Joseph Roth: Den falska vikten

Jag har börjat läsa igen. Sebald, men mest Joseph Roth.

Joseph Roths "Den falska vikten" (översättning av Nils Håkansson och efterord av Staffan Vahlquist, Ruin 2004) utspelar sig någon gång före första världskriget i en av Österrike-Ungerns avlägsna östra provinser, i distriktet Zlotogrod, med fyra köpingar, två större byar och staden Zlotogrod, en trakt med hårda vintrar och osunda träskmarker med kväkande grodor och med människor som inte vill veta av någon centralmakt.

Dit kommer Anselm Eibenschütz, som givit efter för hustruns krav och lämnat den trygga tillvaron som stamanställt underbefäl i en bosnisk garnison, för att tillträda befattningen som statlig vågmästare, med uppgift att kontrollera vikter och mått i distriktets alla affärer och marknader, assisterad av en beväpnad gendarm. Vilket inte är någon lätt uppgift, då alla i distriktet utan undantag använder falska mått och vikter.

Den nya befattningen är en besvikelse. Eibenschütz  hade räknat med en bättre befattning, i sina hemtrakter i Mähren, men förgäves. Besvikelse präglar hans tillvaro. Han avskyr sin hustru och ger henne skulden för sin nya situation. Att hon blir med barn med en av hans underlydande gör inte saken bättre. Han ser hela sin situation som en sammansvärjning, ser sig indragen i ett öde som han själv inte har någon skuld till.

Den nye vågmästaren, med sin militära pliktkänsla, har höga ambitioner och sätter en ära i att upprätthålla lagar och regler. Men vad som är lätt att tillämpa i det militära livet, där rätt och fel är klart och entydigt, är omöjligt i Zlotogrod. Han kommer snart på kant med sin omgivning. Han är lika hård mot de utfattiga som mot de rika, något som upprör lokalbefolkningen.

På ett sätt är det här en historia om en hederlig människas kamp mot korruption och ohederlighet.
Men samtidigt dras vågmästaren efterhand in i traktens kultur, super ner sig, låter sig korrumperas och förälskar sig i en värdshusvärdinna på ett värdshus som är ett nav i allehanda illegala affärer. Han blir en del av det allmänna förfallet och går till slut under.

Roth skriver med medkänsla, med förståelse för Eibenschütz' situation, men visar också på hans oförmåga att se sina egna brister, sin egen skuld, hur hans eget handlande leder honom på avvägar.

Man kan naturligtvis läsa även den här romanen som en bild av det sönderfallande habsburgska imperiet, av omöjligheten av att hålla samman vitt skilda folk och kulturer, på samma sätt som "Radetzkymarschen". Men lika lite som i "Radetzkymarschen" är det skildring från ovan, det är ett djupt mänskligt drama om en människas tillkortakommande i en värld och under omständigheter där det kanske är omöjligt att handla rätt.