fredag 6 februari 2009

"Books! 'tis a dull and endless strife"

Jag började läsa "What good are the arts?" i tron att författaren skulle argumentera för att etablerad kultur inte har så stort värde, att amatörism var lika bra, eller att man lika gärna kunde odla sin trädgård eller lyssna på Svensktoppen.

Men Carey visade sig i grund och botten vara en förespråkare för litteratur i allmänhet och klassisk litterär kanon, särskilt engelsk, i synnerhet.

Vad är det då som gör litteraturen bättre än andra konstarter?
Till skillnad mot annan konst kan litteraturen kritisera sig själv, skriver Carey.

"Literature ... can totaly reject literature, and in this it shows itself more powerful and self-aware than any other art", och Casey exemplifierar med citat av Sartre, John Milton och - här - Wordsworth:
Books! 'tis a dull and endless strife:
Come, hear the woodland linnet,
How sweet his music! On my life,
There's more of wisdom in it.
Vidare:

"Literature is not just the only art that can critizeitself, it is the only art, I would argue, that can critize anything, because it is the only art capable of reasoning.
(min kursivering) Och: "only literature can moralize."

Och hur olika och motstridigt skönlitteratur kan belysa olika moraliska frågor och konflikter exemplifieras med analyser av Thomas Browne, Ben Johnson, Jonathan Swift, Jane Austen, George Eliot och Joseph Conrad, m fl.

Analysen visar, menar Carey, att litteraturen har en förmåga att visa på verklighetens komplexitet och få oss att inse att det inte finns några rätta svar på dessa frågor, bara människor i olika tider som kommer fram till olika svar, där det ena inte utesluter det andra, utan bidrar till den växande fonden av mänsklig erfarenhet.

Så till slut kommer alltså Carey fram till att det är litteraturen - och bara litteraturen - som genom sina inneboende egenskaper, genom att den använder det språk med vilket vi tänker, formulerar drömmar, når insikter, ser alternativ, tränar vår inlevelseförmåga, osv, att det bara är litteraturen som kan hjälpa människor att - i bästa fall - bli, om inte bättre, så i alla fall klokare, människor.
Men det visste jag ju redan.

2 kommentarer:

Anonym sa...

.. och så kan man fortsätta, blir vi klokare? och vad vil det säja att väre klok?

Lennart Erling sa...

Du vet att det jag skriver här om litteraturens överlägsenhet är kryddat med en stor portion självironi... Men är man en gång drabbad av litteratur och läsning så är man fast. En form av klokhet är också att inse att man inte blir klokare med åren och erfarenheterna, utan mer och mer inser sin klokhets ringa omfattning i förhållande till alltings komplexitet... Det är väl en sak man kan utläsa hos Carey.
Men det var lustigt i alla fall att han till slut kom ut som gammal knarrig litteraturprofet...