Jag går en sväng i aprilkvällen och försöker intala mig att det är vår. Funderar. Försöker samla mig till att skriva åtminstone något, eftersom jag nu driver denna blogg. Här några spridda anteckningar.
Var vi under några årtionden närmare det jordiska paradiset än vi någonsin varit och någonsin kommer att vara?
Under efterkrigstiden Västeuropa, säg 1950-1980? När de samhällen som byggdes upp efter kriget kännetecknades av reformpolitik och blandekonomi och ansvarsfulla politiker. När framstegen avlöste varandra och folkflertalet fick det bättre.
Och var står vi nu? När politiken som idérörelse sedan decennier har abdikerat, blivit till reklam och management och lämnat över det samhälleliga till "marknaden", som oreglerad är sin egen värsta fiende, en amoralisk mekanism, som i sin tillväxtkvarn mal ner allt som kommer i dess väg, både miljö och människor.
Det är lätt, åtminstone för mig, född 1950, att tänka så.
Långt efter alla andra har jag läst den brittiske historikern Tony Judts "Illa far landet" (Karneval, 2011), denna rasande uppgörelse med den rådande ekonomismen. Privatiseringsfundamentalismen. Vad som byggdes upp under efterkrigstiden raseras nu bit för bit. De växande klyftorna. Kundsamhället, som inte är något samhälle, utan en kommersiell inrättning där de som har råd köper sig frihet.
Vad bör göras? Frågar sig Judt i ett kapitel. Och svarar: "Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss." Och:
"Befrielsen är en viljeakt. Vi kan inte återskapa vårt försummade offentliga samtal, lika lite som vår söndervittrande fysiska infrastruktur, med mindre än att vi grips av raseri över det tillstånd som vi nu befinner oss i."Judt förordar ingen revolution. Allt vi har är våra demokratiska institutioner, som val och parlament. De är "fortfarande vårt enda medel för att i laga ordning omsätta den allmänna opinionen i kollektiv handling. De unga får därför inte förlora tron på våra politiska institutioner."
Vad Judt i denna bok, med många citat av John Maynard Keynes, önskar sig är en vitaliserad, återfödd socialdemokrati. Och vem gör inte det? Men hur i all världen skulle det gå till?
12 kommentarer:
Vadav skulle detta paradis bestå? Allt materiellt är förgängligt, endast idéer består (som du också konstaterat). Som t ex den om paradiset. Är det där tiden stannat?
Jag (född -54) minns det du säger, men också att den socialistiska grundtanken höll på att genomreglera samhället i sin jakt på "folkhemmet". I många avseenden är dagens multi-samhälle mycket roligare att leva i, även om många krafter nu trycker på för att reglera det mer. Förhoppningsvis kan vi bevara en korridor emellan dem.
Jag tror inte på paradis. Den idé jag står upp för är maximal frihet för alla, vilket i praktiken måste vara en balans mellan konfliktande intressen. Jag betraktar alltså din uppfattning av Judds kamp mot "privatiseringsfundamentalismen" som en sammanblandning av nostalgi med kamp. I min syn är kampen mot privatiseringsfundamentalismen en pågående kamp mellan allmänna och privata intressen, inte en längtan till flydda tider.
Nä, paradiset som idé är stock-konservativ (to say the least), även om vi tror att vi har det framför oss. Just detta är ideologiernas problem. Idéer måste handla om sätt att handskas med verkligheten, inte tillstånd, därför att alla tillstånd är efemära. Personer som Bildt och Breivik kommer alltid att finnas, vi måste därför vänja oss vid att leva med och hantera dem om vi vill undvika att bli som dem.
1950-1980? Krigskonjunktur kan man kalla det som rådde då, enorma rustningar, enorma civila projekt som i själva verket ingick i de militära ansträngningarna, riktiga krig med medföljande masslakter i Tredje världen - bra för affärerna i väst och kanske en bit på väg mot paradiset för de som kunde profitera på det hela. Bland dessa fanns mängder av människor i de gamla industriländerna (de som nu krisar ihop). Var inte vårt paradis betingat av ett helvete på annat håll?
Samtidigt finns det en teknisk och vetenskaplig utveckling som skulle kunna leda oss mot paradiset, men just nu verkar det som om "enprocentarna" försöker stänga den vägen med all makt de har. Den närmsta framtiden kan bli rätt dyster.
Visst, Björn, du tar upp något som Judt utelämnar. Det internationella perspektivet. Om man så vill en del av den materiella grunden för den goda reformistiska politiken. Som kanske inte längre finns kvar, som kanske omöjliggör god reformistisk politik. Vad vet jag?
Även om Björn pekar på det specifika problemet med att utmåla denna tid som asymptotisk med paradiset, tror ni inte att också framtidens 1980 till 2010-talister kommer att betrakta den tiden som "det närmsta det jordiska paradiset vi någonsin varit och någonsin kommer att vara"? Finns det inte en evighet också i den idén, gödd av minnets förvrängning av gångna tider (vilken också ger Sverigedemokraterna näring)?
Hur som helst är Björns kommentarer hårda fakta om denna för oss (åtminstone Lennarts och min, Björns vet jag inte) så idylliska tid. Vår lycka byggdes på andras olycka, allt ifrån vår fördel av att ha stått utanför kriget till det Björn nämner. Nu är utmaningen att skapa en värld där reformismen är allas rättighet. Där kan vi kämpa för allmänningens intressen mot "privatiseringsfundamentalismen", förhoppningsvis utan allmänhetsfundamentalism, dvs socialism.
Förresten vilka är "enprocentarna"?
"Enprocentarna" syftar förstås på klimatmålen, de alltför småttiga.
Men till Björn: Sambandet mellan yttre förutsättningar och social rättvisa, välfärd etc. är inte så enkla som du vill ha det.
Danmark blev helt utblottat efter Napoleonkrigen, men efter det gick kultur och produktion igång som aldrig förr. Hört talas om Guldåldern?
Norrmän, danskar och finnar drabbades av andra världskriget mer än vi, men fick ungefär samma sociala utveckling: I Wilkinsons mening, det mer jämlika samhälle där alla mår bättre.
Så vad det handlar om är - oavsett historisk bakgrund - hur det givna välståndet fördelas. I Norge lägger man oljepengarna i pensionsfonder för alla. I Sverige har vi åstadkommit ett pensionssystem som delvis gynnar bankerna och fondförvaltarna mer än folket ( jag menar det folk som inte är skatteflyktande miljardärer). OM samma inställning, där chefer får 300-procentiga lönehöjningar på sju år, där bonusgubbarna tjänar på ett år det som en arbetare tjänar under ett liv; OM den inställningen rått mellan 1950 -1980 hade det inte spelat någon roll vad slags "historiska" fördelar vi haft. Det hade ändå fortsatt varit ett snuskigt segregerat klassamhälle - om vissa somliga fått regera, som nu.
Intressant...
Lennart hävdar att hindret till paradiset är "privatiseringsfundamentalismen". Björn hävdar att det är "enprocentarna", och Gabrielle hävdar att det är "själva fördelningen av välståndet", medan jag hävdar att själva idén om ett paradis är stock-konservativ.
Jag hävdar att "privatiseringsfundamentalismen" i själva verket är en evig kamp mellan allmänna och privata intressen, att "enprocentarna" i själva verket är ett ironiskt förvirrande uttryck i en evig kamp mellan proaktiva och reaktiva människor, och att "själva fördelningen av välståndet" är en evig kamp mellan de som har och de som inte har. "Paradiset" i alla sådana här eviga kamper är då det man själv förespråkar, underligt nog utan att förstå att om det är målet, då är kampen vägen, och att om paradiset ens är möjligt så måste det vara vägen.
I dessa idébaserade kamper intar vi lydigt våra passande roller, oftast utan att ens försöka se skådespelet i dess sammanhang och därmed kunna bryta oss ur den historiska cirkulariteten. Kanske det största problemet i denna tid är det vårdslösa bruket av invektiv.Det lägger liksom grunden för alla typer av extremister. När nyanserna förloras är det åter dags för krig.
Matte. Det är väl helt okej att du föredrar att gå på lina ovanför den krassa verkligheten. Men - helt parentetiskt - själv har jag aldrig sagt något om ett förlorat Paradis. Vi är liksom inte siamesiska tvillingar, Lennart och jag.
Matte,
om man tar allt bokstavligt blir diskussionen märklig. Jag använde, som nog de flesta kan förstå, "paradis" som en metafor. Vilket kan ge upphov till en diskussion, som Björns kommentar visar.
Och vad gäller "det vårdslösa bruket av invektiv" har du menat att jag sysslar med fanatiska förenklingar och - i Saudiaffären - "hycklar total-moral". Jag är något så när vidsynt och tolerant - men ska du kommentera här så håll dig till saken.
"Att gå på lina ovanför den krassa verkligheten", som Gabrielle så korrekt uttryckte det. är vad jag menar att vi måste kunna göra för att frigöra oss från våra roller i den eviga cirkulariteten. Vi måste kunna genomskåda att vi själva också spelar passande roller för att det annars kan vara svårt att hålla distansen till fanatism. Jag menar att idéer att följa bör vara sätt att förhålla sig till verkligheten, inte tillstånd (som t ex paradis, även som metafor).
Du, Lennart, tycks ha en tendens att ta saker personligt. Jag sa "det" vårdslösa bruket av invektiv, dvs nutidens, inte "ditt". Du har, såvitt jag kan se, inte gjort dig skyldig till det. Jag pekade dock på att ditt, som du själv sa, "raljerande" är en fanatisk (polariserande) förenkling, men jag sa inte att du "hycklar total-moral", endast att Bildt skulle kunna tänkas svara på raljerandet med det.
Hur ska en vidsynt och tolerant diskussion kunna föras om någon deltagare envisas med att suga upp inlägg som personliga angrepp? Jag pekade på den fanatiska förenklingen i ditt raljerande endast för att illustrera hur nära fanatismen vi alla är, dvs även jag. Även jag raljerar. Anledningen till att jag gjorde det är att jag trodde du var en tillräckligt klok man för att kunna diskutera denna människans svaghet med dig.
Nu har jag dock blivit lite tveksam till det... Kanske kan inte heller du lyfta diskussionen ovanför ett simpelt hävdande av sitt perspektiv...? I så fall kommer jag naturligtvis inte att rubba dina cirklar.
Så här skriver Fredrik Lindström om din tanke om det missade paradiset: "Tanken på att vi lever i ett tilltagande förfall där moral och seder håller på att upplösas finns i alla möjliga urgamla, mänskliga föreställningar. Alltsammans tycks vara varianter på det förlorade paradiset. Vi kommer från guldåldern, det sjunkna Atlantis, och är på väg mot dekadens, samhällets och familjens upplösning, ett allmänt Sodom och Gomorra, där människor bara kommer att gå omkring och dra, förneka varje form av moral och etik, knulla i buskarna och glatt slarva med språket utan att skämmas för det".
Bättre kan inte din patetiska nostalgi uttryckas. Att du sen inte tål att höra det likt en prinsessa på ärten är en annan sak. De kommentarer du accepterar är de du kan tåla utan att få ont. Ynkligt är ordet för det.
"Matte": Har du inte förstått ett ord av vad jag svarat dig? Jag låter din kommentar här stå kvar (jag har raderat ett antal med samma innehåll) som en illustration av vad man kan drabbas av här i bloggvärlden.
Jag föreslår nu än en gång att du slutar att läsa min blogg så att du slipper all patetisk nostalgi och ynklighet.
Skicka en kommentar