måndag 19 maj 2008

Runt Stora Neten

Denna lediga måndag packar jag ryggsäcken för vandring och kör till Nösslinge kyrka, ställer bilen och halv nio börjar jag gå söderut längs Stora Netens östra sida. Det är kyligt, men solen värmer. I fårhagen ner mot sjön står en räv och iakttar mig. Tackorna bryr sig inte om räven. Jag går förbi ett hus där en kraftig blandrashund skällande försöker hoppa över staketet, utan att lyckas.

Upp genom granskogen längs en skogsbilväg, ner till Furesjön, sen uppåt igen till Bokeholmen, som ligger som en oas i den täta skogen. Ett gammalt hus, blommande fruktträd, två små sommarstugor och några beteshagar. Jag hör får bräka, annars är det tyst och stilla. Troligen bara sommarboende.
Syskonen Andersson bor inte här längre. De vilar på Nösslinge kyrkogård.


Jag ska hitta en stig, men går fel och hittar inte skogsvägen ner till Hulegården. Istället kommer jag oväntat fram till en större hagmark som sträcker sig upp mot åsens topp. En flock får betar här bland rester av gärdsgårdar, terrasseringar och odlingsrösen. Man kan ana ett befolkat jordbrukslandskap, före skogen.


Så småningom kommer jag till Hulegården med sin jättegran och går längs sjöns södra strand, brant uppför berget och sen ner till Nedre Lia. Solen skiner, vinden är kylig. Här är alldeles tyst. Gården är full av bilar, cyklar, mopeder, kaninburar, studsmattor och gräsklippare - men inte en människa syns till.
Vidare upp i skogen mot norr längs Hallandsleden.

På en rastplats vid Långasjöns norra strand äter jag lunch, medan stackmolnen hopas. Men på mig skiner solen. Jag sitter där, på bänken, mellan ryggsäcken och matlådan. Syns jag inte? Jag sitter där i alla fall.


Det tar ett tag när man är ute och vandrar, innan terrängen och stegens rytm fortplantar sig genom fötter och ben och når hjärnan och får tankarnas rundgång att sakta ner. Långsamt öppnas kroppens alla sinnen för nuets och platsens intryck och man kommer in i gåendets goda meditation.
Det finns ju, som Ekelöf skriver, "vägar lika goda som någon livsfilosofi".
Klockan två är jag tillbaka vid Nösslinge kyrka igen, efter en och en halv mils vandring.

2 kommentarer:

Lena sa...

Å, vad jag längtar efter att gå så, i stället för att hetspromenera elljusspåret med hunden!

Lennart Erling sa...

Vi har samma fysiologi som på jägar- och samlarssamhällets tid. Det är nog därför det är så välgörande att ge sig ut så här, att fly informationssamhället... (säger jag som hade mobilen på och kameran med och som bloggar...)