Clarice Lispector: Hemlig lycka

Det var hos bernur  jag läste om den brasilianska författarinnan Clarice Lispector och bernur skrev med sådan entusiasm att jag bara inte kunde låta bli att göra ett försök att läsa henne.

Det är inget jag ångrar. Nu har jag läst novellsamlingen "Hemlig lycka" (Tranan 2008, översättning av Örjan Sjögren).

Bernur menar att Lispector är en författare vars läsare kan delas upp i två läger:

"... 25 % dyrkar hennes böcker, är 75 % rent hatiska mot dem, aggressivt fientliga, och behandlar dem som något farligt, som man helst bör undvika. Och det jobbiga är att båda har rätt: hon är den där besvärliga författaren som du vet att du borde låta bli, att hon verkligen är skadlig för dig. Om du nu säger att du är likgiltig inför hennes böcker hävdar jag att det är en oförlöst avsky, att du bara väntar på att det ska bli tillräckligt legitimt att hata henne."

De mestadels korta berättelserna handlar om vardagliga situationer och relationer i familjer, ofta om barn, ofta brådmogna barn och mest om flickor. Handlingen eller situationen eller relationen som beskrivs är sällan av det komplicerade slaget, ytligt sett, men det sätt på vilket den återges komplicerar det hela.

Lispector strävar inte så mycket efter att med språkets hjälp skildra verkligheten i betydelsen att hålla fast den och göra den entydig och förklarad, vilket väl är vad det mesta av litteraturen sysslar med.

Snarare stannar hon kvar i språket, om man nu kan säga så, i rörelsen fram och åter mellan språk och verklighet, mellan tolkning och verklighet, i språkets sköra och oklara förbindelse med verkligheten.
Och det är ett mycket säreget språk. Det händer hela tiden oväntade saker här. Jag kan inte förklara, hon måste läsas.

Vilket skapar en märklig svävande känsla av osäkerhet när man läser novellerna. Vad är det som händer, vad menar författaren egentligen? Om man då släpper kravet på entydighet och förklaring och accepterar osäkerheten och det svävande så uppstår, åtminstone ibland, en svindlande insikt om tillvarons komplexitet.

Jag kan tänka mig att Lispector var en människa som kunde stanna upp i livets vardagliga rörelser och bara stillsamt betrakta de vardagliga tingen tills de löstes ur sin vardagliga självklarhet och blev till mysterier.

Som i "Ägget och hönan":

"På morgonen, på bordet i köket, ser jag ägget.
Jag betraktar ägget med en enda blick. Genast inser jag att man inte kan stå och se ett ägg. Att se ett ägg stannar inte kvar i nuet: knappt hinner jag inte se ägget förrän det förvandlas till att ha sett ett ägg i tretusen år. - I själva det ögonblick som man ser ägget blir det ett minne av ett ägg."

Lispectors språk kräver ett stort tålamod av läsaren, en beredskap att stanna upp och läsa om, att reflektera över det lästa. Inget att snabbt konsumera.

Nu är det lite för tidigt att komma med något samlat omdöme, efter att bara ha läst denna samling noveller. Men jag tror att jag kommer att läsa mer.

Om jag ska nämna ytterligare en novell som jag fastnade för så blir det "Improviserat barn", där en mamma  skriver om sitt barn, en pojke som nyss lärt sig gå på ostadiga ben, och tänker på hur han nu uppfattar världen och vad som kommer snart kommer att hända med honom.

"Hur ska jag någonsin lära känna denne pojke? För att lära känna honom måste jag vänta tills han fördärvas, då först skulle han var inom räckhåll för mig. Där är han, en punkt i oändligheten. Ingen kommer att lära känna hans idag. Inte ens han själv. Och jag, jag betraktar, men det är meningslöst: jag förstår inte något som enbart är nu pågående, helt och hållet nu pågående."

Dessa tankar om skillnaden mellan små barns och vuxnas upplevelsevärldar får mig att associera till de bekanta raderna i Rilkes åttonde Duinoelegi:

"Vad som är därute, vet vi endast genom
djurets anlete; för redan det lilla barnet
vänder vi bakåt och tvingar det att se de fastlagda
formerna, inte det öppna, som har sådant
djup i djuransiktet. Fritt från död."

 (i Camilla Hammarströms översättning)