Jag går en sväng i aprilkvällen och försöker intala mig att det är vår. Funderar. Försöker samla mig till att skriva åtminstone något, eftersom jag nu driver denna blogg. Här några spridda anteckningar.
Var vi under några årtionden närmare det jordiska paradiset än vi någonsin varit och någonsin kommer att vara?
Under efterkrigstiden Västeuropa, säg 1950-1980? När de samhällen som byggdes upp efter kriget kännetecknades av reformpolitik och blandekonomi och ansvarsfulla politiker. När framstegen avlöste varandra och folkflertalet fick det bättre.
Och var står vi nu? När politiken som idérörelse sedan decennier har abdikerat, blivit till reklam och management och lämnat över det samhälleliga till "marknaden", som oreglerad är sin egen värsta fiende, en amoralisk mekanism, som i sin tillväxtkvarn mal ner allt som kommer i dess väg, både miljö och människor.
Det är lätt, åtminstone för mig, född 1950, att tänka så.
Långt efter alla andra har jag läst den brittiske historikern Tony Judts "Illa far landet" (Karneval, 2011), denna rasande uppgörelse med den rådande ekonomismen. Privatiseringsfundamentalismen. Vad som byggdes upp under efterkrigstiden raseras nu bit för bit. De växande klyftorna. Kundsamhället, som inte är något samhälle, utan en kommersiell inrättning där de som har råd köper sig frihet.
Vad bör göras? Frågar sig Judt i ett kapitel. Och svarar: "Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss." Och:
"Befrielsen är en viljeakt. Vi kan inte återskapa vårt försummade offentliga samtal, lika lite som vår söndervittrande fysiska infrastruktur, med mindre än att vi grips av raseri över det tillstånd som vi nu befinner oss i."Judt förordar ingen revolution. Allt vi har är våra demokratiska institutioner, som val och parlament. De är "fortfarande vårt enda medel för att i laga ordning omsätta den allmänna opinionen i kollektiv handling. De unga får därför inte förlora tron på våra politiska institutioner."
Vad Judt i denna bok, med många citat av John Maynard Keynes, önskar sig är en vitaliserad, återfödd socialdemokrati. Och vem gör inte det? Men hur i all världen skulle det gå till?
