På något sätt tycker jag att det finns en förbindelse mellan förra inläggets Ferdinad Thräns sätt att hantera livets alla motgångar och oförrätter och Carl von Linnés anteckningar om den gudomliga hämnden i "Nemesis Divina". Samma magiska tänkande.
Vilket får mig att ur hyllan ta fram en av mina verkliga dyrgripar, en utgåva av Knut Barr från 1923. Inte någon antikvarisk dyrgrip, det finns bättre utgåvor, men den tillhör sedan länge mitt andliga husapotek. En sliten häftad volym, lite fläckad och trasig i kanterna. Med ett gulnat tidningsurklipp, en recension av Knut Hagberg, som bokmärke.
Linnés Nemesis-lära är ett ämne för en längre utläggning, som jag varken har kunskap eller förmåga att utföra. Men i grunden handlade det nog för systematikern Linné om en tro på en av Gud skapad värld, där ingenting fanns och ingenting skedde utan orsak och att människan måste följa sitt samvetes röst och göra så gott hon kan. Om hon gör ont kommer Gud att straffa henne. Eller ett senare släktled.
Lite hastigt slår jag upp och läser vad Inge Jonsson skriver i "Den svenska litteraturen":
"Förblindad av ... ordningslidelse sitter den åldrade och ärehöljde Linné, universitetets främste prydnad, och plockar med sina notater om lönskalägen och barnamord, våldsgärningar och futila intriger."
De antecknade Nemesis-exemplen är många, från skilda tider och samhällsskikt:
Även i Linnés högst personliga konflikter kan Gud ingripa (på Linnés sida):
Citaten här är dock inte ur Knut Barrs utgåva, utan från Fries utgåva från 1878. Den har behållit 1700-talssvenskan, till skillnad från Knut Barrs.
16 kommentarer:
Synd att inte Nemesis fungerar lika rappt som en symaskin utan förlåtelse; eller som Rättvisans Gudinna kan göra i myten.
Men alldeles bortsett från Herrans beskydd och sånt (som just precis en viss Sarah Palin trots alla sina elakomheter tror sig vara i besittning av) så undrar jag om inte många människor, i någon vrå av sig själva, och utan Herrans iblandning, hoppas lite på karmalagen? Att de onda - som i Linnés system tydligen var en Professor Uppsaliensis - ska få straff eller åtminstone skämmas lite grand?
Men livets outgrundliga vägar spar mången elaking och sätter hårt åt en snäller, oftast beroende på de elakas finurligheter samt rena rama slumpen. Dharma.
Nej, man måste nog vara en god Leibnizian som Linné för att förtröstansfullt tro att syndarna alltid får sitt straff till slut.
Varföre är allt en trasa?
Undrar vad Swedenborg sa om dessa ting. Hade han inte - som Dante för övrigt - lyckats placera en del av sina värre historiska bekantskaper i de för dessa rätta elementen; typ tjära och svavel, eller nåt?
Nej, jag kan inte Swdenborg. Måtte nu någon annan och klokare ingripa.
Inspirerande ämne i alla fall...
Ursäkta att jag åter tränger mig in. Som disputerad biologisk systematiker hyser jag den största aktning för Linné. Hans biologiska klassificeringssystem är faktiskt föregångaren till dagens objekts-orienterade programmering, vilken det mesta av dagens programmering använder och som har möjliggjort appar till mobilerna. Det är ett kontra-intuitivt tänkande för många av oss som han introducerade i modern tid. I antiken formulerades det av Herakleitos.
I en existentiell mening betyder det att verkligheten är irrationell. Den följer visserligen vissa lagar, men är obegriplig ifråga om vad den är (förutom att den är en ständig motsättning mellan före och efter, dvs ett rationellt omöjligt nu).
Det du nämner hade jag dock ingen aning om. För mig låter det Buddhistiskt snarare än kristet - att hoppas på karmalagen som Gabrielle säger. Buddhismen bygger för övrigt på det Linneanska tänkandet (ovan), vilket uttrycks i dess koaner. Även jag lutar åt samma tänkande och är grundligt övertygad om "karmalagen", även om jag förstår att den är irrationell. Dock kanske irrationell på samma sätt som verkligheten är, det är omöjligt att värdera rationellt.
Men vad en Leibnizian är måste jag kolla upp. Vad Leibniz sa har jag inte klart för mig.
Den röda tråden framstår för mig som konsekvent objektivitet, möjliggjord av en förtröstan på karmalagen. Den förtröstan är vad man når när man släpper alla förtöjningar i subjektivitet. Vad den är värd är svårt att värdera, men vis framstår den som, utom när man betraktar Thräns och Linnés beskrivningar av deras högst privata upplevelser. Är kanske det tänkandet en generell subjektivitet istället för specifika subjektiviteter (vilka då generellt är objektiva)? Och, vad betyder i så fall det?
Jag gissar att svaret till dessa funderingar ligger i att såsom man ropar får man svar - om man inte ropar något får man inget svar. Jag behåller i alla fall tills vidare min förtröstan i karmalagen i brist på bättre. Någon förtröstan måste man ju ha. Och den skänker också välmående medan man lever, vilket gör att man kan tackla motgångar med ett större överseende.
Vore intressant att få ta del av fler betraktelser av dig på Linnés (och Leibniz) skrifter.
Han initierade
Efter reiteration av Leibniz (inlusive hans monad-lära) motställer jag mig Lennarts påstående att Linné är en Leibnizian. Såsom jag ser det, undviker Linné istället alla subjektiva fallgropar genom att beskriva verkligheten som "fönster i fönster". Denna bskrivning ger ingen vägledning i vad verkligheten "egentligen är", men navigererar perferkt inom de ramar som givits oss. Jag tror alltså inte Linné någonsin skulle falla för begreppet monader. Hans budskap är snarare att ingenting liknande monader finns. Istället tror jag att Linné snarare skulle hålla med Wilhelm af Ochham i att "verkligheten tillhör det enskilda tinget".
Problemet vi upplever med att förena teori med verklighet ligger i de klasser och kategorier, dvs, de abstrakta fenomen, vi använder för att diskutera verkligheten, inte i dess enskilda ting. Problemet är att diskussionen inte kan avbilda verkligheten. Är denna tanke Leibnizsk?
Matte,
du ser det mesta genom vetenskapsteoretiska, eller kunskapteoretiska, glasögon. Min utgångspunkt här är betydligt enklare. Anspråkslösa noteringar kring i mitt tycke intressanta läsefrukter.
Knut Barr skriver i min Nemesis Divina-utgåva:
"Linnés livsåskådning skulle kunna uttryckas i tre ord: allt är rättvist. Samma optimism förfäktar ju en av tidens tongivande filosofer Leibniz. Denna 'världen' är den bästa möjliga. Den är skapad av en allgod Gud, och Han kan icke göra något annat än det som är allgodt."
Förutom vaga minnen av tidigare läsning var detta min aktuella källa. Jag är här, som i de flesta sammanhang, som en av mina favoritbloggare brukar skriva, en "enkel skomakare".
Jag är en stor beundrare av Linné, men "allt är rättvist" känns väldigt fel.
Kanske är det tvärtom så att "allt är orättvist" och vår mänskliga strävan går ut på att skapa lite mer rättvisa.
Håller nog delvis med Malou,
samtidigt som jag tror på Försynen... (ja, Lennart låt oss nu slippa en trosdiskussion, för jag har total förståelse för ateister)
...men den Försynen är lite mer som med Jungs Synchronicity; att rätt ting, människor och händelser sammanfaller, om man har en strävan eller dröm eller en entusiastisk inriktning.
Det betyder däremot inte att jag tror att någon sitter och kollar vem som stjäl en telefon eller en fabrik. För då skulle ju många fler sitta inne för stulna fabriker eller hur?
Så att: Den Nemesis som Linné hoppas på tror jag att man blir randig av. Nemesis gör lite som det hampar sig. Särskilt där makt och intriger finns.
Och de stora otäcka grejerna i världen, de som får oss skomakare att rysa, kan man ju desvärre inte överlämna åt Herranom. Det, ungefär, är väl också kontentan av Malous invändning. Om jag förstått...?
Nyss hemkommen från en tretimmars krävande vandring i ömsom sol och ömsom isande aprilvind ser jag att diskussionen här har fortsatt. Tack för inlägg, Malou och Gabrielle!
Jag har väl sagt det jag ska säga, kanske, men det är väl så att jag betraktar Linnés Nemesis som ett utslag av samma magiska tänkande (inför en allt annat än magisk värld) som den folkliga visdomen i "Som man bäddar får man ligga" eller "Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri", etc. Dvs hut borde gå hem, men det är verkligen inte alltid det blir så.
Men besvärjelser är bra att ha, som tröst. Eller så.
Visst vore det roligt att diskutera dessa filosofiska frågor, men hur jag än tänker, hamnar jag ändå alltid till slut vid Fausts ord:
".. und weiss, dass wir nichts wissen können"
..som Sokrates så riktigt påpekade...;)
Som vanligt är Lennarts kommentarer vackra. Han ställer sig likt Sokrates som en åskådare, Men, det jag pekar på är hur Linnés verklighetsuppfattning möjliggör hans totala objektivitet. Hans tro på att "allt är rättvist" (ie, Buddhism) öppnar porten till total objektivitet, oberoende av om den är korrekt eller ej. Det innebär att den är sann, oberoende av om den är sann eller ej, eftersom alla alternativ är subjektiva och därmed inte sanna per deinition. Den är den enda sanningen per definition, eftersom utan den finns ingenting. Den är mitten på löken.
Vi kan alltså inte förneka Linnés verklighetsuppfattning även om vi vill, därför att förutom den finns endast subjektivitet.
Där fick Matte tyst på oss alla.
Nu känner vi äntligen till sanningen. ;-)
Malou,
ja jag vet inte vad jag ska tro... en sanning som är sann oberoende av om den är sann eller ej? I rest my case, eller vad man nu säger... kanske hellre: jag blir vid min läst, så skomakare jag är, och lämnar de högre sanningarna åt sitt öde...
Men en livlig diskussion gav du upphov till, the rest i silence...
i tredubbel mening ; )
Det kan (naturligtvis) låta pretentiöst, men den enda sanning vi kan hitta är är ett påstående, vilket Wittgenstein visade. Detta påstående kan endast hittas i vad som blir kvar när vi har skalat bort alla osanna påståenden, "skalat av alla lager på löken", vilket Bertrand Russell förklarade. Det som blir kvar i mitten blir då en kompromiss mellan subjektivitet och objektivitet, vilket Linné visade genom att realisera den (i ljuset av evolutionsteorin, vilken, förvånande nog kom efter Linnés system). Linné sorterade dock valar korrekt bland däggdjur, och människor korrekt bland primater, dvs som en systergrupp till apor, så kristen han var.
Linné "upptäckte" på så sätt sanningen såsom den kompromiss mellan subjektivitet och objektivitet den måste vara istället för att hävda någon specifik subjektivitet. Han upptäckte alltså inte "Sanningen", utan sanningens natur. Man skulle också kunna säga att han visade hur en relativ sanning måste vara en kompromiss med ett praktiskt exempel.
Det jag vill säga är att detta oerhört stora framsteg för objektivitet kanske möjliggjordes genom hans tro på karmalagen. Något måste vi ju tro på för att kunna diskutera verkligheten och hans tro skadade inte hans objektivitet. Han var istället totalt objektiv. Tron på något som inte har med saken att göra katalyserade total objektivitet.
De möjliga relativa sanningarna är alltså beroende av deras kontext, dvs vad vi utgår ifrån, "som vi ropar får vi svar", och dessutom enligt Linnés kompromissmodell att vi kan få flera lika korrekta svar på varje rop. Jag hävdar alltså inte att Linné upptäckte sanningen, utan endast att han visade att den måste vara en kompromiss (förutom att vara relativ).
Lennarts "betydligt enklare utgångspunkt" än min är oerhört givande för mig. Jag är definitivt ingen "enkel skomakare", utan en människa som vill få "någon jävla ordning" (CH Hermansson) på vår uppfattning av verkligheten. Om denna ordning innebär att verkligheten är irrationell, så "be it". Lennarts betraktelser kan därvidlag fungera som en katalysator för ett närmande till en sådan ordning genom att vara både kunskapsintensiva och totalt ärliga. Jag framställer en önskan att Lennart ska läsa TS Eliot och kommentera det.
Skicka en kommentar