onsdag 6 juni 2012

Kryddland och litteratur

På nationaldagen ska man ägna sig åt fosterlandet.
Det gör jag och det bokstavligen, närmare bestämt ägnar jag mig åt kryddlandet. Jag har nog nämnt det där kryddlandet förut.
Jag ligger på knä och drar upp och rensar, gräver och planterar om och lägger ut kalkstensplattor. Himlen är blå. Svalorna pilar runt. Vinden lite sval, men solen värmer och det doftar underbart av olika sorters oregano och mynta, av salvia och timjan, av citronmeliss och dragon, av åbrodd och körvel och mattram.

I morgon kommer ryggen att göra sig påmind, men det är det värt.

Jag har nu avslutat läsningen av "Radetzkymarschen".

Mot slutet finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör är förlagt i en gudsförgäten stad en och en halv mil från ryska gränsen och är en av Österrike-Ungerns yttersta utposter mot öster. För att liva upp vardagen bestämmer man sig för att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.

Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Regnet är på väg.
Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:
"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."
Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.
"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."
Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:
"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"
Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.

5 kommentarer:

Bodil Z sa...

Ja, den är en av de allra allra bästa. Saknar den i mitt bibliotek här, inte minst för att jag nu vet mer om det där speciella slovenska än jag visste när jag senast läste den.

Einar J sa...

Lustigt nog har också jag nyligen avslutat läsningen av denna märkliga roman av denne märklige författare. Rätt långt in berättelsen tänkte jag att hans "Job" nog ändå är ett strå vassare. Men Roths beundransvärda förmåga att göra en berättelse allt mera fängslande, driva den mot ännu en höjdpunkt (du beskriver en), gör att jag är benägen att hålla med om detta nog är hans verkliga mästerverk.

Lennart Erling sa...

Är vi inne i en Joseph Roth-trend? Det har kommit och kommer nya översättningar, vi är flera som läser honom. Och inte utan skäl, han är mycket läsvärd. Jag kommer att fortsätta, nu med "Den falska vikten".

Malou sa...

Jag rensar ogräs i slänten, känner de underbara dofterna och tänker på din blogg. I holken piper blåmesungarna, som nu är beredda att ge sig ut. Bakom mig skränar en gråtrut vid bäcken. Över allt detta skiner solen och livet är härligt.
Och så måste jag väl tillägga att jag du gett mig lust att läsa om "Radetzkymarschen".

Lennart Erling sa...

Jag kan inte ge ett bättre läsråd just nu, Malou...