Pessimist och pessimist... Jag läser en avhandling

Jag har länge tänkt på mig själv som "pessimist" i någon mening. Inte så att jag alltid och utan undantag ser allting i svart eller alltid förväntar mig det sämsta. Det finns t o m de som menar att jag har humor. Men år och erfarenheter har gjort mig mindre blåögd och har givit mig en mer realistisk bild av världen och människorna och av existensens villkor.

På senare tid har jag kommit att läsa en del skönlitterära författare och andra som kan karakteriseras som pessimister.  Så var Giacomo Leopardis trotsiga svartsyn i dikter och prosa, t ex, en stor upplevelse.

Och som så ofta när det gäller läsning så ger det ena det andra. Det var en referens hos Nina Björk som ledde mig till Leopardi och sedan fick jag syn på Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien".

Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" ledde mig till Joshua Foa Dienstags "Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit".

Redan i höstas köpte jag Tobias Dahlkvists avhandling från 2007, "Nietzsche and the philosophy of pessimism: A study of Nietzsche's relation to the pessimistic tradition: Schopenhauer, Hartman, Leopardi".

Frestelsen blev för stor, helt enkelt. Trots en akademisk examen och tre betyg i historia och poäng i ämnen som svenska så betraktar jag mig som autodidakt, så varför ger jag mig i kast med en idéhistorisk avhandling?

För att det är intressant. För att jag är väldigt nyfiken. För att jag inte kan få nog av lärdom. Lärdom i betydelsen kunskap som gör att jag bättre kan förstå världens gång och människors handlande.

Begreppet pessimism är ett relativt modernt begrepp, menar Dahlkvist. Ordet pessimism myntades på franska av en anonym journalist 1759 och Georg Christoph Lichtenberg var först på tysk botten och Coleridge på engelsk.

Pessimister i allmän, psykologisk mening har väl alltid funnits och finns, från grekisk antik och framåt - men Dahlkvist menar att pessimism som utarbetat filosofiskt begrepp hör 1800-talet till:

"Pessimism as a philosophical problem belongs in the nineteenth century." 

Författaren redovisar tidigare forskning i ämnet och går då särskilt hårt åt Joshua Foa Dienstag som han menar på ett felaktigt sätt gör ett antal tänkare och författare från Rousseau till Cioran till pessimister och dessutom på grunder som han, Dahlkvist, menar är felaktiga.

Den tyska pessimistiska traditionen under 1800-talet som grundlades av Schopenhauer, säger, i yttersta korthet, att icke-existens är att föredra framför existens. Det är bättre för människan att vara död än att vara levande. En ganska dyster filosofi, alltså. Och en fyrkantig vän av ordning undrar förstås om det då är följdriktigt att hålla sig vid liv för att kunna utarbeta och torgföra denna filosofi?

Syftet med avhandling är tvåfaldigt. Först undersöks den process där termen pessimism som filosofiskt begrepp etablerades och debatterades, under andra hälften av artonhundratalet. Sedan undersöks Nietzsches sammansatta relation till pessimismen och hur den förändras under hans filosofiska utveckling.

Ännu har jag inte kommit så långt i min långsamma läsning. Men det är en fullt läsbar avhandling, även för en lekman. Dahlkvist översätter tyska och italienska citat till engelska, vilket jag uppskattar. Det är spännande läsning. Språket är klart och dispositionen överskådlig.

En reflektion som jag gör redan nu är den att naturligtvis måste ett begrepp som "pessimism" strikt definieras och avgränsas, på det sätt som Dahlkvist gör, för att kunna undersökas vetenskapligt.

Men är inte "pessimism" också, sedan 1700-talet, ett begrepp som används av många olika människor i många olika betydelser, ett begrepp som kan användas för att karakterisera ett slags grundläggande livshållning och därmed också ett begrepp med flytande gränser för vad man avser med det?

Jag är i alla fall helt klart inte pessimist i Schopenhauers mening. Det torde väl framgå av denna blogg?

Till och från Rönnetången

Så kom vi då äntligen iväg på en vandring. Solsken, sju plusgrader och en vind som inte märktes i Grimetonskogen. Lite snö och is här och var och fullt med  porlande vatten i dikena. En frisk och stark vårvinterluft. 

Vi gick från Grimsjön mot Rönnetången, ett ställe där vi var i maj 2010. Då utan kamera. Nu hade jag mobilen. 

I "Det gamla Grimeton", utgiven av Grimetons hembygdsförening, (u.å.), kan man läsa om Rönnetången att "det kallades nybygge i hfl [husförhörslängderna] omkring 1810 och var bebott till 1965. Manhuset finns ännu kvar liksom ett mycket förfallet uthus. Den granskog, som planterats på inägorna, står nu nästan inpå husen."

 Det var dottern Amanda Josefina, född 1903, som bodde kvar till 1965, innan hon flyttade till ett vårdhem. Framför manhuset är nu ett kalhygge. 

Manhuset har sett sina bästa dagar.

Att det kanske aldrig varit några sötebrödsdagar på Rönnetången kan man utläsa av ett "Protokoll hållet vid Kommunalstämma med Grimethons församling i dess kyrka Söndagen den 7 mars 1880."

"Kommunalstämma var till i dag utlyst för att granska restlängden å obetalte kommunalutskylder 

för innevarande år dervid församligen beslöt att efternämnde personer skulle från kommunalskatt

befrias

Bertil Larsson på Rönnetången  Kr 3 65 ..." 

Isen har brutits upp vid stranden

Björkäng, Halland. Torsdag, 17.00.

Solen sjunker. Isen har brutits upp längs stranden. Jag stannar till på väg hem från jobbet. Står en stund i tystnaden vid ett stilla hav. Jag kan inte påstå att jag anar våren, men det är något med ljuset...

Sen kör jag hem och läser klart ännu en volym Richard Yates, "Cold Spring Harbor".  Åter ett nästan skoningslöst porträtt av en dominerande, alkoholiserad frånskild mor som lever i en drömvärld, en tonårig son som kämpar med vuxenblivandet, en dotter som gifter sig med fel man, en vemodig historia om illusioner och oförmåga att kommunicera, ett ödesdrama som obevekligt ändar i olycka.

Är det inne att vara pessimist?

Är det inne att vara pessimist? Är jag en del av en trend? Oroväckande... Otrendighet är ju mitt signum.
I alla fall, jag stöter ständigt på krönikor och artiklar om ämnet och Rumänska kulturinstitutet ordnar samtalskväll om pessimismen hos Cioran och Bernhard, med anledning av Johannes Ekmans bok som jag inte riktigt gillade.

Joshua Foa Dienstags "Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit" (Princeton UP, 2007) var däremot en stimulerande och tänkvärd bok. Jag läste den trots en varning... :-)

Dienstag menar att pessimismen bör behandlas inte som ett sinnestillstånd eller en allmän attityd, utan som ett filosofiskt förhållningssätt till människans villkor i världen.

Han menar också att detta synsätt är ett outforskat område, bland annat av det skälet att pessimismen bara ses  just som en motsats till den mer "normala" optimismen.

För optimisten (och optimismen delas av både liberaler och marxister) är framstegstanken central. Det sker en ständig Utveckling - vetenskaplig, samhällelig, politisk - som alltid leder från sämre till bättre. Och tron på människans allmakt, på vår förmåga att kontrollera och utnyttja naturen och att åtminstone minimera alla risker, är stark.

Fan tro't, säger pessimisten och pekar på att negativa företeelser ofta följer i framstegens spår (kärnavfall, försurning, global uppvärmning) och att den enkla sanningen att ingenting varar för evigt ändå är just en sanning. Pessimisten framhåller hellre bräckligheten hos människan och människans påfund. Varje början är fröet till slutet. Varje födelse innehåller döden.

I en historisk översikt systematiserar Dienstag olika former av pessimistisk filosofi.
Rousseau och Leopardi sorteras in under "kulturell pessimism", Schopenhauer och Freud under "metafysisk pessimism" och Camus, Unamuno och Cioran under "existentiell pessimism". Nietzsches pessimism betecknas som "dionysisk".

Dienstag menar att pessimismen som utarbetat filosofiskt förhållningssätt är en relativt modern företeelse.
Den uppkommer när ett äldre, cykliskt tidsmedvetande ersätts av ett modernt, linjärt tidsmedvetande, när vetenskap och sekularisering får människan att inse att hon från födelse till död är indragen i ett enkelriktat, irreversibelt förlopp, som obevekligt slutar med förintelse.
Människans tillvaro är absurd. Vi existerar utan orsak i detta universum vars uppkomst, utveckling och eventuella undergång vi inte kan veta något om.

De behandlade filosoferna drar olika slutsatser av de bistra villkoren, från uppgivenhet och misantropi (Schopenhauer) till muntert trots (Nietzsche) och en insikt om den frihet att handla här och nu (Camus) som ges bortom alla illusioner och drömmar.

Det är som sagt en innehållsrik och tankeväckande bok, som ger impulser till vidare läsning.

Angående detta är att vi är tidens fångar så återger Dienstag ett citat från Borges:

"Time is the substance of which I am made. Time is a river that sweeps me along, but I am the river; it is a tiger that mangles me, but I am the tiger; it is a fire that consumes me, but I am the fire. The world, unfortunately, is real; I, unfortunately, am Borges." 

Kort reklaminslag: Satyrbloggen

Ett kort reklaminslag:
Carl Erland Andersson finns nu i bloggvärlden.
Så här presenterar han sig:

"Författare, frilansjournalist, egentligen av kråksläktet, men någon tryckte på fel knapp, så i detta liv blev jag människa."Satyr" är den jordigaste formen av satir. Bloggtexterna är satiriska i sin grundton, på samma sätt som rock `n´roll och gospel är bluesiga i sin. Någonstans i kajans krax döljer sig en sång."

Jag rekommenderar ett besök på Satyrbloggen.

Kort notis från under isen

Medan min oändligt tjänstvillige och mycket skicklige avatar sköter det sociala livet däruppe befinner jag mig här under isen och läser Richard Yates.

En kort notis, bara.

"A special providence" (1969) var mycket bra och en "typisk" Yates-roman. Det finns en blåkopia för Yates, som Stewart O'Nan skriver i en bra översikt, "and one which could be construed as autobiographical: a flighty, divorced mother with artistic leanings, no common sense, and a drinking problem, and an insecure boy who can see through her pretensions but is powerless to change the situation."

"Disturbing the  peace" (1975), som jag läser nu, är inte lika bra. 

Huvudpersonen, John Wilder är en framgångsrik annonsman med fru och son och hus på landet som en dag, efter ett nervöst sammanbrott, bara låter otrohet och alkohol helt ta över och lämnar ett liv som inte längre intresserar honom, för att jaga en diffus ungdomsdröm om att bli filmproducent. 

Han präglas, minst sagt, av mindervärdeskomplex på alla områden. Att någon över huvud taget står ut med honom är otroligt. Han är en osannolik figur.

När nyheten om mordet på Kennedy kablas ut blir hans reaktion denna:

Förhoppningsvis kan bilden klickas upp i större format.

#underisen

Ja, om jag twittrat (vilket gud förbjude!) skulle jag skapa hashtaggen #underisen.
För det är under isen jag befinner mig, åtminstone andligen.
I morse satt jag med en kopp kaffe och försökte ta till mig Håkan Lindgrens fullkomligt lysande essä i UNT om kropp och tänkande.
För den mindre kloke är det en välsignelse att det finns de som är mer kloka.
Nu går jag ut och kör in ved.
(Men... Det här är ju en twitterliknande text? Jo...)

Isläggning

Efter jobbet idag stod jag några minuter nere vid havet, strax före fem på eftermiddagen, begrundande situationen. Det blåste en svag men kall vind som bet i kinderna. Bakom molnen fanns ännu ett vitt ljus. Långt därborta skymtade Subbe fyr. Med stela, fumliga fingrar kunde jag ta den här bilden. Sedan åkte jag hem.

 

Isläggningen på havet hade inletts. Det var två-, trehundra meter ut till öppet vatten. 

Nu på kvällen sjunker temperaturen, nyss var det fjorton minus. Ingenting? Då är du inte hallänning. Och du bor inte i ett hus från Pariskommunens dagar.
Jag fyller på med ved i pannan, dricker hett te och har starka funderingar på att gå i ide. Om det nu går. Under alla förhållande så spår jag en starkt minskad aktivitet här på bloggen. Närmare avstannande än långsamt, alltså. 

En amatörs självrannsakan

Det är inte utan en viss tvekan jag skriver ett blogginlägg som det föregående, om Nietzsche. Jag är väl medveten om att det kan ses som pretentiöst. Eller dilettantiskt. 
Om man, som jag, på ett kanske olycksaligt sätt intresserar sig för tillvarons märkligheter, så hamnar man lätt i läsning av t ex filosofiska giganter, för att man tycker sig hitta något väsentligt hos dem -  och blir då i ordets rätta betydelse en amatör, alltså en vars kärlek till kunskapen kanske inte riktigt är besvarad... 


Tja, nu är det en gång så. Så jag framhärdar.


Ett återkommande ämne här är pessimismen som livshållning. Läsningen av Dienstags "Pessimism" ger impulser till ytterligare läsning. Som Tobias Dahlkvist avhandling "Nietzsche and the philosophy of pessimism - A study of Nietzsche's relation to the Pessimistic Tradition: Schopenhauer, Hartmann, Leopardi" (Uppsala 2007), som damp ner i brevlådan idag.


Nietzsche, skriver Dahlkvist, "brottas med pessimismens problem i olika tappningar, men försöker ständigt finna en lösning som låter honom förena pessimismens klarsyn och fördomsfrihet med ett bejakande av livet."


Att kunna förena dessa två ting vore en nåd att stilla bedja om.

Den glade Nietzsche

För att muntra upp mig själv i vinterkylan ställer jag frågan:
Finns det glada, entusiastiska, ja, positiva - pessimister? Måste inte den verkligt radikale pessimisten bara se allting i svart, resignera och helst lägga sig ner och dö?


I ett intressant kapitel i Dienstags "Pessimism", "Nietzsche's dionysian pessimism", skriver Dienstag om hur Nietzsches pessimism växer fram som en hållning till livet som radikalt skiljer sig från hans tidigare läromästare Schopenhauers. Denne hade bara sett den totala resignationen som svar på meningslösheten i människans villkor.


Men det är en sak att inse att det inte finns någon naturgiven eller någon av gud given mening i världsalltet eller i vår mänskliga tillvaro, och en helt annan att av detta dra slutsatsen att det inte kan existera någon mening alls. Det är en förhastad slutsats och visar på en fundamental misstro gentemot människan.


Nietzsche talar om en styrkans pessimism. Att kunna se meningslösheten - men också att ha styrkan att kunna skapa en mening i sitt eget handlande, i sitt eget liv, visserligen med vetskapen om det temporära i allt, med vetskapen om alltings förgänglighet - och trots denna insikt skapa mening.

"Nietzsche's pessimism advices each of us individually to cobble together a meaning for life out of lesser goals, to organize small portions of the world ourselves - but with the ultimate result that, when these are gathered together, 'the world might be far more valuable than we used to believe.' "

Framstegstanken är djupt rotad i vårt sociala och politiska tänkande, vare sig vi är liberaler eller kommunister. Och det är naturligtvis inte så att jag inte tror på vetenskapliga och tekniska framsteg, ibland t o m på sociala och politiska framsteg - men jag är långt ifrån säker på att allt verkligen är framsteg på lite längre sikt.


Nietzsches dionysiska pessimism är ett slags myndigförklarande av människan. En frigörelse från illusioner.

"Furthermore, there is a freedom to be gained when one's existence is detached from the narrative of progress. If human history is pregiven as a story of progress, then one's fate (however worthy) is already scripted, in a sense, by what has come before, and one becomes nothing more than 'an angry spectator of all that is past' "

Jag kan inte låta bli att plocka fram ett underbart Nietzschecitat, som jag nog använt förr, inledningen till "Om sanning och lögn i utommoralisk mening":

"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Joshua Foa Dienstag "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006) 

"Om sanning och lögn i utommoralisk mening". Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514.