Ännu en dag på vandring i Göteborg

Göteborg har spårvägar. För den som vill strosa runt i olika stadsdelar, utan plan eller bestämda mål, är spårvagn ett bra sätt att enkelt och smidigt förflytta sig mellan platser.
Jag tycker om det lite gammalmodiga hos spårvagnar, de slitna, slamrande vagnarna och klocksignalerandet.

Efter en utekväll med yngste sonen, numera naturaliserad göteborgare, med ett glas här och ett glas där och en god indisk gryta, fortsatte jag min göteborgsvandring under torsdagen. Som sagt, utan plan och utan mål. Och med täta vilopauser vid olika kafébord för att dricka, äta och läsa.

På Teatergatan fick jag syn på Myra Franklins bokkafé. Ett charmigt ställe som jag kan rekommendera. Chèvrepajen var utmärkt. (Ursäkta bristande bildkvalitet...)

Boken som jag hade med mig var Tony Judts memoarbok "The memory chalet", en bok som skrevs, eller dikterades, när Judt insjuknat i ALS, en sjukdom som efter hand tog ifrån honom alla kroppsfunktioner utom den att minnas. Innan döden tog honom.

Det är en bok om vilken mycket kan sägas. Men jag vill här bara återge ett citat (som jag tror Gabrielle tagit upp någonstans som jag nu inte kan hitta...):

"As a child, I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was a bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming, on the other hand, was relief. I was never so happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better."

Det där är något som jag till en viss grad känner igen hos mig själv, även nu som vuxen. Jag är nog ganska socialt välfungerande, antar jag, men har också ett behov av att då och då befinna mig i ett "becoming", i ett mellanrum, på väg och ännu inte framme, i rörelse, i det öppna, i det inte avgjorda. Då kan tillvaron fyllas av det närvarande på ett annat sätt och man kan få syn på sig själv (och glädjas eller förfäras). Det var nog detta som mina göteborgsvandringar handlade om.