Jag vantrivs i kulturen. Åtminstone i DN:s kulturdel.
I morse läste jag:
"Call of duty" är inte längre en spelserie – det är en maskin.Med sedvanligt buller och bång släpper Infity ward loss det moderna kriget. Thomas Wiborgh blir en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri.
Det enda positiva jag kan säga om detta fenomen är väl att det är bättre att människor leker krig än att de deltar i krig. Men - varför?
19 kommentarer:
Det är svårt att förstå all denna fascination inför det mest destruktiva människan kan nedlåta sig till.
Den som lever lär få höra många onödiga krig pågå, särskilt om man bor nära krigare. Här i huset har vi en dataspelsnörd som drar på med ngt lokalt Afghanistankrig varje gång han/hon har tråkigt. Eller behöver aggressionsterapi.
Jag tycker det är rent ut sagt skit att DN recenserar den här lorten, men Thente har ju varit innovatören där, och även om hans texter alltid är lite roligare än andras, så skulle jag hellre se fler recensioner av diktsamlingar eller annan smal litteratur. Populism är bara förnamnet.
Sen finns det säkert dataspel som ligger i nivå med god animation. Men det intresserar mig inte.
(att var "distracted from distraction by distraction" som TS Eliot sa.)
DN har en "spelblogg" som jag tycke är helt fascinerande. Och skrämmande. Här har vi en skribent som lever inne i spelvärlden, dataspelen är för henne något mycket mer än bara ett tidsfördriv, det är ett parallellt universum där vanliga naturlagar inte gäller. Ibland ger hon glimtar från sitt privatliv: hennes själsliga våndor då hon pga svår förkylning eller influensa inte kunde spela på ett par dagar var helt overkliga.
Den norske terroristen tog ju ledigt ett helt år för att kunna spela WoW. Nu är det strängt förbjudet att dra några slutsatser av detta men trots allt finns det ju ett snittställe mellan spelberoendet och hans faktiska handlande. Jag säger inte att det ena orsakade det andra men samband och sammanhang borde väl få diskuteras i alla fall?
Det enda dataspel jag spelat är "Flipper" och det är längesedan. Min beundran för de personer som programmerat detta spel så i detalj verklighetstroget är gränslös.
Tack för kommentarer!
Jag råkade bara läsa meningen "Thomas Wiborgh blir en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri" vid frukostbordet och denna häpnadsväckande (antingen naiva eller skrämmande) formulering följde med mig under dagen och jag kunde bara inte låta bli att citera den.
Jag är nu inte beredd att gå till strid mot hela den här, i mitt tycke, galna spelindustrin. Men även om det inte finns några räta linjer, så finns det utan tvekan samband mellan våld och avhumanisering i fantasin och i våld och avhumanisering verkligheten.
Åtminstone finns det individer där gränserna suddas ut.
Och varför inte säga att det är så?
PS till Gabrielle: du har nämnt TS Eliot och distraction några gånger, tror jag. Var hittar man det?
Distracted from distraction? Hoppas man hittar det, så att det inte är jag som är min egen spel-TS-Eliot ;)
Men i alla fall: Antingen i The Waste Land, eller kvartetterna, minns inte just nu. Men Waste Land passar ju bättre i sammanhanget.
Sen är det faktiskt så att jag försöker uppfostra mig själv visavi distraktioner, som TV, eller bloggar, hum, hum...
Det är i Kvartetterna, i Burnt Norton. Jag förlorade mig i sökningar och rotade, nej, inte alls - jag har perfekt ordning i hyllorna, jag tog fram Gunnar Ekelöfs översättning:
"avhållna från förströelse av förströelse"
och får nu med viss självövervinnelse strunta i att börja läsa Kvartetterna, eftersom jag bör syssla med annat... en annan gång...
och om jag börjar tänka på alla förströelser jag kan slösa bort tid på blir jag rädd...
"distraherad från distraktioner genom distraktioner", tycker jag är bättre. Att det dessutom är en smula tråkigt och repetitivt passar bra.
Jag var själv på vippen att börja leta. De där två har jag nämligen i hyllorna...nånstans.
Och Bengt, det du beskriver liknar ju spelberoende. Ungefär som att få vinrecensioner från en alkoholist. Hur träffsäkert blir det?
Jo, ja, kanske om det var Graham Greene. Men nu är det ju inte så...
Hej!
Jag tänkte passa på att ge er ett svar, eftersom Google Alerts tipsade om att ni diskuterade min text här.
Formuleringen "entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri" är det inte jag själv som har skrivit, utan DN:s redigerare som troligen ville få till en slagkraftig formulering.
Själv hade jag kanske uttryckt mig något mer försiktigt eftersom det här inte är den första krigsspelsrecension jag skriver utanför spelpressen, och därmed vet hur reaktionerna brukar se ut.
Det finns dock ingenting felaktigt i formuleringen, jag deltar ytterst entusiastiskt i detta spelkrig - vilket tar oss till kärnfrågan: varför leka krig?
Jag tror att vi har en närmast medfödd fascination för det livsfarliga, men ändå säkra. Krigsfilmer har i årtionden varit populära - paradoxalt nog än mer under oroliga tider.
Jag läser sällan skarp kritik mot alla de krigsfilmer som är mer action och mindre samhällskommentar än Plutonen, Tunna röda linjen, Apocalypse Now och så vidare - trots att de fortfarande spelas in.
Så jag antar att det är själva interaktiviteten som bekymrar er, deltagandet.
Jag vet inte om min förklaring kommer att vara er tillräcklig, men jag ser krigsspel som just en lek. Som att spela paintball eller skjuta på varandra med vattenpistoler. Det är en dramatisering av en mycket enkel och effektiv spelmekanik - prickskyttet.
Samtidigt finns det förstås obehagliga scener i ett modernt krigsspel - grafiken har utvecklats en hel del sedan signaturen Bengt O spelade "Flipper". Dessa scener förhåller jag mig till ungefär som motsvarande scen i en film. I den mån jag deltar så handlar det knappast om några tortyrscener, utan en kamp mellan två soldater. Då har jag aldrig haft svårt att spela min roll för att driva handlingen framåt.
Jag hävdar inte att det här är någon okomplicerad fråga, vi hade tvärtom en lång diskussion i spelvärlden härom året när en scen i föregångaren till det spel jag recenserade i DN frångick mallen ovan och lät spelaren delta i en osedvanligt skrämmande scen.
Men jag vill också kritisera den inställning som förekommer i den här kommentarsspalten, särskilt när Breivik och min kollega Susanne Möller kommer på tal.
Breivik är en sinnessjuk människa som råkade spela datorspel. Att anklaga kristendomen för att skapa mördare för att Breivik uppenbarligen hade sin egen vridna bild av korsriddare och allt de stod för skulle vara fel, hoppas jag att vi kan enas om. Lika fel är det att peka ut just datorspel, bland all populärkultur han konsumerade, som någon slags katalysator.
Susanne Möller till sist, då. En av de mest ansvarsfulla, sympatiska och mest godhjärtade människor jag överhuvudtaget känner. Hon har en liten familj som hon ägnar mycket tid, men istället för att se de timmar på tv-program som medelsvensken ägnar sig åt, så spelar hon datorspel. Det blir säkert en hel del spel på arbetstid också (eftersom det ingår i hennes, liksom min, arbetsbeskrivning). Att jämställa det med alkoholism eller andra beroenden är klandervärt.
Till sist, hur många av er har spelat ett modernt spel? Jag skulle aldrig få för mig att kritisera en roman utan att ha läst den - än mindre utan att ha läst någon bok överhuvudtaget, eller sedan 80-talet. Precis så ser jag på er kritik av spelmediet.
Med detta sagt hoppas jag att mina svar gav er en liten inblick i spelvärlden, som inte alls är så skrämmande som ni tycks tro. Om vi ska diskutera det här ytterligare så hoppas jag att alla kan hålla en någorlunda sansad ton. Tack tack.
Thomas
Thomas,
tack för din argumentation. Jag har en arbetsdag framför mig, men ska lite senare försöka bemöta dig på en del punkter där jag tror att du har fel. Även om jag, som jag skrev, varken är rätt person eller har lust att fördjupa mig i den här frågan.
Men om ni andra här i tråden vill, så fortsätt gärna!
Låter helt hemskt det här, tur att jag själv håller mig till böcker där krigsskildringar aldrig förekommer, framför allt inte som någon form av underhållning.
Bengt Os kommentar är mycket chockerande att läsa;
dataspelen är för henne något mycket mer än bara ett tidsfördriv, det är ett parallellt universum där vanliga naturlagar inte gäller.
Det är en skrämmande bild, tur att jag håller mig till böcker som enbart är tidsfördriv, och som inte erbjuder några andra universum att försvinna undan till, eller som på något vis skulle kunna kräva att fantasin får arbeta.
Jag håller med Gabrielle om att DN-skribenten som tar sitt arbete som mer än ett tidsfördriv låter som en person i spelberoende. Följd fråga på det, jag har den sista tiden läst böcker varje dag, ibland flera timmar om dagen! Vart går gränsen där jag behöver läggas in på någon anstalt för avvänjning?
"Sen finns det säkert dataspel som ligger i nivå med god animation. Men det intresserar mig inte.", var min givna brasklapp. Den kvarstår.
Och att det liknar spelberoende om någon skriver att det var så förfärligt att vara borta från spelen ett par dagar, det vidhåller jag. Jag vet helt genomtrevliga unga människor som fastnat i t.ex. i poker, så, visst, spelberoende och otrevlighet är inte ekvivalenta.
Men de dataspel jag sett har varit enormt mekaniska, men det är väl polisens skjutövningar också. Var och en har rätt till sina intressen. Och jag till mitt totala ointresse.
@Thomas Wiborgh. Uppmaningen att "hålla en någorlunda sansad ton" måste väl gälla mig eftersom övriga skribenter verkar vara ytterst verserade och artiga. Det blir litet svårt är jag rädd.
Ditt försök att krypa bakom ryggen på rubriksättaren imponerar inte på mig. Visserligen innehåller h/h formulering "ingenting felaktigt" men du vill inte det skall sägas rakt ut eftersom du "vet hur reaktionerna brukar se ut."
Jämförelsen med "alkoholism och andra beroenden" är din egen - själv skulle jag snarare likna ett obsessivt spelberoende med sekttillhörighet - exempelvis den grupp som brukar finnas på Sergels Torg och väntar på ett UFO. Det är inte längre frågan om att använda sin fantasi - här har fantasin tagit över och blivit till en parallell, i värsta fall primär, verklighet.
Det är inte utan att man blir litet betänksam när man läser i din artikel att det är "frustrerande att enskilda människor visar sig vara så utbytbara". Människor! - det är alltså spelfigurer det är fråga om. Och eftersom du accepterar rubriksättningen anser du alltså att du är en "entusistisk kugge i världens största krigsmaskineri." Men jag utgår trots allt från att det bara är tanklösa formuleringar.
Du kan inte bara slå ifrån dig det faktum att Breivik tog ledigt ett helt år för att spela krigsspel. Jag säger inte att det var detta som ledde till hans dåd men som jag skrev ett snittställe finns ju faktiskt. Kanske fanns någon gemensam faktor i bakgrunden som utlöste båda dessa beteenden. F.ö. finns flera parallella händelser både från USA och här i Österrike.
Sedan noterar jag att DN alltså har (minst) två journalister i vars arbetsbeskrivning det ingår att skriva om dataspel. Detta i en tid när verkligheten är så pass påträngande och exempelvis utrikesbevakningen, främst från Europa, är så undermålig. Så har prioriteringarna alltså blivit! En vidrig bild av det exploderande Eiffeltornet och ett antal zombiesoldater illustrerar din artikel. Man får leta förgäves efter bilder från de alldeles verkliga morden och övergreppen i Syrien eller ens någon rapport därifrån.
Det är naturligtvis inte din uppgift att rapportera om detta. Men DN:s prioriteringar är minst sagt anmärkningsvärda.
Kärnfrågan här är naturligtvis om det på något sätt är problematiskt att vuxna människor "ytterst entusiastiskt" spelar ett datorspel där man med modern krigsteknologi excellerar i dödande av människor.
Några klipp ur TW:s recension:
"I Infinity wards värld räcker det inte med att en helikopter exploderar i skyn, den ska också dra med sig ett par skyskrapor och sänka en fyrverkerifabrik på vägen ned"
- man får anta att skyskraporna är befolkade och att det finns arbetare i fabriken?
"För att hitta den bästa fonden till sina explosioner har studion i varje ny del släpat med sin publik på en liten världsturné och samtidigt presenterat ständiga perspektivskiften"
- vilka "fonder" rör det sig om? Irak? Afghanistan?
Jag menar att det är problematiskt.
Att man har behov av att i fanatsin "ytterst entusiastiskt" leva ut sin lust att delta i detta dödande - eller bara tycker att det är spännande? häftigt? coolt? - gör mig beklämd.
Det vore bättre om inlevelsen och fantasin ägnades åt de verkliga krigen i världen och ledde till ett engagemang för att förhindra det.
Forskningen är vad jag vet delad i synen på hur den här typen av spel påverkar människor, särskilt unga.
Men för mig räcker det med att konstatera att det knappast leder till spridande av humanitet och medmänsklighet, för att ta till en underdrift.
Lennart, du sätter ju fingret på den frågan som brukar diskuteras kring krigsspel, jag kommer till den strax.
Bengt O är mer ute och snurrar med påståenden som att det är illa att någon skriver om spel när utrikesrapporteringen är dålig. Som om det ena påverkar det andra, som om förekomsten av krig i världen skall innebära att vi inte har rätt att skriva om mat, om spel, om film eller om poesi. "Hur kan man prata om dikter när folk dör i Afrika!" är följden av det argumentet och det är inte genomtänkt.
Att säga saker som att fantasin inte används i spelande är dessutom samma sak som folk sa om filmen när den konstformen uppstod, och man borde vara lite mer rationell kring saker man inte känner till, så man slipper vara den som stod och sa att rockmusik som Beatles leder till satanism.
Åter till Lennart, som ju är en mer relevant fråga på spåren; det svåra här är för ickespelaren att särskilja olika moment i spelandet, främst mekaniken och inramningen. Ett modernt krigsspel kan lika gärna byta ut sina modeller och ändå behålla mekaniken. Fiender, vapen, träd, hus, allt kan ersättas med oformliga figurer som inte är en representation av verkliga ting och spelet behåller sina grundegenskaper och sin spelfunktion. På den här nivån är spelandet en lek med reflexer, koordination och taktik som vilket flipper eller biljardspel som helst. Ett krigsspel skulle i sin mekanik på så vis lika gärna kunna vara Pac-Man i 3d.
Att detta är viktigt att förstå är för att inte missförstå vad i ett spel som är underhållande och vad som är dess inramning. Varför är tv-serien Band of Brothers så hyllad? För att den visar ett historiskt sammanhang, för att den utforskar en situation av vikt, för att den innehåller dramatik, väl regisserade krigsscener, imponerande teknik, etc etc.
När ett krigsspel så kombinerar sin mekanik med en inramning som den från Band of Brothers (WWII-spel är en väl populerad genre, bland annat finns en serie skapad av Steven Spielberg som även ligger bakom Band of Brothers) så innebär det inte att man helt enkelt kan se det som att det är en studie i njutningen att döda. Mekanikens belöning är fristående, och genom att måla upp situationer som ökar spänningen, stressen, vikten av seger etc, så skapar man precis som i vilken actionfilm som helst en tät spänning som förhöjer upplevelsen.
För att ta ett exempel, spökboll är ett spel där man kan uppleva nöjet i att lyckas undkomma ett skott, eller träffa någon i motståndarlaget. Men även om du hörde barnen som spelar kommentera att det ena laget var terrorister och det andra var anti-terrorister så skulle du inte påstå att deras spel var en träning i att mörda folk, lika lite som barn som leker cowboys och indianer tränar på att mörda av rasskäl. Man måste skilja på mekanik och inramning eftersom spel är en form som kombinerar filmens visuella aspekter med spelens interaktiva aspekter.
Debatten existerar förstås för att det är en intressant fråga, men utan att förstå dess grundparametrar kan man inte bidra med någonting till diskussionen.
Det blir alltså en grundförutsättning att kunna skilja på representation och verklighet. Man kan exempelvis diskutera hur våld skildras i spel, om det glorifieras eller inte i olika spel och så vidare.
Men man måste först skilja på verklighet och spel; den som spelar FIFA 2012 spelar inte verklig fotboll, och tränar inte på att spela verklig fotboll. Lika lite ägnar sig den som spelar krigsspel åt verkliga krig, och entusiasm inför ett krigsspel kan inte direkt härleda en entusiasm för krig.
Det man får diskutera är hur kriget representeras och hur detta skapar intryck, precis som i alla andra underhållningsformer vare sig det är film, böcker eller teater.
Det är frågan om hur DN och andra använder sina resurser: man föredrar alltså att satsa pengar på förhärligande av våldsspel framför att rapportera om verkligt våld. En osund eskapism.
Din andra paragraf (David) är helt obegriplig. Naturligtvis används fantasin. Ja så till den grad att fantasin blir verklighet. Det är just det som är problemet.
F.ö.vore det snyggt om du uppträdde med fullt namn istf pseudonym. (Om du klickar på mitt namn och sedan på "Om krönikören" får du mer information om min person än du har användning av.)
För att om möjligt lätta upp stämningen litet får ni här en länk från en morgontidning i dag:
http://derstandard.at/1313025132539/Zuendstoff-RTL-Explosiv-Computerspieler-riechen-manchmal-schlecht
På tyska förstås men det kanske går bra. Annars finns väl alltid Google. OBS att jag publicerar detta bara på skoj - från min sida är det inte allvarligt menat.
Väldigt kort:
David, det är inte mekaniken jag är emot - det är innehållet. Det jag skrivit tidigare här redovisar min ståndpunkt.
Jag tror inte att "krigsspel" med bara mekanik skulle sälja särskilt bra.
Men Bengt, den kommentaren gäller ju i så fall hela kulturredaktionen, som skriver om eskapism medan krig pågår. I så fall ska ju filmrecensionerna bort också. Och det klassiska svaret på frågan om hur en tidning kan prioritera kultur är ju att DN om den bestod av enbart krigsrapportering inte skulle tjäna pengar nog att fortsätta skriva om krig. Det finns de av oss som tycker om kultursidorna och uppskattar att de tar upp de största kulturformerna vilket spel idag tillhör och köper tidningen av den anledningen.
I övrigt vill jag fortsätta att hävda att diskussionen om representationer av våld som kan anses glorifiera våld på intet sätt är begränsade till spel utan är desamma inom film och litteratur. Det är den gamla Natural Born Killers- eller Motorsågsmasakern-debatten igen.
Sist passar jag gärna på och rekommenderar statens medieråd som gjort en hel del studier om spel och våld, deras publikationer brukar vara gratis att beställa hem. Deras studie "Monstermassakern" är väldigt relevant för det här ämnet och är skriven med en väldigt objektiv och analytisk penna.
http://www.statensmedierad.se/Publikationer/153/Monstermassakern.pub.aspx
http://www.statensmedierad.se/Publikationer/Datorspel/
Skicka en kommentar