Walther von der Vogelweide i Tvååker

Jag fick ett mail från Gila i Tyskland som egentligen skulle varit en kommentar till mitt inlägg om trädgårdskonsten i Tvååker. Hon tog en svindlande associationsväg till 1100-talet och jag tyckte att det var så kul att jag frågade om jag fick lägga mailet här och det fick jag. Bloggandet får de mest märkliga möten att ske, både i rum och tid. Gila skrev:

Hej,

jag har ett inlägg till björnbilden Du tog den 7. Februari. Det finns en dikt av Walther von der Vogelweide fran 1198, där han beskriver sig själv sittande pa en sten och tänkande över människornas problem i allmänhet och den aktuella politiska diskussionen om pavens inflytelse i det politiska.

Kanska Du kan tyska och föstar den första delen av dikten björnen paminde mig genast pa

Ich saß auf einem Stein und schlug ein Bein über das andere.

Darauf setzte ich den Ellenbogen.

Ich hatte mein Kinn und meine eine Wange

in meine Hand geschmiegt.

In dieser Stellung dachte ich angestrengt darüber nach, wie man sich auf der Welt verhalten sollte.

Ich konnte keinen Rat geben, wie man drei Dinge erwerben könnte, ohne dass eines von ihnen zugrunde ginge:

die ersten beiden sind Ehre und bewgliche Güter,

was einander oft schadet, das dritte ist die Huld Gottes, die noch mehr wert sind als die beiden.

Die alle hätte ich gerne in einem Schrein zusammen.

Ja, leider ist das unmöglich, dass Vermögen und Ehre bei den Menschen und dazu noch Gottes Huld

zusammen in ein Herz kommen können.

Stege und Wege dazu sind ihnen genommen,

denn die Untreue lauert im Hinterhalt

und die Gewalt zieht offen über die Straßen.

Nu tror jag inte att din granne tänkte pa Walther von der Vogelweide da han tillverkade skulpturen. Sa det är säkert därför att björnen skrattar sa mycket över människors problem och tankar.

Manga hälsningar

Gila

Med viss möda läser jag dikten. Jag letade i mina hyllor efter en svensk översättning, hittade ett par andra dikter, men inte denna. Någon som vet?

Lördag 07.00

Lördag 07.00. 6,5 minus. Det ser ut att bli en fin dag.

Virgina Woolfs "Ögonblick av frihet"

I kväll ägnar jag en timme åt de sista sidorna i "Ögonblick av frihet". När jag slår igen boken är det inte utan ett visst vemod. Jag har lärt känna en människa, en stor författare och en människa, med alla de drag av bättre och sämre slag som vi alla har. Det går inte att sammanfatta min läsning mer än så just nu.

Allt vävs samman i Virginia Woolfs dagböcker.
Påskdagen 24 mars 1940 skriver hon:

"Och det är uppfriskande och föryngrande att se de täta guldgula stånden med krokus och de gröna narcisserna som inte spruckit ut än, och höra mina Ashehamråkor släppa sina hesa krax i den klibbiga luften. Kvistsamlandet har börjat och det pågår medan alla kanoner riktas in och laddas och ingen vågar trycka av. Inte ett ljud i kväll som lockar fram människors tårar. Jag minns det häftiga ymniga regnet en kväll strax före kriget som fick mig att tänka på alla gråtande män och kvinnor."

Sen bryter kriget ut på allvar. Och dagboksanteckningarna blandar krigshändelserna med notiser om det alltmer inskränkta livet på landet i Rodmell. Besök i det bombade London, överflygningarna. Oro för den väntade tyska invasionen. Förberedelser för självmord i garaget. Ransoneringen av mat och bensin. Evakuerade barn.
Makarna Woolf dras in i det sociala livet i byn. Notiser om den vulgära, obildade underklassen. Perioder av kreativitet som avlöses av bottenlös förtvivlan och depressioner. Jag ser för mig hur Virginia Woolfs ansikte hårdnar, gröps ur av inre och yttre tryck. Omdömena om andra människor, som genom åren kunnat vara både bitska och försonande, blir nu allt hårdare.
Sista anteckningen i boken är från 24 mars 1941.
Den 28 mars skriver hon avskedsbrev till Vanessa och Leonard, går över de våtmarker där hon så ofta promenerat, ner till floden Ouse och dränker sig.
Hennes aska begravs under de stora almarna vid Monks House, de som paret Woolf döpt till Leonard och Virginia.

I den digitala inhägnaden

I min koncentration på historieforskning avstår jag från nästan all läsning.
Men så fick jag syn på ett par understreckare i SvD härom dagen, av André Jansson, "Välkommen till den digitala inhägnaden" och Merete Mazzarella, "Lillebror kan redan se allt du gör". Jag tuggade i mig dem till lunchen i går.
De säger kanske inget jag inte redan visste om hur vi kartläggs av alltmer sofistikerade digitala system, när vi handlar med kort, när vi reser, när vi skickar e-post, osv.
Jag har alltid tagit lätt på saken. Men det kanske jag inte ska?

Jansson skriver om hur "de alltmer medialiserade formerna av social kontroll ... vidareutvecklar klassiska tankegångar från bland andra Michel Foucault". De fördelar informationssamhället förser oss med innebär samtidigt en användargenererad övervakning, om man vill se det så. Vi utlöser själva övervakningsmekanismerna, bara genom att vi rör oss.

Mazarella refererar Wolfgang Sofsky: vi har "både nazism och kommunism i det historiska närminnet". Men "vi [är] inte nödvändigtvis ... fria därför att vi inte lever under en i traditionell mening totalitär regim. Inte desto mindre har individen i dag förlorat sin integritet ... gjorts genomskinlig för kontroll, och även om det inte finns någon orwellsk Storebror som ser oss så finns det desto fler beskäftiga Småbröder som inte vill lämna oss i fred."

Mazzarella skriver också om hur gränserna mellan privat och offentligt suddas ut. Inte bara i skvallermedia, det där som vi spyr åt. Men vad är det vi bloggare gör? Är vi också offer för den gängse ideologin som säger att vi måste "bli sedda" för att verkligen vara levande?

Jag vill vara personlig i bloggsammanhang, men inte privat. Det är vad jag läser och tänker om vad jag läser som kan vara av intresse för andra - liksom jag kan intressera mig för vad andra skriver. Mina eventuella nageltrång är inte så intressanta. (Ja, jag har syndat härvidlag...)

Mazzarella skriver: "man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer - ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat."
Men så har det väl alltid varit? Vem har inte upptäckt att man i viss mån måste vara en kameleont i offentligheten?

Ett kvinnokollektiv 1796

Jag fortsätter att leva i tre världar. (När jag inte är på Yttre Hebriderna...)
Mestadels i den vanliga vardagen: jobba, äta, sova. Större delen av min fritid använder jag till att lusläsa husförhörslängder och sammanställa uppgifter i en databas. Och så, för att inte bli knäpp, tillbringar jag då och då en stund i Virginia Woolfs värld. Nu är det krigsutbrott 1939.

Nyss var jag i 1790-talets Halland. Ibland fastnar jag för saker som ligger utanför min undersökning. I en backstuga under Eric Andersgård i Valinge socken levde tre änkor tillsammans: Bengta, Gunnel och Kierstin. 69, 62 och 67 år gamla.. Ett kvinnokollektiv. Hur levde de, hur försörjde de sig?










Prosten C. W. Rodhe anmärker i "Catechismi och Husförhörs Längd öfwer Hwalinge Sockens Inwånare från Mickaeli 1796 til Mickaeli tid 1797" om deras läskunnighet, kunskap om tio Guds bud, Herrens bön, Hus taflann, osv. att de kan "intet"...

Arbetets nödvändighet

I juli 1937 omkommer Virginia Woolfs systerson Julian som frivillig ambulansförare i inbördeskrigets Spanien. Fredagen den 6 augusti skriver hon i dagboken:

"Nej, nej, jag vill inte återkomma till de där dagarna. Det enda var att det var en sorts tröst att sitta där med Nessa, Duncan, Quentin och Angelica, och fullkomligt glömma isoleringen, åskådarrollen, genom att man var behövd. Sedan kom vi hit i torsdags förra veckan, och genom att trycket lättade kunde man leva, men utan mycket till framtid. Det är ett av särdragen i detta dödsfall - att det för oss närmare den oändliga tomheten och vår korta lilla resa in i det meningslösa. Det är just detta som jag tänker bekämpa. Hur då? Med arbete givetvis. Så fort jag inte arbetar, eller har slutet i sikte, då börjar intigheten."

På Yttre Hebriderna

Februari, överlevandets månad.

Jag körde ner till Halmstad i morse i ett lätt snöfall. En vanlig dag som denna går jag upp på morgonen och åker till jobbet och alla ser en normalt fungerande människa i sitt normala sammanhang. Jag kan föra fullkomligt normala samtal med andra människor. Ingen märker något.

Men i själva verket är jag inte där jag är.

Jag är insnöad i en liten stuga på en gudsförgäten ö i Yttre Hebriderna.
Jag håller torvelden vid liv, lyssnar till vinden och tillbringar de flesta av dygnets timmar liggande i den grovt tillyxade sängen, grubblande på livets gåtor, sömnlöst stirrande upp i det röksvärtade taket. Jag går bara ut i den pinande blåsten och snögloppet för att hämta in mer torv och för att hacka hål i källans istäcke och ta in vatten. Jag sitter vid slagbordet och äter av det torra, grova brödet och skär av den rökta fårbogen. Timmarna rör sig långsamt. Är det dag eller natt? Jag vet inte. Det spelar ingen roll här. Ölet är slut. Jag blandar maltwhiskyn med vatten för att få den att räcka.

Så här kommer det att vara tills vårljuset kommer och jag äntligen siktar ett fartyg ute på havet.

Så är det. Men ingen märker något.

I februari

Tolv minus i natt.

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Tomas Tranströmer, i “Den halvfärdiga himlen”, 1962.

Att välja betyder alltid att välja bort

I morse när jag gick ner för att tända i pannan var det åtta minus ute och en lysande halvmåne stod över fälten. Nästan vindstilla. Jag gick ut till vägen och brevlådan utan ficklampa.
Sen ljusnade det och vi körde till stan i lågt solljus. Det kändes hoppfullt på något sätt.

Jag använder nu varje ledig stund till att söka i husförhörslängder efter noteringar om deltagande i sillfisket i Bohuslän och matar in uppgifterna i en databas. Mängden noteringar överträffar alla mina förväntningar. Uppsatsen är redan i hamn, åtminstone vad gäller underlaget.

Men är det rätt att gräva ner sig i det här? Hur viktigt är det?
Böckerna i att-läsa-kön ser uppfordrande på mig.
Några sidor i Virginia Woolfs "Ögonblick av frihet" avslutar kvällarna, det är allt.
Ständigt dessa val. Att välja betyder alltid att välja bort.

Samtidens förfall, enligt Stig Larsson

Som sagt, läsandet går på sparlåga. Men i dagens DN ser jag Stig Larsson citeras:

" "Jag har aldrig läst ett sms i hela mitt liv. Jag har vissa principer."
Poeten Stig Larsson står upp mot samtidens förfall i SVT:s "Babel"."

Jaha.

Hmm. Jag provar:

"Jag har aldrig lyssnat på radio i hela mitt liv. Jag har vissa principer."

"Jag har aldrig använt Internet i hela mitt liv. Jag har vissa principer."

"Jag har aldrig åkt tåg i hela mitt liv. Jag har vissa principer."

"Jag har aldrig bott i hus i hela mitt liv. Jag har vissa principer."

Ja, sannerligen: tiden förfaller i accelererande tempo.

Jag gräver i en guldgruva

Har jag gjort ett misstag? Jag vet inte.
För åtta år sedan läste jag en historiekurs och skrev en uppsats om arbetsvandringar från Halland till sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet. Inkomsterna från detta säsongsarbete betydde mycket för försörjningen, både för bönder och fattigfolk. Kontanta inkomster var sällsynta vid denna tid. Källorna var sockenstämmoprotokoll och landshövdingeberättelser.
Det finns mycket litet av forskning i detta intressanta ämne.
Efter viss övertalning läser jag nu en fortsättningskurs.
Den tanke jag hade redan för åtta år sedan, att husförhörslängderna kunde vara en källa till vilka individer det var som deltog i arbetsvandringarna, den visar sig nu vara riktig. Så det är i husförhörslängdernas värld jag befinner mig. Riksarkivets SVAR-databas med digitaliserade mikrofilmer är helt enkelt en guldgruva.



Men det tar tid. Jag befinner mig i gruvan så snart jag kan. Jag hinner inte läsa något annat, inte blogga. Materialet växer och växer.
Så under en tid framåt kommer jag att inte att vara så aktiv här. Om någon nu undrar.

PS: klicka på bilden. Husförhörslängden är från Köinge socken 1795.

Trädgårdskonst

Konsten finns överallt.
Vad är god konst och vad är dålig?

I morse fick jag syn på detta exempel på trädgårdskonst och kunde inte låta bli att ta fram mobilen. Den lilla björnungen är ca 50 cm hög, gjuten i cement och står i en trädgård i Tvååker.
Jag funderar fortfarande på vad gesten, tassen mot kinden och huvudets lutning, uttrycker.

"Books! 'tis a dull and endless strife"

Jag började läsa "What good are the arts?" i tron att författaren skulle argumentera för att etablerad kultur inte har så stort värde, att amatörism var lika bra, eller att man lika gärna kunde odla sin trädgård eller lyssna på Svensktoppen.

Men Carey visade sig i grund och botten vara en förespråkare för litteratur i allmänhet och klassisk litterär kanon, särskilt engelsk, i synnerhet.

Vad är det då som gör litteraturen bättre än andra konstarter?
Till skillnad mot annan konst kan litteraturen kritisera sig själv, skriver Carey.

"Literature ... can totaly reject literature, and in this it shows itself more powerful and self-aware than any other art", och Casey exemplifierar med citat av Sartre, John Milton och - här - Wordsworth:

Books! 'tis a dull and endless strife:
Come, hear the woodland linnet,
How sweet his music! On my life,
There's more of wisdom in it.

Vidare:

"Literature is not just the only art that can critizeitself, it is the only art, I would argue, that can critize anything, because it is the only art capable of reasoning.
(min kursivering) Och: "only literature can moralize."

Och hur olika och motstridigt skönlitteratur kan belysa olika moraliska frågor och konflikter exemplifieras med analyser av Thomas Browne, Ben Johnson, Jonathan Swift, Jane Austen, George Eliot och Joseph Conrad, m fl.

Analysen visar, menar Carey, att litteraturen har en förmåga att visa på verklighetens komplexitet och få oss att inse att det inte finns några rätta svar på dessa frågor, bara människor i olika tider som kommer fram till olika svar, där det ena inte utesluter det andra, utan bidrar till den växande fonden av mänsklig erfarenhet.

Så till slut kommer alltså Carey fram till att det är litteraturen - och bara litteraturen - som genom sina inneboende egenskaper, genom att den använder det språk med vilket vi tänker, formulerar drömmar, når insikter, ser alternativ, tränar vår inlevelseförmåga, osv, att det bara är litteraturen som kan hjälpa människor att - i bästa fall - bli, om inte bättre, så i alla fall klokare, människor.
Men det visste jag ju redan.

"...my judgements are camouflaged autobiography..."

I inledningen till andra delen av "What good are the arts" summerar Casey vad han hittills kommit fram till:

"So far this book has questioned the existence of absolute values. It has argued that to call something a work of art is to express a personal opinion. There is no transcendental category, occupied by 'true' works of art. Consequently, debates about whether this or that object belongs to such a category are meaningless. It has argued, too, that since other people's states of mind are inaccessible to us, we have no means of evaluating them. It is self-deception to imagine that our feelings, when we are in contact with what we consider 'true' art, are more valuable than the feelings others derive from 'low' or 'false' art at all. Indeed, to claim that our feelings are, in an absolute sense, more valuable than someone else's (as opposed to simply more valuable to us) does not make sense, and would not do so even supposing we could have complete knowledge of another person's consciousness. It might, in theory, be possible to demonstrate that exposure to certain kinds of art makes people better - or worse. However, eveidence for this, though ernestly sought, has to date proved elusive."

Mycket kort så är mitt intryck av första delen att Casey inte är relativist när det gäller kvalitet hos konst och kultur. Vad han däremot angriper är den elitism som uttrycks i värderingen av upplevelser. Där är han relativist. En stark upplevelse orsakad av en banal svensktoppslåt är inte en sämre upplevelse än den orsakad av Bachs Konsert för två violiner i D-moll.
Casey är ett slags kulturdemokrat.

Och när jag nu ger mig i kast med del två, "The case for literature", så visar han sitt rätta ansikte: folkbildarens, som vill föra den goda litteraturen till folket.

"I shall also try to show why literature is superior to the other arts, and can do things they cannot do. Just in case anyone should sieze on these aims as inconsistent with the relative cast of the first part of my bok, let me emphazise that all the judgements made in this part, including the judgement of what 'literature' is, are inevitably subjective."

Hur ser han då på litteratur? Jo:

"My definition of literature is writing that I want to remember - not for its content alone ... but for itself: those particular words in that particular order. Like all criticism of art or literature my judgements are camouflaged autobiography..."

Det är just så man ska läsa: det som talar till en, det som är nödvändigt, det som till slut ingår i ens självbiografi...

What good are the arts?

Jag kunde inte låta bli att lägga Virginia Woolf åt sidan och börja läsa John Careys "What Good Are the Arts?"
Det är Oles fel... (Tack för tipset, Ole!).

Första kapitlet heter "What is a work of art?".
Det är ingen enkel fråga. Carey försöker hitta ett svar. Han menar att frågan inte ens kunde ställas före 1700-talet. Först då började man skilja ut kulturella, skapande verksamheter och produkter. Konsten skildes från livet och estetiken uppkom som en särskild teoretisk verksamhet.
Immanuel Kants "Kritik der Urteilskraft" utgjorde startpunkten för en mängd fruktlösa försök att ringa in vad ett konstverk är, det ena mer djupsinnigt än det andra.
Konstverket är av gudomlig art, det innehåller en djupare sanning, det utvecklar vår finaste sensibilitet och gör oss rentav till bättre människor.
Allt detta avfärdar Carey.

Hans slutsats är att vad som helst kan vara ett konstverk. Vad som helst som någon kallar ett konstverk. Om det så bara är så för denna enda person.
Men då protesterar alla konstkritiker, konsthistoriker, esteter och bildade människor!
Och visst, det gäller att lyckas med att ta plats i den etablerade konstvärlden, i det system som hallstämplar ett verk som ett äkta konstverk.
Men i realiteten kan faktiskt vad som helst klassas som konst, bara systemet, marknaden för konst, införlivar det.
Från Duchamps pissoar till Hirsts haj i formaldehyd.
Återigen protester från de konstkunniga: tänk på det fina som konsten innehåller och vill förmedla till mänskligheten, konstnärens djupa insikter i... ja, i någonting.
Carey svarar: Skapade ting innehåller ingen inneboende, en gång för alla fastställd och överförbar mening. Meningen skapas genom betraktarens tolkning.
Carey är inte nådig mot konstmarknadens spekulationsekonomi. Han skriver rappt och raljerande och ganska elakt. Men också glasklart och förnuftigt.

Andra kapitlet ställer frågan: "Is 'high' art superior?". Är klassisk musik och konst, seriös litteratur bättre än populärkultur, bättre än masskultur?
Svaret blir: nej. Carey menar att det inte finns några rationella skäl till att betrakta finkultur som bättre än populärkultur.
Att tala om en högre kvalitet hos finkulturen vittnar bara om värderingar och fördomar hos förespråkarna. Det är de värderingarna och fördomarna som talar när någon säger att upplevelsen av ett finare konstverk är mer värt än det av ett annat, av lägre dignitet.
Den enes upplevelse är inte mer värd än den andres.

Så länge Carey skriver om konst är det inte svårt för mig att hänga med och i mycket hålla med.
Så även när det gäller musik. Jag har en stark personlig upplevelse av Allan Petterssons sjunde symfoni - och av vissa av Tina Turners låtar.

Men är Vikingarna och Ekelöf lika bra?

Jag ska läsa vidare och ser fram emot sista delen, där Carey (jag anar en motsägelse här) "make out the case - admittedly personal and subjective - for the superiority of literature to other arts, by considering how it works on us, and by reference to documented cases of its power to change people."

Vandring

Denna söndag skiner solen och det blåser en kall ostanvind. Vi går en runda längs grusvägar, skogsvägar och stigar i trakterna mellan Sibbarp och Ljungby.
Vi parkerar på vägen mellan Folkared och Högared och går mot öster och viker sen genom skogen upp till en vacker betesmark nära Karlslund.



Odlingsrösen och gärdsgårdar som långsamt sjunker ner i marken vittnar om äldre tiders odling.
Vi slår oss ner i skogskanten och äter lunch innan vi fortsätter



ner genom den skräpiga granskogen mot Ljungsjön där vi passerar detta odlingsröse.



Vid vägen förbi Klevsjön stöter vi på Häströr, en ovanlig form av röse, ett kraterröse från bronsåldern, 32 meter i diameter och 2,5 meter högt.






Efter väl två timmar är vi tillbaka vid bilen.