Om ni inte såg intervjun med Nina Björk i går kväll, så gör det. Länk till SvtPlay här (Så länge den nu finns kvar...)
Att hon är i ropet kan man inte ta miste på. Jag skrev om hennes bok "Lyckliga i alla sina dagar : Om pengars och människors värde" (Wahlström & Widstrand, 2012) i höstas, närmare bestämt här.
På ett dygn har inlägget nu laddats ner (och kanske rentav blivit läst) 278 gånger. Vid googling på "Nina Björk" hamnar det på första sidan.
Det är inte vanligt att den här bloggen får så mycket uppmärksamhet...
Men det är väldigt roligt. Framför allt om det leder till att ännu fler läser hennes bok.
onsdag 27 februari 2013
tisdag 26 februari 2013
En fråga, följd av en suck
Hemkommen från jobbet, trött och mosig i huvudet, sjunker jag ner i läsfåtöljen, slår upp en tidskrift och betraktar detta foto, från förstamajdemonstrationen i Sundsvall 1890.
söndag 24 februari 2013
Det finns hopp även för de förtappade
Det finns hopp även för de förtappade.
Konditionen är inte den bästa. Men både i går och i dag gav vi oss iväg på ordentliga tvåtimmarsvandringar i det mellanhalländska bokskogsområdet. I går runt Valasjön, i dag i trakten av Skärsjön. Färgerna är sparsmakade.
Den isbelagda Skärsjön vid Skärbäck.
Vi gick på skogsvägar och stigar, med skarsnö eller is, som dock inte är något problem om man har de bästa broddarna av finskt fabrikat på vandringsskorna.
När vi satt med kaffe och lunchmackor på varsin sten i dag tittade solen fram och man kunde sluta ögonen och drömma om våren. Som sagt - det finns hopp.
Bodil skrev om J. M. Coetzees "Elisabeth Costello" och jag blev nyfiken. Och kände ett behov av att läsa något annat än Kertész. I går kväll och i dag har jag läst den. Och borde kunna skriva något. Men det får vänta lite.
Konditionen är inte den bästa. Men både i går och i dag gav vi oss iväg på ordentliga tvåtimmarsvandringar i det mellanhalländska bokskogsområdet. I går runt Valasjön, i dag i trakten av Skärsjön. Färgerna är sparsmakade.
Vi gick på skogsvägar och stigar, med skarsnö eller is, som dock inte är något problem om man har de bästa broddarna av finskt fabrikat på vandringsskorna.
När vi satt med kaffe och lunchmackor på varsin sten i dag tittade solen fram och man kunde sluta ögonen och drömma om våren. Som sagt - det finns hopp.
Bodil skrev om J. M. Coetzees "Elisabeth Costello" och jag blev nyfiken. Och kände ett behov av att läsa något annat än Kertész. I går kväll och i dag har jag läst den. Och borde kunna skriva något. Men det får vänta lite.
onsdag 20 februari 2013
Trögt
Det går trögt med Kertészläsningen. Det går trögt med det mesta nu. Av varierande skäl. Bland andra: februari, mars...
Att läsa och att sedan skriva om det lästa i bloggen har förändrat mitt sätt att läsa, tror jag. Jag läser och gör samtidigt ett slags löpande mentala marginalnoteringar - det där ska jag ta upp, det där måste jag komma ihåg, det där är viktigt... Formuleringar dyker upp: så där kan jag skriva...
Ibland försöker jag vara duktig och göra anteckningar, men jag är sällan duktig hela vägen ut...
Vi är två som läser. En som läser och en som tänker på att skriva.
Det är på ett sätt bra att läsa så här, det gör läsningen mer uppmärksam, mer reflekterande - men samtidigt verkar det splittrande, störande på läsningen, påverkar djupet i läsupplevelsen.
Jag är både den som fängslas av boken - och fångvaktaren som håller koll på den som fängslats...
Och om det är en mer omfattande läsning, som nu Kertész, så tappar jag efter hand greppet, kan inte hålla helheten i huvudet, och det blir (nästan) omöjligt att skriva något vettigt. Och min ambition är alltid att skriva något vettigt.
Alla som upplevt en skillnad mellan att vilja och att kunna förstår vad jag menar.
Jaha, så intressant, men lägg ner bloggen då!
Det vore förstås en lösning - men nej, det vill jag inte för allt i världen.
Så jag ska inte försöka mig på något slags sammanfattning av Kertészläsningen. Som förresten inte är avslutad - jag läste just de sista sidorna i "Det landsförvisade språket" och "Likvidation" och "Från Budapest till Berlin" är ännu olästa.
Nej, jag säger bara att jag ska försöka återkomma, med något vettigt.
Att läsa och att sedan skriva om det lästa i bloggen har förändrat mitt sätt att läsa, tror jag. Jag läser och gör samtidigt ett slags löpande mentala marginalnoteringar - det där ska jag ta upp, det där måste jag komma ihåg, det där är viktigt... Formuleringar dyker upp: så där kan jag skriva...
Ibland försöker jag vara duktig och göra anteckningar, men jag är sällan duktig hela vägen ut...
Vi är två som läser. En som läser och en som tänker på att skriva.
Det är på ett sätt bra att läsa så här, det gör läsningen mer uppmärksam, mer reflekterande - men samtidigt verkar det splittrande, störande på läsningen, påverkar djupet i läsupplevelsen.
Jag är både den som fängslas av boken - och fångvaktaren som håller koll på den som fängslats...
Och om det är en mer omfattande läsning, som nu Kertész, så tappar jag efter hand greppet, kan inte hålla helheten i huvudet, och det blir (nästan) omöjligt att skriva något vettigt. Och min ambition är alltid att skriva något vettigt.
Alla som upplevt en skillnad mellan att vilja och att kunna förstår vad jag menar.
Jaha, så intressant, men lägg ner bloggen då!
Det vore förstås en lösning - men nej, det vill jag inte för allt i världen.
Så jag ska inte försöka mig på något slags sammanfattning av Kertészläsningen. Som förresten inte är avslutad - jag läste just de sista sidorna i "Det landsförvisade språket" och "Likvidation" och "Från Budapest till Berlin" är ännu olästa.
Nej, jag säger bara att jag ska försöka återkomma, med något vettigt.
söndag 17 februari 2013
I februari
Jag läser alltför sällan poesi nuförtiden. Det är dumt.
Denna grå februarieftermiddag hittade jag Tomas Tranströmers "Den halvfärdiga himlen" från 1962 i hyllan.
Denna grå februarieftermiddag hittade jag Tomas Tranströmers "Den halvfärdiga himlen" från 1962 i hyllan.
ANSIKTE MOT ANSIKTE
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.
En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
onsdag 13 februari 2013
Det damp ner ett kuvert med en bok i brevlådan härom dagen
En liten notis ur vardagen, bara.
Det damp ner ett kuvert med en bok i brevlådan härom dagen. Det var "Ljussprickan: tankar vid gravens rand" av Gunnar Åsberg. Med en personlig hälsning på försättsbladet.
Jag blev förvånad. Och lite paff - "vid gravens rand"... Tack för påminnelsen. Hur långt från den randen man är vet man ju aldrig, men just nu känns det inte akut förestående...
Å andra sidan har jag kanske mig själv att skylla. Gunnar Åsberg (jag har mig veterligt aldrig träffat honom) kanske har läst Den långsamma bloggen och det kan nog lugnt sägas att döden är ett vanligt förekommande tema här. Som någon skrev i en kommentar, med en underbar nybildning, bloggen är "funeral"...
Åsberg är filosof, föreläsare, författare och estradör, läser jag på hans hemsida. Kanske vill han att jag ska skriva om boken? Det är ingen ny bok, den kom redan 2001. Nu är det ytterst sällan jag får mig tillsänt böcker och bara en gång har jag skrivit något. (Jag kan lova, förläggare, att om ni skickar mig väsentlig litteratur så ska jag skriva...)
Det här är i och för sig ingen dum bok. Lite tunn, kanske, 61 sidor. Och något fragmentarisk. Den består av ett antal citat (från Tage Danielsson till Nietzsche) på temat döden och hur vi ska förhålla oss till den, med kommentarer, och några korta intervjuer med människor som i sitt yrke kommer i kontakt med döden.
Jaha, nu skrev jag ju något i alla fall.
Det damp ner ett kuvert med en bok i brevlådan härom dagen. Det var "Ljussprickan: tankar vid gravens rand" av Gunnar Åsberg. Med en personlig hälsning på försättsbladet.
Jag blev förvånad. Och lite paff - "vid gravens rand"... Tack för påminnelsen. Hur långt från den randen man är vet man ju aldrig, men just nu känns det inte akut förestående...
Å andra sidan har jag kanske mig själv att skylla. Gunnar Åsberg (jag har mig veterligt aldrig träffat honom) kanske har läst Den långsamma bloggen och det kan nog lugnt sägas att döden är ett vanligt förekommande tema här. Som någon skrev i en kommentar, med en underbar nybildning, bloggen är "funeral"...
Åsberg är filosof, föreläsare, författare och estradör, läser jag på hans hemsida. Kanske vill han att jag ska skriva om boken? Det är ingen ny bok, den kom redan 2001. Nu är det ytterst sällan jag får mig tillsänt böcker och bara en gång har jag skrivit något. (Jag kan lova, förläggare, att om ni skickar mig väsentlig litteratur så ska jag skriva...)
Det här är i och för sig ingen dum bok. Lite tunn, kanske, 61 sidor. Och något fragmentarisk. Den består av ett antal citat (från Tage Danielsson till Nietzsche) på temat döden och hur vi ska förhålla oss till den, med kommentarer, och några korta intervjuer med människor som i sitt yrke kommer i kontakt med döden.
Jaha, nu skrev jag ju något i alla fall.
söndag 10 februari 2013
Lite trist för mänskligheten
I morse när jag såg ut genom sovrumsfönstret stod ett rådjur i godan ro och åt av den utspillda fågelmaten på marken. Koltrastarna var lite irriterade över tilltaget.
När jag sedan varit ute vid vägen och hämtat tidningen följde jag spåren bakom huset för att se vart det tagit vägen. Spåren ledde till rabatten. Min blick var fäst vid spåren, så jag blev lite överraskad när rådjuret plötsligt skuttade upp och iväg från sin lega i rabatten.
Det var ungefär på samma ställe där vi hade en övernattande råbock för två år sedan.
Nu blev rådjuret stående en bit ner längs äppelträden. Vi stod så och såg på varandra en stund, innan jag gick in och åt frukost.
Jag bläddrade i den till livsstilsmagasin förvandlade dagstidning jag prenumerar på, Dagens Nyheter. Det jag mest fastnade för var vetenskapssidorna, där jag läste att forskningen nu slagit fast att det var det stora meteoritnedslaget på Yucatánhalvön för 66 miljoner år sedan som gjorde att dinosaurierna dog ut. Vilket väl på sitt sätt var lyckosamt. Hur skulle framtiden annars ha sett ut? Efter dinosaurierna fick nämligen däggdjuren en chans:
De tycks komma med något slags regelbundenhet, dessa massutdöenden av livsformer. Men vi ska nog kunna känna oss lugna, åtminstone på kort sikt. Nästa större himlakropp som kan träffa jorden är 207 VK 184. Det skulle i så fall inträffa den 3 juni 2048. Sannolikheten att så sker är dock ungefär 1 på 1750.
Sannolikheten för att jag skulle drabbas personligen är väl lika liten.
Men, det är ju otvivelaktigt som DN skriver:
När jag sedan varit ute vid vägen och hämtat tidningen följde jag spåren bakom huset för att se vart det tagit vägen. Spåren ledde till rabatten. Min blick var fäst vid spåren, så jag blev lite överraskad när rådjuret plötsligt skuttade upp och iväg från sin lega i rabatten.
Det var ungefär på samma ställe där vi hade en övernattande råbock för två år sedan.
Nu blev rådjuret stående en bit ner längs äppelträden. Vi stod så och såg på varandra en stund, innan jag gick in och åt frukost.
Jag bläddrade i den till livsstilsmagasin förvandlade dagstidning jag prenumerar på, Dagens Nyheter. Det jag mest fastnade för var vetenskapssidorna, där jag läste att forskningen nu slagit fast att det var det stora meteoritnedslaget på Yucatánhalvön för 66 miljoner år sedan som gjorde att dinosaurierna dog ut. Vilket väl på sitt sätt var lyckosamt. Hur skulle framtiden annars ha sett ut? Efter dinosaurierna fick nämligen däggdjuren en chans:
"allas våra gemensamma förfäder och anmödrar var små insektslevande varelser som vägde mellan 5 och 250 gram."En faktaruta berättar om ett antal massutdöenden i jordens historia. För cirka 444 miljoner år sedan beroende på klimatförändringar, för cirka 360 miljoner år sedan (både asteorider och klimatförändringar), och så vidare för 251, 200 och alltså 66 miljoner år sedan.
De tycks komma med något slags regelbundenhet, dessa massutdöenden av livsformer. Men vi ska nog kunna känna oss lugna, åtminstone på kort sikt. Nästa större himlakropp som kan träffa jorden är 207 VK 184. Det skulle i så fall inträffa den 3 juni 2048. Sannolikheten att så sker är dock ungefär 1 på 1750.
Sannolikheten för att jag skulle drabbas personligen är väl lika liten.
Men, det är ju otvivelaktigt som DN skriver:
"För mänskligheten skulle det förstås vara lite trist om vi gick samma öde till mötes som dinosaurierna."
lördag 9 februari 2013
Här finns bara människor...
Imre Kertész: En annan. Krönika över en förvandling. Norstedts, 2003."Djuppsykologins skarpsinnighet. Den historisk analysens väldiga vridscen, Hannah Arendts storstilade och djuplodande vision om antisemitismens rötter och tillväxt i upplysningstidens - med andra ord judeemancipationens - Europa. Men hur förklarar hon Auschwitz, Sonderkommandona, lägerlivets vardag? Här slår nämligen alla historiska förklaringar slint. Här spelar knappast ens antisemitismen längre en verklig roll. Här finns bara människor som plågar andra människor, mördar dem i massor, njuter av det ruttnande köttets stank, här finns bara halvdöda som bränner lik och lagerarbetare som sorterar föremål; upprinnelsen till världens undergång ligger i mycket större djup än vad historieskrivningen kan nå med förnuftets eller vetenskapens medel..."
lördag 2 februari 2013
Jag fortsätter att läsa Imre Kertész
Efter lunch klarnade det upp helt och innan vi började gå en runda ställde jag mig i växthuset, med slutna ögonlock vänd mot solen. Efter en liten stund, i värmen och ljuset, slog mig tanken att det sannolikt kommer en vår i år också.
Jag fortsätter med mitt egentligen vansinniga projekt att läsa allt av Imre Kertész. Vansinniga, därför att det hindrar mig från att läsa annat, som jag också skulle vilja hinna läsa. Eller är det vansinniga att jag vill läsa allt det där som jag vill läsa?
Efter "Mannen utan öde", "Dossier K" och "Galärdagbok" har jag nu läst "Fiasko", Kertészs roman om sitt alter ego Köves som skriver romanen om sin tid i förintelselägren, och de två små volymerna "Protokollen" (som innehåller en novell av Kertész och en av Péter Esterházy) och "Den engelska flaggan".
I den mån man över huvud taget kan säga sig ha "läst färdigt" en bok som har tyngd och betydelse så är jag långt ifrån färdig med "Galärdagbok", denna svarta dagbok. Och sannolikt kommer jag också att till sist återvända till "Mannen utan öde", utgångspunkten för Kertész författarskap, en utgångspunkt som han aldrig lämnat. [Skriver jag, som om jag redan vore en kompetent bedömare, men det är jag inte och kommer aldrig att bli. Jag är bara en "common reader"].
I alla fall. Några anteckningar vill jag komma med.
Kertész "ämne" är och förblir Förintelsen och hans erfarenheter av att leva i lägerstaten Ungern under den kommunistiska diktaturen, den lägertillvaro som han såg som en fortsättning på och i grunden av samma natur som den nazistiska lägertillvaron. Och det nav som hans skrivande ständigt kretsar kring och behandlar är omöjligheten(?) av att förmedla denna erfarenhet i berättelsen, i konstens form.
I en intervju med Thomas Cooper i "The Holocaust as culture" (Seagull Books, 2011) säger Kertész rentav att
Cooper skriver i sin inledning till boken att "Mannen utan öde" undviker grandiosa metaforer och metafysiska grubblerier och i stället behandlar det dagliga livet i lägren.
På så sätt undviks att bilden av Holocaust blir till ett avslutat kapitel i en teleologisk berättelse om framsteg, utan snarare till ett verk av människor och därför något som kan hända igen.
Kertész:
Jag fortsätter med mitt egentligen vansinniga projekt att läsa allt av Imre Kertész. Vansinniga, därför att det hindrar mig från att läsa annat, som jag också skulle vilja hinna läsa. Eller är det vansinniga att jag vill läsa allt det där som jag vill läsa?
Efter "Mannen utan öde", "Dossier K" och "Galärdagbok" har jag nu läst "Fiasko", Kertészs roman om sitt alter ego Köves som skriver romanen om sin tid i förintelselägren, och de två små volymerna "Protokollen" (som innehåller en novell av Kertész och en av Péter Esterházy) och "Den engelska flaggan".
I den mån man över huvud taget kan säga sig ha "läst färdigt" en bok som har tyngd och betydelse så är jag långt ifrån färdig med "Galärdagbok", denna svarta dagbok. Och sannolikt kommer jag också att till sist återvända till "Mannen utan öde", utgångspunkten för Kertész författarskap, en utgångspunkt som han aldrig lämnat. [Skriver jag, som om jag redan vore en kompetent bedömare, men det är jag inte och kommer aldrig att bli. Jag är bara en "common reader"].
I alla fall. Några anteckningar vill jag komma med.
Kertész "ämne" är och förblir Förintelsen och hans erfarenheter av att leva i lägerstaten Ungern under den kommunistiska diktaturen, den lägertillvaro som han såg som en fortsättning på och i grunden av samma natur som den nazistiska lägertillvaron. Och det nav som hans skrivande ständigt kretsar kring och behandlar är omöjligheten(?) av att förmedla denna erfarenhet i berättelsen, i konstens form.
I en intervju med Thomas Cooper i "The Holocaust as culture" (Seagull Books, 2011) säger Kertész rentav att
"...I would never call Fatelessness a Holocaust novel becuase the Holocaust, or what people mean when they use that word, can't be put in a novel. I was writing about the camps, the experience of the camps. [ ... ] and it was partly the Communist system under Kádár that gave me the push to try to understand what I had lived through as a child. [ ... ] but I was also interested in the specific way in which the individual is deprived of his or her fate in a dictatorship."Kertész berättar i intervjun också om att han när han skrev "Mannen utan öde" snabbt kom på att språket måste vara en ung pojkes språk och att detta spelade en stor roll för berättelsens utformning. Den är inte "ideologisk", utan ett slags löpande redovisning av händelserna utifrån denne unge pojkes perspektiv, med hans språk. Vilket gör framställningen till synes kallt observerande. Pojken vill hela tiden hitta förklaringar till det som sker. "Naturliga" förklaringar, följdriktiga i det system som lägren var.
Cooper skriver i sin inledning till boken att "Mannen utan öde" undviker grandiosa metaforer och metafysiska grubblerier och i stället behandlar det dagliga livet i lägren.
På så sätt undviks att bilden av Holocaust blir till ett avslutat kapitel i en teleologisk berättelse om framsteg, utan snarare till ett verk av människor och därför något som kan hända igen.
Kertész:
"... people talk about the Holocaust and inhumanity ... well ... it was of course humans who were responsible, so I'm not sure it makes much sense to talk about inhumanity."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)