade mackor och kaffe bättre än vilken lyxfrukost som helst.

För första gången i år räfsade jag sen löv, under lönnen som först av alla bestämt sig för att det är höst. Löven hade blåst samman i en lång sträng, de var torra och spröda, lätta att räfsa ihop. Vilket är en fördel. Nackdelen är att de snabbt fyller skottkärran. Det blev många vändor fram och tillbaka.

Jag tänkte att detta kanske är den sista riktigt varma sensommardagen. I morgon blir det regn och sen sjunker temperaturen och vi går in i hösten. Men på många sätt har denna sommar varit en av de bästa. Därför har jag egentligen inget emot att det mörknar tidigare, att ogräset slutar växa och att mer tid kan tillbringas inomhus.

Jag gick bort och inspekterade vedförrådet. Solen ligger på där under eftermiddagarna. Det känns bra att att veta att vi kommer att kunna hålla huset varmt ännu en vinter. Men varför lägga ner det arbete som vedeldning innebär, numera visserligen bara att stapla och köra in en gång i veckan och att elda, så småningom varje dag? Det finns ju smidigare, mer arbetsfria sätt att värma upp huset.

Jag vet. Men jag behöver detta arbete, och andra lagom ansträngande sysslor som följer med ett liv på landet, som motvikt till den symbolhantering som annars präglar mitt liv.

                                                                           *

Ola Klippviks "Vikbodagbok" (2009) kom med posten från ett antikvariat. Jag har inte läst honom tidigare, annat än någon gång hans blogg så länge den var aktiv. Bodil skrev nyligen så positivt om den nyutkomna tredje Vikbodagboken att jag blev nyfiken.

Jag blev först lite besviken.  Det är just ett slags dagbok, med en knapp sida text per vecka, om Klippviks vardagar på Vikbolandet som småbarnsförälder och författare, make och recensent, hemmafixare och lärare på skrivarkurs. Om landskapet, om djur och natur. Noteringar om allt blandas, ibland med en mening om det ena följd av en mening om det andra, ett omdöme, ett citat, oftast utan vidare kommentarer.

Hur intressant är det att läsa om en ung familjs dagliga liv, med blöjbyten och förkylningar och hämtningar på dagis, om matlagning och någon gång om äktenskapliga konflikter? Och varför utvecklar Klippvik inte den kritik av mångt och mycket, som nu bara antyds eller skymtar fram?
Läsefrukter redovisas ytterst kortfattat, en mening, ett citat, de utvecklas aldrig, ingår aldrig i något resonemang på djupet. Något blir jag för all del nyfiken på, något känner jag igen, men mest tänker jag: och?

Å andra sidan - allt eftersom jag läser växer ett sammanhang fram, texterna länkas samman, blir till en struktur där delarna kanske inte ska läsas bara enskilt utan som en enhet, som ett livsflöde. Det blir då ett slags realism, som skildrar livet som det är, stort och smått om vartannat, där de stora tankarna får samsas eller kollidera med de dagliga, triviala nödvändigheterna.

Kanske är det så att jag känner igen mig i detta? - utan all jämförelse i övrigt. Alla som i någon mån läser och tänker känner nog igen sig. Jag tror att jag får ge boken en chans till, göra en omläsning med ögon för helheten.

Från Fylleån till Lagaoset

Förra söndagen var en stor dag. Äntligen gick vi den den sista etappen i södra delen av vårt projekt Gå längs Hallands kust, den mellan Fylleåns mynning och Lagaoset. Vilket fullbordade sträckan mellan Getterön i Varberg och länsgränsen i söder.

Det var lätt att gå, längs betesmarker och sandstränder.

Vid Påarp.

Jätteflockar av vitkindad gås.

Sandlöpare. (Tack till Lena J. för sakkunskapen!)

Vid Lagaoset.

Nu återstår bara norra länsdelen. Där är det betydligt svårare, med vikar och skär och  klippor och klappersten och sanka marker. Hittills har vi gått kanske en tiondel. Men skam den som ger sig.

Jag har ingen inre potential

Jag råkade få syn på en artikel av Maria Küchen i Kritiker nr 31&32, 2014 med titeln "Jaget finns eftersom det kan försvinna - Om inre potential, artificiell intelligens och konsten att dö"

En kort men intressant artikel, inte så mycket om artificiell intelligens och konsten att dö, men lite om jaguppfattningen från Augustinus och framåt och framför allt om vår tids jaguppfattning.

Om vad Küchen kallar "den hegemoniska definitionen av jaget i det liberala västerlandet", "en inofficiell statsreligion i början av det tjugoförsta seklet i Sverige".

"I centrum av jaget finns en skimrande kärna, en essens. 'Din inre potential' brukar den kallas. En människa som finner sin inre potential kan nå hur långt som helst. Med hjälp av sin inre potential löser individen livets problem och övervinner motgångar, antingen det handlar om arbetslöshet, sjukdom eller sorg efter en anhörig."

Denna essentialistiska syn på vad ett jag är, är naturligtvis inte ett resultat av filosofiskt eller vetenskapligt tänkande, utan helt enkelt en normativ definition, ett svar på de krav som samtiden ställer.

"Jaget i början av tjugoförsta seklet förväntas vara en autonom och effektiv produktions- och konsumtionsenhet. Att 'finna sin inre potential' innebär i praktiken att leva upp till denna förväntan. Några klarar det, andra inte. De som inte 'finner sin inre potential' hamnar i 'utanförskap'.

I valfrihetens samhälle där det i ett slags sekulär framgångsteologis namn alltid är individen som bär ansvaret för allt som en individ kan drabbas av, från sjukdom till arbetslöshet, har coacherna fått en lukrativ marknad: "Mellan 2008 och 2013 betalade Arbetsförmedlingen ut mer än fyra miljarder kronor till privata bolag som skulle coacha arbetslösa in i sysselsättning."

Vad skulle Montaigne ha skrivit om coaching, frågar Küchen och citerar från "Essayer", bok 2, "Om våra handlingars obeständighet", där Montaigne för fram en jaguppfattning av ett helt annat slag än dagens enkelspårigt konsumtionssamhällesanpassade.

Jag läser om och fastnar för följande, som åtminstone för mig ligger sanningen betydligt närmare än någon inre potential:

"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och skiftande att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra. 'Tro mig, det är en stor sak att handla som en enda människa.'"

"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse efter sin önskan. Dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som noga ger akt märker att han aldrig befinner sig i samma tillstånd två gånger. Jag ger min själ än det ena, än det andra ansiktet beroende på åt vilket håll jag vänder den. Att jag talar på olika sätt om mig själv beror på att jag ser på mig själv på olika sätt. Alla motsägelser kan påträffas hos mig alltefter vridning, i någon form."

Trivialiteter, läsning

De första septemberdagarna bjuder på sommarvärme. Höstterminen har dragit igång och efter jobbet går jag en stund i trädgården och sitter sedan i solen vid växthusväggen. Trött.

Kanske kommer sommaren tillbaka. Det är ju inte höst än. Men gässen sträcker över himlen på väg från sovplats till matplats och tillbaka. Allt grönt har fått nya skiftningar och kvällarna blir svalare. Skuggorna under träden svartnar och mörkret faller allt tidigare. Ett gult löv är inte längre någon dyrbarhet.

Äpplena mognar på träden och vi skördar vindruvor och tomater. Trädgårdslandet dominerar mathållningen. Det blir mycket rotsaker och kryddor.

Som alltid så här års smyger sig ett visst vemod på. Var sommaren så kort? Har mer än halva det här året redan gått? Vad hann jag med? Vad hann jag inte med?

Bortom dessa trivialiteter tränger sig världshändelserna på genom alla medier. Hur kan man se allt som sker utan att hamna i den djupaste förtvivlan?

En av lönnarna har före alla andra bestämt sig för att det är höst.

Denna sommar har jag inte läst så mycket som jag brukar. Albert Camus och Willy Kyrklund. Och så föll jag till föga efter alla lovord och läste John Williams "Stoner" och blev inte besviken. Denna sorgsna roman om tålmodighet och försoning höll hela vägen. Det är inte alla romaner som gör det.

Och nu läser jag en volym, "The atheism of Giacomo Leopardi", som påminner mig om det som skulle blivit, men inte blev, sommarens stora läsprojekt, den engelska översättningen av Leopardis jättelika "Zibaldone", på mer än 2500 sidor. Ingen sträckläsning från pärm till pärm, naturligtvis, men nedslag här och där, några trådar i den stora väven.

Vissa år har hösten med kyla och dagar med hög och klar himmel inneburit en skärpning och ett nytt lugn i liv och läsning. Jag hoppas att det blir så även i år.