Mellan regndagarna är snickarna här och lägger om taket med nytt tegel. De har lämnat stora högar med rivningsvirke som är utmärkt att elda med och att använda som itänne. (Så fick jag äntligen använda detta dialektord...).
I går stod jag ömsom i duggregn och ömsom i hällregn och sågade upp. I dag sken solen. Det var en fin dag. Ända tills jag gjorde ett misslyckat försök att såga av höger pekfinger. Det var inte så farligt, ett köttsår bara. Nu ordentligt desinficerat och bandagerat.
Och så läser jag lite, då och då.
Dennis Marks "psycho-geography" "Wandering jew : the search for Joseph Roth" (London: Notting Hill editions, 2011). Marks reser i Roths fotspår, i hans biografiska fotspår och i hans litterära fotspår. Se kartan!
Det är mycket intressant.
"Joseph Roth, born in 1894 in what is now western Ukraine and buried in Paris suburbs a mere forty-five years later, the victim of drink and despair, lived a life as clouded and obscure as his remarkable fiction. In his diaries and letters, in his reported conversations and his confessional journalism, he scattered falsehoods like a Ruthenian peasant sowing corn. As a novelist, he constantly blurs historical truth and hallucination. [ ... ] His accounts of his own life are even more flimsy. Nothing stands up to close examination. His biographer David Bronsen calls him a mythomaniac. The Ukranian scholar Larisa Cybenko prefers the term 'fantasist'."Men Marks påminner också om D. H. Lawrence's ord: "Never trust the teller, trust the tale"
Och ju mer jag läser av Roth, nu senast "Nikolaus Tarabas: en gäst på denna jord", desto mer fascinerad blir jag av detta författarskap, denna försvunna värld som lever kvar i Roths berättelser. Och jag tror på dem.
8 kommentarer:
Vänta nu - var det inte han som dog genom att en del av ett träd föll ner på honom under en storm i Paris? Det stämmer på ngt vis. (Återberättat av Jens Christian tror jag).
Idag var det några på en festival som träffades av blixten. 2000-tal, ditt namn är oväder.
Det är nog bäst att hålla till i vedboden och köket, eller på ett lugnt café. Och inte ens spänna upp paraplyet.
Men, nåja, det har ju inte så hemskt mycket med Roth att göra. Inser jag.
De flesta källor säger att han söp ihjäl sig, t ex: "he died of delirium tremensis and pneumonia in a poorhouse (in some sources in Hôpital Necker) on May 27, 1939."
Själv ska jag lämna denna farliga byggarbetsplats för ett par dagar och besöka en storstad, Göteborg. Få se hur det går...
Jag har nog blandat ihop honom med ngn annan. Inte alls ovanligt numera.
Roths världar är jag också mycket fascinerad av. Om han ljuger eller ej- strunt samma, säger jag- hans berättelser glömmer man inte i första taget. (Nu tänker jag kika på Dennis Marks bok- du gjorde mig väldigt nyfiken)- och- var rädd om händerna! Kanske bättre att såga när det är uppehållsväder.... :-)när nu det kan bli denna sommar....
Roth kunde väl hävdat, som alla vi andra, att "It was true at the time"...
Ingrid och Gunnar, jag kan bara hålla med er...
@Gabrielle B. Möjligen tänker du på den österrikiske dramtikern Ödön von Horvath som dog just på detta sätt (i en park i Paris). von Horvath är mest bekant för sin pjäs "Geschichten aus den Wienerwald" - en dyster saga om kärlek och undergång från trakten runt Wien. Den har filmats åtminstone två gånger, båda versionerna utomordentliga. Andra bekanta stycken är "Die Unbekannte aus der Seine" och "Figaro lässt sich scheiden."
Fast en gren i huvet kan ju vem som helst få.
Bengt, just Horwath var det. Tacksamt när man går bort sig i minnets labyrint att någon står och hoar: HÄR är utgången. Och mer än det jag läste hos Jens Christian vet jag inte om den olycklige stormvandraren. Så är det - lätt (minnes-)fånget är lätt förgånget ; )
Skicka en kommentar