Den gordiska soffan

Så har jag då läst klart "Den gordiska soffan".
Min tanke att omslagsbilden signalerade kvalitet visade sig riktig. Det är verkligen en bok med stora kvaliteter.
Jag skriver ingen recension här, bara några spridda notiser och funderingar. Jag är inte riktigt klar med boken ännu. Och det säger något om den.

Det är en roman om den moderna familjen, läser jag på omslaget. Ja, det det är sant.
Skilsmässobarnet Hannele skriver ner berättelsen om sin fars arkitektens väg från en lyckad familj där lyckan stelnat, till en yngre kärlek och en ny familj och till en tillvaro som inte blir som han tänkt sig och till slutet som nedgånget fyllo och döden.

Hannele måste skriva, för att förstå sin far och sig själv och för att lägga allt bakom sig, för att försonas.
Det är ingen vacker bild av sin far hon ger. Han är en omoralisk, hänsynslöst självcentrerad människa, ett omoget självömkande kräk till karl som medvetet väljer att svika och göra illa.
Ja.
Men också en stackare som går fel och - sprattlande i ödets garn - finner att plötsligt är allt oåterkalleligt - och att en ömtålig väv trasats sönder.
Tilliten går sönder, människor går sönder.

Det finns en nivå i boken där en allvetande berättare sätter i scen handlingen i tid och rum och placerar människorna där de ska vara.
På en annan och den viktigaste nivån finns Hanneles berättelse om sin far, där hon kan skildra honom som om hon följde honom med en kamera. Inte bara i deras egna möten, utan också när hon inte rimligtvis kan ha en aning om hur det var.
Det är ju författarens privilegium, här överlåtet till en av bokens personer.

Det är mycket som stannar kvar efter läsningen. Språket, ömsom slängigt drastiskt, ömsom exakt, ömsom poetiskt målande och färgrikt. Årstiderna, ljuset, gatorna och byggnaderna, Stockholm.

Det finns en del scener som är som dokumentärfilmsscener, ett slags inzoomningar med speakerröst och allt. Jag gillar dem verkligen.

Hannele och Tårt, halvbrodern, deras bundenhet till varandra. Deras relation är gripande. Hanneles sagoberättande för Tårt, vad betyder det? Och vad är det hon inte kan berätta?

Det finns en del teman som inte fullföljs, frågetecken som finns kvar. Det är ingen brist. Det är en egenskap som romanen delar med verkligheten.

Ja, vad är det här för bok? Vad vill den säga? Vad vill författaren säga?
Under läsningen dyker olika tolkningar upp och som ljuset kan växla under dygnets timmar växlar också tolkningarna. Vad som är rätt i det ena ljuset kanske inte är det i det andra.

Jag läser den i alla fall som en roman om att livet alltid ger upphov till något slags skuld.
Det är ett ödesdrama, där åtminstone de levande efteråt kan vrida och vända på skärvorna och begrunda sin andel av skulden. Som Hannele och Tårt gör.
Inte för inte, tror jag, uppträder i prologen en blind siare som i sin spådom på hexameter föregriper bokens handling.

PS: Och ja, en soffa blir sågad mitt itu.