På något sätt tycker jag att det finns en förbindelse mellan förra inläggets Ferdinad Thräns sätt att hantera livets alla motgångar och oförrätter och Carl von Linnés anteckningar om den gudomliga hämnden i "Nemesis Divina". Samma magiska tänkande.
Vilket får mig att ur hyllan ta fram en av mina verkliga dyrgripar, en utgåva av Knut Barr från 1923. Inte någon antikvarisk dyrgrip, det finns bättre utgåvor, men den tillhör sedan länge mitt andliga husapotek. En sliten häftad volym, lite fläckad och trasig i kanterna. Med ett gulnat tidningsurklipp, en recension av Knut Hagberg, som bokmärke.
Linnés Nemesis-lära är ett ämne för en längre utläggning, som jag varken har kunskap eller förmåga att utföra. Men i grunden handlade det nog för systematikern Linné om en tro på en av Gud skapad värld, där ingenting fanns och ingenting skedde utan orsak och att människan måste följa sitt samvetes röst och göra så gott hon kan. Om hon gör ont kommer Gud att straffa henne. Eller ett senare släktled.
Lite hastigt slår jag upp och läser vad Inge Jonsson skriver i "Den svenska litteraturen":
"Förblindad av ... ordningslidelse sitter den åldrade och ärehöljde Linné, universitetets främste prydnad, och plockar med sina notater om lönskalägen och barnamord, våldsgärningar och futila intriger."
De antecknade Nemesis-exemplen är många, från skilda tider och samhällsskikt:
Även i Linnés högst personliga konflikter kan Gud ingripa (på Linnés sida):
Citaten här är dock inte ur Knut Barrs utgåva, utan från Fries utgåva från 1878. Den har behållit 1700-talssvenskan, till skillnad från Knut Barrs.
