onsdag 1 februari 2012

Den glade Nietzsche


För att muntra upp mig själv i vinterkylan ställer jag frågan:
Finns det glada, entusiastiska, ja, positiva - pessimister? Måste inte den verkligt radikale pessimisten bara se allting i svart, resignera och helst lägga sig ner och dö?


I ett intressant kapitel i Dienstags "Pessimism", "Nietzsche's dionysian pessimism", skriver Dienstag om hur Nietzsches pessimism växer fram som en hållning till livet som radikalt skiljer sig från hans tidigare läromästare Schopenhauers. Denne hade bara sett den totala resignationen som svar på meningslösheten i människans villkor.


Men det är en sak att inse att det inte finns någon naturgiven eller någon av gud given mening i världsalltet eller i vår mänskliga tillvaro, och en helt annan att av detta dra slutsatsen att det inte kan existera någon mening alls. Det är en förhastad slutsats och visar på en fundamental misstro gentemot människan.


Nietzsche talar om en styrkans pessimism. Att kunna se meningslösheten - men också att ha styrkan att kunna skapa en mening i sitt eget handlande, i sitt eget liv, visserligen med vetskapen om det temporära i allt, med vetskapen om alltings förgänglighet - och trots denna insikt skapa mening.
"Nietzsche's pessimism advices each of us individually to cobble together a meaning for life out of lesser goals, to organize small portions of the world ourselves - but with the ultimate result that, when these are gathered together, 'the world might be far more valuable than we used to believe.' "
Framstegstanken är djupt rotad i vårt sociala och politiska tänkande, vare sig vi är liberaler eller kommunister. Och det är naturligtvis inte så att jag inte tror på vetenskapliga och tekniska framsteg, ibland t o m på sociala och politiska framsteg - men jag är långt ifrån säker på att allt verkligen är framsteg på lite längre sikt.


Nietzsches dionysiska pessimism är ett slags myndigförklarande av människan. En frigörelse från illusioner.
"Furthermore, there is a freedom to be gained when one's existence is detached from the narrative of progress. If human history is pregiven as a story of progress, then one's fate (however worthy) is already scripted, in a sense, by what has come before, and one becomes nothing more than 'an angry spectator of all that is past' "


Jag kan inte låta bli att plocka fram ett underbart Nietzschecitat, som jag nog använt förr, inledningen till "Om sanning och lögn i utommoralisk mening":
"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Joshua Foa Dienstag "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006) 
"Om sanning och lögn i utommoralisk mening". Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514. 

11 kommentarer:

Einar J sa...

Ja, Nietzsche är förunderligt uppiggande!

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag är inte någon Nietzsche-veteran; men det jag läst har alltid varit djupt uppmuntrande, på sitt lite lätt fientliga sätt.

Jag tänker med anledning av "illusionernas" vikt, på ett stycke, en bild, jag nyss läst, hos Ekman eller Öijer, troligen den senare, om att städernas verklighet en gång kommer att dras undan, som ett täcke från en säng, och där under Berget.

Lennart Erling sa...

Tack till er båda för kommentarer! Jag är verkligen inte heller någon Nietzschekännare. Jag har bara läst lite slumpartat här och där genom åren. Vissa saker stannar kvar, som det här återgivna citatet. Kanske är det dags att fördjupa sig lite?

Gabrielle Björnstrand sa...

Om du nu är en filsof på avvägar - som vi andra väl också är, och även då praktfilosoferna -
så kanske det vore kul att lyssna på (reprisen av) dagens Filosofiska rummet, där Wallenstein (som jag alltid varit ogrundat misstänksam mot) sa en hel del bra saker; om tiden för de stora grekiska tragedierna och den i hälarna följande filosofin (man kunde nästan tolka det som att filosofin fick ta vid i Grekland när dramat var lite på utdöende, kan det inte vara detsamma nu? Vid sidan av familjebiografierna då).
Han var i samspråk med en dramaturg och en professor, och det hela blev ganska så småputtrigt jätteklokt, kan man säga.
Och alla filosoferna från Platon till Heidegger och tom Lacan, förstås - paraderade förbi i det mentala smörgåsbordet som för ovanlighetens skull var lite bättre tillagat än min middag.
Hej so long!

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
det där låter intressant! När jag fått upp värmen i huset (15 minus ute, 15 plus inne) ska jag leta reda på det...

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin och jag diskuterar fårskinn: kan det vara något?

Man kanske kan gömma sig under magen på dem, och envist hävda: Jag är Ingen.

Lennart Erling sa...

Min karelska fiskarmössa i fårskinn värmde gott idag. Sol och blå himmel hela dagen och som "varmast" åtta minus. Men nu sjunker temperaturen. Mer ved i pannan...

Matte sa...

Din blog-post är vacker. Du fångar allas vår önskan om en mening i det som sker. Det finns dock en viss sammanblanding mellen enskild och universell mening. Den enskilda meningen ges ju endast av det enskilda målet, medan den universella meningen ges av det universella målet. Såsom enskild människa kan jag endast beakta den enskilda meningen och den är att vara närvarande i skeendet, och att motarbeta icke-närvaro i skeendet, dvs att motarbeta fördomar som hindrar oss från närvaro i skeendet. Min mening är alltså att motarbeta fördomar (och att leva, dvs att vara närvarande). Jag uppfattar också att det är din mening, även om du kanske inte vill motarbeta fördomar aktivt (eftersom det går på tvärs med långsamhetens lov), men eftersom långsamhet går på tvärs med kvickhet, så måste långsamhetens lov marknadsföras med närvaro, vilken utesluter fördomar. Rätten till långsamhet måste alltså motiveras med, och kämpas för, med en kamp mot fördomar.

Lennart Erling sa...

Matte,
oj - så här en bit under isen kan jag nog inte ge mig in i alltför intrikata resonemang - men det du skriver låter klokt och om jag inspirerat till det, så är det gott nog...

Niklas sa...

Nietzsche är en själslig vårstädning och jag slås av hur buddhistisk han är. Själv kritiserade han tydligen buddhismen som världsfrånvänd, men det är ju en feltolkning tycker jag. Har precis börjat om på Zarathustra och det är ju en utpräglad bodhisattva, haha. känner du till någon som mödat sig med en grundligare jämförelse mellan de två tankevärldarna? Vore kul att läsa.
För mig är N's Gud detsamma som Buddhas Ego, och båda skall avslöjas som de påhitt de är. N's attack på värden och moral är densamma som Buddha's attack mot Egot's värderande och dömande. N's "övermänniska" är den som befriat sig från illusionen av "Jag" o.s.v.
Överallt hittar jag samma idéer uttryckta på olika sätt.
Heja Nietzsche
Heja Buddha
Pessimismen är den glada vägen runt, runt. "Framåt" är en illusion.

Lennart Erling sa...

Garbage Man,
googlar man på Nietzsche and Buddha så hittar man en del artiklar om ämnet i filosofiska tidskrifter. Jag vågar inte fördjupa mig i det. Men du har rätt - Nietzsche är en själslig vårstädning (snart mer aktuell än någonsin m a o...)