Under en ljus men grå himmel och tidvis ett mycket lätt duggregn gick vi från vägen mellan Valinge och Skällinge upp förbi Grubbagården och Bösarp genom skogen till kanten av Nycklamossen. Bonden på Bösarp, som stod och sågade ved, sa att om man har tur kan man se en kungsörn sitta i en av de höga tallarna. Inte i dag. Men Nycklamossen var imponerande.
På väg genom skogen ner mot Toarp villar vi bort oss och kommer oväntat ut vid Mornö. Och där, på de platta fälten, flyger lärkor upp och ryttlar och sjunger några tveksamma strofer! Det ger kraft för vägen tillbaka till bilen. Nästan tre timmar, lite längre än vi tänkt oss.
Väl hemma slår jag mig ner i läsfåtöljen efter en god middag och läser några sidor i "Den gordiska soffan".
Att läsa långsamt som jag gör har den nackdelen att man kan förlora sammanhang. Att tiden blir för utsträckt. Men fördelarna överväger. Man låter meningar och stycken klinga ut. Man lyssnar mer uppmärksamt. Man hör efterklangen.
Och det här är en bok där detta är nödvändigt.
Efter att ha läst fram till sidan 71 är jag, som man säger, inne i boken. Eller, rättare, jag har börjat ta del av den värld som romanen utgör. Jag vet att dess värld inte är en verklig värld, inte är = någon under en viss period verkligt existerande värld. Nej, denna romanvärlds yttersta grund är ju att att vara skapad av författaren.
Ytterst alltså: jag accepterar att författaren försöker få mig att i någon mening "tro" på dessa bilder av en stad, av några människor, deras tankar och handlingar.
Och det är lätt att acceptera. Det är i själva verket så att jag nästan direkt fångas in av bokens språk, det material som romanvärlden är gjord av.
Hannele berättar - och jag lyssnar.
4 kommentarer:
... och lärkorna börjar sjunga lite tveksamt ... jag kan inte annat än att upphäva en avundsjuk suck! Den ljudligaste lärkserenad jag någonsin upplevt var för övrigt för många år sedan i dina trakter, på Getterön. Den bet sig fast i öronen ännu när jag satt på tåget mot Göteborg flera timmar senare!
Jag blev glatt överraskad. Vi var ju ändå en bit in från kusten. Här hemma har de inte hörts av än. Och i dag var regnet snöblandat...
Det är här jag har så svårt att förstå dig och andra som inte klarar av att ta till sig science fiction och fantasy. Kan du förklara för mig vari skillnaden består?
"Ytterst alltså: jag accepterar att författaren försöker få mig att i någon mening "tro" på dessa bilder av en stad, av några människor, deras tankar och handlingar.
Och det är lätt att acceptera. Det är i själva verket så att jag nästan direkt fångas in av bokens språk, det material som romanvärlden är gjord av.
Hannele berättar - och jag lyssnar."
Skillnaden är i detta fall att staden är ett igenkännligt Stockholm och att människorna, deras tankar och handlingar, bär sannolikhetens prägel. Det är en fantasiskapelse, det finns inget ett till ett-förhållande mellan det skrivna och någon verklighet, men det är ett skeende som i all sin komplexitet skulle kunna vara verkligheten.
En av mina (många) brister är att jag tycker att den "vanliga" världen är så komplex och mångtydig att man inte behöver skapa en fantasivärld som är - osannolik.
Jo, jag ser det absolut som en brist: jag tror att fantasy och science fiction kan väcka tankar och ge insikter och roa och allt vad man nu vill att litteraturen ska göra - men inte för mig: det funkar bara inte...
Skicka en kommentar