Tre surmulna starar

I morse när jag skulle köra till jobbet tittade jag upp i kastanjen och där satt de, tre tysta, surmulna starar.

Jag försökte muntra upp dem genom att påminna om hur det var den 24 mars för tre år sen.

- Då fick ni skotta snö!

- Ja, ja, det kommer säkert snö i år också, sa de, och återgick till sin tystnad.

Jag vet, bildkvaliteten är usel. Jag ska sluta använda telefonen som kamera.

Svenska parnassens supseder

Jag kommer ingen vart med det jag skulle vilja skriva om Thomas Bernhard, så vid sidan av läser jag (passande nog...) Olof Lagercrantz "Vid sidan av : möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal" (Wahlström & Widstrand, 2011).

Under många år skrev Olof Lagercrantz dagboksnoteringar på registerkort, där han mer eller mindre noggrant skrev ner sina intryck av de många författare han umgicks med på mer eller mindre förtrolig fot. Korta notiser, ibland längre. Både vänligt inkännande och ibland ganska elakt.

Nu ges de ut i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg, med ett "jag-var-vän-med-Olof"-förord av Horace Engdahl, prydligt och kronologiskt ordnade efter den författare det handlar om, från Lars Ahlin till Evert Taube.

Det äts ett otal middagar och supéer, det promeneras och samtalas och förtroenden och anekdoter utbyts, folk fikar efter goda recensioner, förtalar varandra och lismar och beter sig och ett genomgående tema är alkoholen. Lagercrantz noterar alltid alkoholkonsumtionen.

Ofta visar sig fina diktare vara som folk är mest. Det bråkas och gruffas och intrigeras och vänsterprasslas.

Det är en egentligen liten krets och Dagens Nyheter är rikslikare, det är där agendan sätts. Lagercrantz är vän eller bekant med de flesta.

Varför läsa det här? Det är ju ett slags skvallerbok. Vilket värde har det att få veta defekter i karaktär och uppförande hos Eyvind Johnson eller Erik Lindegren?

Jag vet inte. Men läser ändå. Ibland är det rätt underhållande.

PS: Vid närmare eftertanke (läsning) är det mer än en skvallerbok, förstås. Anteckningarna kring Erik Lindegren, t ex , blir tillsammans ett gripande porträtt.

Några bilder från lördagens vandring

Några bilder från lördagens vandring. Bara ett par plusgrader, men en strålande sol från en klarblå himmel. Vi gick från Nedre Lia längs Hallandsleden förbi Långasjö. Isen låg fortfarande, lite snödrivor här och var i skuggiga lägen.

Jag passerade här 19 maj 2008, på vandring runt Stora Neten. Då var det sommar. Nu porlade smältvatten i alla bäckar och diken. Vidare på skogsvägar där vi aldrig gått tidigare, mot Svartemossen, ner mot Övregård och Uttersten. Vi kunde packa upp och äta vår lunch i värmande solsken.

Efter en nästan milslång vandring, strax före återkomsten till Nedre Lia och bilen, passerar vi Sågkulla och upptäcker resterna av ett gammalt sågverk, inte långt ifrån Lilla Neten, där Himleån börjar sin långa vandring mot havet.

Det finns något djupt fascinerande med dessa platser, med spår av en mänsklig verksamhet som upphört och där tiden långsamt tycks ha avstannat och spåren bokstavligen sjunkit ner i glömskan.

"Bernhard, caught up in his 'all-inclusive anger'…"

Jag ska först erkänna att jag fortsätter att läsa Thomas Bernhard av något slags inre tvång.

Jag är kluven. Djupt fascinerad - och finner honom samtidigt tjatig och manierad. Nu ger jag den självbiografiska sviten en chans. Hur blev Bernhard den han blev? Så att jag blir av med honom.

Gitta Honeggers biografi avslutas med skildringen av händelserna kring Thomas Bernhards sista pjäs, "Heldenplatz", som sattes upp på Burgtheater i Wien 1988, bara några månader före författarens död.

Pjäsen är ett sista generalangrepp på den österrikiska nationens förljugenhet och möttes, föga förvånande, av en opinionsorkan (och ett lass hästskit på premiärdagen).

Här några repliker, i Honeggers översättning:

"conditions today really are the same

as they were in thirty-eight

there are more Nazis in Vienna now

than in thirty-eight

it'll come to a bad end

you'll see

it doesn't even take an extra-sharp mind

now they're coming out again

of every hole

that's been sealed for over forty years

just have a conversation with anyone

after a short time it turns out

he's a Nazi"

Österrike är:

"a cesspole stinking and deadly"

och österrikarna:

"six and a half million people left all alone

six and a half million retards and maniacs

who keep screaming for a director at the top of their voice"

Pjäsens bakgrund var att Bernhards samarbetspartner, den minst sagt provokative regissören Claus Peymann, kontaktade Bernhard och ville att han skulle skriva en pjäs med anledning av femtioårsdagen av Tysklands annektering av Österrike 1938. Men Bernhard sa nej. Han hade redan sagt allt han hade att säga om det österrikiska ihjältigandet (totschweigen) av den inhemska nazismen.

Men om man nu ville uppmärksamma jubiléet, menade Bernhard, varför inte sätta upp skyltar med texten "Judenfrei" i alla de butiker i Wien som ägts av judar före Anschluss, så som faktiskt skedde 1938?

Så småningom skrev Bernhard "Heldenplatz" och efter åtskilliga hätska angrepp (bl a innehöll dagstidningen Kronenzeitung premiärdagen ett flygblad med ett fotomontage av Burghteater i lågor…) hade pjäsen premiär den 4 november. Burgtheater bevakades av 200 uniformerade och civila poliser.

Fyratimmarsföreställningen stördes då och då av häcklare, men inga större incidenter inträffade. Sedan följde utsålda föreställningar och Honegger menar att man kan se fortsättningen som ett antiklimax, efter all uppståndelse. Upprördheten falnade.

De flesta recensenter menade att detta inte var Bernhards främsta pjäs, snarare att den ibland blev till tom retorik och innehöll onödiga upprepningar.

Heiner Müller var kritisk och sa i en intervju, som Honegger citerar, att Bernhard skrev som om han vore avlönad av den österrikiska regeringen och att han kvalificerat sig för en statspension.

"Offending Austria is a public service. He should really be employed and paid by the government for his service. It's exactly what Austria needs and the two complement each other fabulously: Thomas Bernhard's subjective sense or feeling or consciousness that he is fighting against Austria and Austria's interest of being fought, in the theater…"

Skandalen var inget som störde. Den fungerade snarare som reklam för Österrike, gav landet uppmärksamhet Vem skulle bry sig om Österrike annars?

"There would be no Austria in the West without Bernhard"

Slår Bernhards hyperboler om och förlorar sin kraft just därför att de är hyperboler?

Öppnas vägen för förlöjligande, för att inte ta honom på allvar, för att som Bruno Kreisky kallt svara på angrepp med att

"I heard that kind of railing is supposed to be good for his health. I'm glad if that's the case."

Blev Bernhard till slut en parodi på sig själv, som gjorde det som förväntades av honom, till en underhållare, till en pajas - en hovnarr? Det är ju hovnarrens klassiska funktion att öppet säga till härskaren det som inte får sägas, en säkerhetsventil. Som oskadliggör den verkliga kritiken.

Och blev han inte till slut just en hyllad nationalförfattare, en sådan som han alltid häcklat?

Med dessa frågor slutar jag och börjar läsa "Orsaken".

(Källan till det här inlägget och där jag också lånat rubriken är alltså Gitta Honeggers "Thomas Bernhard . The making of an Austrian", Yale UP, 2001.)

Tre notiser för att visa att jag fortfarande finns

Eftersom den här bloggen fortfarande har läsare, trots avsaknaden av nya inlägg, vill jag bara komma med några notiser. Tids nog ska jag väl komma ur sudokuträsket och börja läsa ordentligt igen. Böckerna börjar ju formera sig där i hyllan…

Först en trevlig vårnotis: den nionde maj kommer en ny roman av bloggkollegan Karin Stensdotter, med den oemotståndliga titeln "En underbar roman". Läs om den här på förlagets sidor, med en intervju med författaren.

Jag är lite bekant med Karin, efter en del diskussioner på våra bloggar. Vi är väl inte alltid överens i alla frågor - men det är ju det som gör diskussioner intressanta.

Hennes båda tidigare romaner, "Arnes kiosk" och "Den gordiska soffan" uppskattade jag och skrev om här och här och här och här.

Jag ser fram emot att läsa den nya.

*****

Jag läser trots allt då och då i Gitta Honeggers Thomas Bernhard-biografi, i snigelfart.

Hon citerar en tysk kritiker:

"For years I devoured every sentence Bernhard published. But at some point it simply got too much. I couldn't help myself: I had to laugh. I read two pages, laughed about the brazenness with which Bernhard kicked up his mad virtuosity yet another time - and put the book away."

Och om "Betong":

"... all of those Bernhardian trigger words that prepare for their impact on form and subject matter. I had to laugh again. The way one laughs meeting a good friend after a long time who still has his old ticks and pecualiarities."

Jag lägger inte undan böckerna, men det är väl ungefär så jag ser på Bernhard just nu.

I alla fall, jag ska läsa de självbiografiska böckerna och en berättelsesamling.

****

I dag åkte jag bussen från stan efter jobbet. Som vanligt fylldes bussen av gymnasieungdomar. Jag hajade till när en kille drog fram "The catcher in the rye" ur väskan och började läsa. Han såg för övrigt helt normal ut.

Att leva är att blunda

Kvart över sex, solen går ner. Det skymmer långsamt. Glöd i väster, mörkblått i öster.

Trots att det varit en vacker dag vill man bara stänga av nyhetsströmmen och göra sig blind och döv för yttervärlden. Och det finns ju egna bekymmer att ägna sig åt. Man är ju inte mer än människa.

Men hur mycket människa är man då? Vi vill känna oss fria, men vi sitter alla fast med tusen trådar i ett ekonomiskt och politiskt system. Från elberoende och pensionsfonder till billig råvaruimport och miljöförstöring. Vi, de rättfärdiga, kan inte röra oss utan att rycka i trådarna.

Att leva är att blunda.

Måndag morgon, grått hav

Måndag morgon. Grått hav, mycket svag vind. Sälaklippan tonar fram i diset.

Och vallgravens is smälter undan.

Jag stannar till en stund i denna diffust nedtonade stillhet, innan dagen drar igång.

Jag tänker på Giacomo Leopardis dikt "Ginsten"

Här på den halländska landsbygden har snöfallet övergått i regn. Det är grått och slaskigt och lite ruggigt, kanske två plusgrader. Jag lyssnar på nyheterna och tänker på Giacomo Leopardis dikt "Ginsten", som jag skrev om här.

[...] Till dessa nejder

borde den komma, vilken hänfört plägar

människans villkor prisa, och begrunda

hur stort en kärleksfull natur bekymrar

sig om vår ras. Här kunde han värdera

och mäta kraftfullheten

hos detta släkte som den stränga amman

med en lätt rörelse, och utan varsel,

delvis förgör på några få minuter,

och en blott obetydlig

starkare rörelse kan lika plötsligt

förinta helt och hållet.

På dessa stränder ser jag

utmålad mänsklighetens

storartade och progressiva framtid.

Jag ser på film istället för att läsa

Om man nu (nästan) inte kan läsa så kan man se på film.

Jag har nog nämnt här tidigare att jag har en mentor när det gäller film. Han förser mig då och då med filmer och han har en skrämmande träffsäkerhet, han lyckas nästan alltid hitta filmer som tilltalar mig.

Tack vare min langare har jag nu sett en svartvit fransk film från 1955, regisserad av Jean-Pierre Melville, "Bob le flambeur", som jag tyckte mycket om.

Den utspelar sig visserligen i Paris undre värld och handlar om en kupp mot ett casino, men det är ingen gangsterfilm utan lika mycket en vemodig, nästan stiliserad moralisk parabel, som de som vet mer om filmen och dess bakgrund än jag skriver om här.

Jag ska bara nämna en absurt rolig sekvens. När en kassaskåpsexpert à la Charles Ingvar Jönsson med stetoskop och allt tränar på att snabbt forcera ett kodlås växlar närbilderna mellan hans kumpaners spänt väntande ansikten, men även en hunds ansikte får vara med. Hunden ser dock inte lika engagerad ut, mer frågande...

Morgonpromenad

På morgonpromenaden såg det ut så här vid södra fästningshörnan. Vinden har vridit till sydväst och det mesta av isen har försvunnit. Det har hänt en del sedan 9 februari.

Vinden var iskall, men solen värmde redan.

"They produce themselves in obsessive speech acts"

Jag läser fortfarande Gitta Honeggers Bernhardbiografi.

I dag strök jag för denna intressanta iakttagelse, som jag tror säger mycket om Bernhard.

Vid en uppsättning av en av Bernhards pjäser försökte man göra den mer publikvänlig genom strykningar, men:

"Without the repetitions, however, the most essential aspects of Bernhard's approach to language is lost. His characters are constructed and go on constructing themselves through their iterative speech acts. Cut of from their performative speech acts, Bernhard's characters collapse. They are framed by language, hooked up to a mechanism of repetition as their life support."

Bernhards karaktärer, på scen - och i prosan - är oftast gamla män, de har inget aktivt liv längre. De handlar inte.

"They do not reveal themselves in physical acts. They produce themselves in obsessive speech acts that keep the performance of identity in action. In fact, this "action" is the only action of a Bernhard character and in a Bernhard play."

Och vad de avslöjar i detta talande är den kultur som producerat dem och som de i sin tur fortsätter att producera.

Dyre kyrkogård

En minnesbild från en varm sommardag i mitten av sjuttiotalet: min följeslagerska och jag cyklar längs en smal skogsväg från Skärsjön mot Grimeton. Vi stannar till vid en muromgärdad pestkyrkogård mitt ute i skogen. En plats som väcker tankar. Hur gammal är den? Från Digerdödens tid? Eller från det sista pestutbrottet i Norden i början av 1700-talet?

I en förordning från Rikets råd 1710 kan man läsa:

”När någon utav denne farsoten genom döden avlider, måste den döde av de därtill utsedde genast, utan någon svepning eller ringaste andra ceremonier, gravöl, process, bårkläde eller annat slikt, skaffas till jorden utom staden, och på landet i närmaste avsides backe och där tillika med sina gång– och sängkläder djupt i jorden nedgravas och med jord övertäckas.”

Med hjälp av Riksantikvarieämbetets fantastiska Fornsök hittar vi nu uppgifter om platsen och lokaliserar den på kartan. Vi bestämmer oss för att göra den till målet för dagens vandring. Vi går från Ottersjö över Sjölid och upp i skogen. Efter lite letande hittar vi fram.

Skogsbruket har behandlat platsen omilt. En skogsmaskin har grävt upp djupa spår. Vid ingången har Grimetons hembygdsförening rest en skylt.

DYRE KYRKOGÅRD står det på skylten. Det kan få en att tro att det är en djurkyrkogård. Men en halv kilometer åt öster finns Dyre mosse. Och på skyltens baksida står PESTKYRKOGÅRD och Grimetons hembygdsförening 1982.

Riksantikvarieämbetet menar att det är osäkert om det verkligen är en kyrkogård eftersom det inte finns några spår av gravar.

Och S. P. Bexell skriver i Hallands historia och beskrivning (1817-1819):

"På skogen är ett med boketräd övervuxet ställe, Dyrekyrkogård kallat; men varken några bibehållna traditioner eller fornlämningar på stället giva vidare anvisning på dess forna bestämmelse."

Vi väljer dock att tro på hembygdsföreningens version.

Vi går runt en stund och tittar. Stenmuren är lägre än vi minns den, mer en sjunken gärdsgård, men ändå fullt skönjbar.

Vi fortsätter genom skogen ner mot Södra Kanåsen och hittar en plats i sluttningen där vi kan sitta och fika i skydd för vinden och i flödande sol. Kaffe, kex och lite choklad. Solvärmen. En försmak av våren.

Jag ligger nere just nu*

I går eftermiddag körde jag E6 norrut genom ett grått, disigt och kallt Halland. Trafiken var tät. Ett oavbrutet brus, en oavbruten rad med ljus från mötande bilar. Jag satt som alla andra innesluten i det uppvärmda plåtskalets illusoriska säkerhet. Lyssnade på musik, försökte på gränsen till trafikfarlighet befinna mig någon annanstans.

En låg himmel tryckte ner landskapet. Det hade fallit lite snö, men det kunde inte dölja allt skräp och all smuts som nu blottats.

Ja, jag ligger nere nu. Är lite ur funktion. Jag fullgör bara pliktskyldigt tillvarons mest elementära ritualer.

Jag vandrar i den dystra senvinterns dal. Jag saknar både käpp och stav.

Nå, det är väl inte värre än vanligt så här års.

Thomas Bernhard-läsningen går på sparlåga. Honeggers biografi ger bilden av en allt annat än sympatisk människa. Bernhard formas under exceptionellt hårt tryck, kanske inte underligt då med dessa explosioner.

Jag återkommer när livsandarna vaknat.

*Fotnot till rubriken: med betoning på "nere"

"Naturen har inget behov av tanken, säger Oehler"

"Ty allt som tänks är överflödigt. Naturen har inget behov av tanken, säger Oehler, bara det mänskliga högmodet tänker oavbrutet in sitt tänkande i naturen. Det som måste göra oss fullständigt deprimerade är det faktum, att vi genom detta oförskämda tänkande in i en natur som naturenligt är helt immun mot detta tänkande, bara råkar in i en ännu svårare depression än den vi redan befann oss i. Sakernas tillstånd blir genom vårt tänkande, säger Oehler, naturligt nog alltmer outhärdliga tillstånd."

Thomas Bernhard: Gå. i: Helt enkelt komplicerat och andra texter. Norstedts, 1991.