En fråga får två svar

På morgonen ser jag genom fönstret hur en nötväcka systematiskt håller på att söka av stammen på en av lönnarna på andra sidan gärdsgården, i sin outtröttliga jakt efter föda. Solen har kommit upp, men ännu är allt fuktigt efter regnet igår. Själv letar jag efter formuleringar.

"Såväl djur som människor tröttnar i längden på att utföra en och samma aktivitet. En mättnadsprocess sätter in, och ett behov av omväxling inställer sig."

Så inleds baksidestexten till en bok som en gång i tiden gav mig en stor aha-upplevelse. Det rör sig om sociologen Johan Asplunds "Om mättnadsprocesser" (Argos, 1967), där författaren applicerar fysiologiska och psykologiska teorier om mättnadsprocesser på sociala förhållanden.

Jag tog fram den ur hyllan nu när jag funderade på mitt läsande och mitt bloggande.

I januari fyller Den långsamma bloggen tio år. Om man ser till antalet blogginlägg så tyder det på en inledande entusiasm som höll i sig några år, men som sedan minskat år efter år. Och jag ska erkänna att numera känns bloggskrivandet alltmer som ett tvång. Undantag finns, men motståndet finns där.

Det är inte så att jag läser färre böcker och inte har något att skriva om. Nej, det är steget till skrivandet som är problemet. Vad tjänar det till? Mitt motiv till att börja blogga var ju att jag skulle läsa mer uppmärksamt och eftertänksamt, att skrivandet skulle få mer av det lästa att stanna kvar. Och att eventuella läsare skulle finna det jag skrev intressant.

Och så har det väl varit. Det sistnämnda i någon, mycket blygsam mån. Men nu vet jag inte. Har ett slags naturlig, oundviklig mättnadsprocess nu kommit så långt att det bästa jag kan göra är att sätta punkt?

Nu är det redan sen eftermiddag och solen står lågt bakom de kala träden. Jag hittar inga andra formuleringar än ovanstående. Och jag har två svar på den avslutande frågan. Ja. Och nej.

Skåpmat: Lichtenberg

I brist på idéer, ett höstligt inlägg från 2012:


Min enda läsning just nu, när höstkvällens mörker sänkt sig och blåsten rister därute  i träden, är Lichtenbergs aforismer.
Det är långt ifrån allt jag kan ta till mig. Men det finns en del formuleringar som jag stannar upp vid och ju längre jag stannar kvar desto mer börjar jag tänka.

"När det gäller vårt tidiga och ofta alltför flitiga läsande, genom vilket vi utan spärr får så mycket material varigenom vårt minne blir vant att föra hushåll för känsla och smak, behövs det ofta en djup filosofi för att vår känsla skall återfå oskuldens första tillstånd, för att hitta ut ur främmande tings skräp, själv börja känna och själv tala och, jag skulle nästan vilja säga, också någon gång existera själv."

Vilket väl var Lichtenbergs mening.


Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)

Dyster läsning

Ja, jag vet att det är långt mellan inläggen här. Så har hösten inte heller inneburit den intellektuella (om jag nu törs använda det ordet) uppryckning som hösten brukar göra. Jag saknar, för att stjäla en fin boktitel, "känslans skärpa, tankens inlevelse".

En del har jag läst förstås. Som den tyske historikern Hans-Ulrich Wehlers på svenska nyutkomna "Nationalsocialismen - från massrörelse till führervälde och utrotningskrig" (Daidalos, 2017).
Det är en mycket gedigen, forskningsbaserad bok.

Hur kunde Hitler ta makten och genomföra sin folkmordspolitik? Mycket kort menar Wehler att nederlaget i första världskriget och de efterföljande umbärandena gav upphov till en bitterhet och en revanschism hos det tyska folket, som blev grogrunden för nationalsocialisterna.

Hitler sågs som en befriare, en ny Bismarck, som skulle återupprätta Tysklands storhet. Hitlers unika "karismatiska auktoritet" i kombination med denna grogrund blev ödesdiger. Utan Hitler ingen Förintelse och inget krig för ökat Lebensraum.

Hitler och nationalsocialisterna hade ännu inte samlat en majoritet av väljarna när de tog makten. Men det folkliga stödet för den förda politiken ökade med Hitlers framgångar, ända fram till krigslyckans vändning i öster.

Det är en dyster läsning. Tiden är irreversibel och historien upprepar sig inte. Men historiska mönster finns. Idag finns det mycket som ger denna dystra läsning aktualitet.

En stugsittare i Berlin

För en stugsittare som jag var det första berlinbesöket naturligtvis överväldigande. Berlin är en stor stad. Alla dessa hus, alla dessa breda, trädkantade gator, trafiken och myllret av människor, trängseln på tunnelbanan, det mångkulturella utbudet i butiker och restauranger och ansikten, ansikten - fler ansikten än jag ser på ett par år. (Man ska inte se på ansikten i en stor stad). Överhuvudtaget informationstätheten, oöverskådligheten.

Ändå kändes staden inte helt främmande. Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och resterna av muren fanns där, precis som jag läst och sett. Jag såg också staden delvis genom litteraturen. Det var här Johannes och Lämchen Pinneberg kämpade för sin överlevnad. Det var här makarna Quangel la ut sina handtextade lappar i sin modiga men utsiktslösa kamp mot nazismen. På var och varannan gata påminns man om nazismen och kriget.

Stolpersteine på Rosenthalerstrasse

Med mig från dagarna i Berlin har jag en rejäl förkylning. Så jag ägnar mig mest åt läsning, bland annat, återigen, Joseph Roth. Nu fortsättningen på "Radetzkymarschen", "Die Kapuzinergruft" i en engelsk översättning. Och Roths märkliga livsbana mellan de två världskrigen, från vänsterjournalist till konservativ nostalgiker (eller allt på en gång...) fick mig att börja läsa en bok som stått oläst i tjugo år, Eric Hobsbawms "Ytterligheternas tidsålder : det korta 1900-talet 1914-1991".

Hobsbawm liknar 1900-talet vid en sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar, följd av Guldåldern, runt 25 eller 30 år av "förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period" och så, från 70-talet Jordskredet, en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser, en "oviss och problematisk men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid".

Inte "nödvändigtvis apokalyptisk". Nej, men, som Hobsbawm redan här 1994 skriver, "De krafter som har alstrats av den teknisk-vetenskapliga ekonomin är nu så starka att de kan föröda miljön, dvs de materiella grundvalarna för människans tillvaro."

Född i början av Guldåldern (och i rätt land) och efter att nu ha levt större delen av mitt liv under i global jämförelse extremt privilegierade förhållanden befarar jag att Jordskredet alltmer kommer att prägla min tillvaro.

Kulhål från slutstriden 1945 finns ännu kvar på Grosse Hamburger Strasse.

Agnes Lidbeck: "Finna sig"

Jag har läst en nyutkommen svensk roman. Det händer inte så ofta.

Agnes Lidbecks roman "Finna sig" (Norstedts 2017) är nog den mest pessimistiska skildring av ett kvinnoliv som jag läst.

Huvudpersonen Anna lever ett svenskt medelklassliv i livsroller som maka, mor, älskarinna och till slut som vårdare av den cancersjuke älskaren. Och hon spelar dessa roller, på det sätt som normen föreskriver. Lidbecks ganska torra, sakliga skildring av Annas liv interfolieras av korta, ironiskt skruvade stycken som anger villkoren för den roll som är aktuell, de "regelverk [som] måste följas för att samhället ska fungera."

Hon lever i dessa roller, ständigt ängsligt betraktande sig själv utifrån; hur ser andra mig?, hur ser männen mig? Hon har inget liv utanför dessa roller. För att hon inte kan? För att hon inte vill?

I dessa roller kan hon skildras, men när älskaren till slut dör står hon där vid kistan, utanför rollerna.

"Vid begravningen rör hon sig runt kistan, den är en punkt att definieras mot. När även kistan har transporterats bort är hon utan konturer."

Det är en tragisk skildring. Jag hoppas innerligt att Anna inte finns.

Lion Feuchtwanger: "Oppermanns"

Gässen sträcker över en djupblå himmel, på väg från stranden till någon insjö. I söder tornar stackmolnen upp sig, men här är varmt i solen.  Jag sitter ute i trädgården och funderar på hur jag ska kunna formulera några rader om Lion Feuchtwangers "Oppermanns" (Nilsson, 2017).

De fyra välbeställda judiska syskonen Oppermann - Martin som driver familjens möbelfirma, läkaren Edgar, systern Klara och författaren Gustav - alla lever de ett gott liv, ser sig som goda, bildade tyskar och har bara förakt över för den obildade gaphalsen Hitler. Men ariseringen och judeförföljelserna accelererar och det otänkbara blir verklighet. Hitler tar makten och riksdagshuset brinner. SA-män slår sönder, plundrar och mördar. Gustav slutar sina dagar i ett arbetsläger.

Romanen utspelas mellan hösten 1932 och sommaren 1933. Den skrevs i exil, så gott som i realtid och gavs ut på ett exilförlag 1933 och det som gör den nästan plågsam att läsa är att vi som läsare - till skillnad från både syskonen Oppermann och författaren - vet vad som skulle följa: Förintelsen och kriget.

Per Svensson skriver i sitt förord att Oppermans är naiva, om en "oförmåga att förstå att de mörka molnen på himlen inte kommer att försvinna - att de förebådar inte bara en ny årstid utan också ett helt annat klimat." De tog för givet att det högt kultiverade tyska samhället med sin parlamentariska demokrati skulle kunna hantera en vulgär demagog som Hitler.

Naivitet, ja, men en naivitet som vi alla delar inför framtiden, inför det som ännu inte skett.

Vi ser nu nazister marschera, i Sverige iförda vita skjortor och svart slips, i USA med halvautomatiska vapen. Kommer historien att upprepa sig? Knappast. Historien upprepar sig aldrig, i bokstavlig mening. Däremot kan vi kanske känna igen mönster. Det är frestande att läsa "Oppermanns" som ett varnande exempel.

Vi kan inte veta någonting om framtiden och dess fasor. Men med ledning av de många mörka moln som hopar sig kan vi tänka oss olika framtider. Ingen av dem ser särskilt ljus ut. Kanske är de mörka molnen ingen metafor, kanske är det klimatförändringarna som är det allt överskuggande hotet?

Ronny Ambjörnsson: "Ellen Key"

Nej, jag har inte lagt ner bloggen. Och jag har läst en bok.

I morse var det lite kyligare. Grönskan finns kvar, men överallt har höstens färgtoner smugit sig in. Vägrenarnas blåklockor har bleknat. Gräsen är ännu vackrare nu. Och jag längtar redan efter de första riktiga höstdagarnas klara stillhet. Efter sommarens oreda kommer höstens ordning.

"Vem känner idag till Ellen Key?", frågar Ronny Ambjörnsson i sitt förord till "Ellen Key : en europeisk intellektuell" (Bonniers, 2012) och svarar att en del nog har hört hennes namn, men inte vet så mycket om vad hon gjorde och vad hon stod för.

Till denna kategori hörde jag. Nu när jag läst Ambjörnssons omfångsrika idéhistoriska biografi över Ellen Key vet jag betydligt mer.

Från 1860-talet och fram till sin död 1926 var hon oförtrutet verksam som skribent och talare, essäsist och debattör, inom en mängd olika områden. Undervisning och uppfostran, folkbildningsfrågor, arbetar- och kvinnorörelsen, fredsarbetet, skönhet i vardagen, religiösa och filosofiska frågor. Ofta stridbar och kontroversiell. En idealist och visionär som trodde på en långsam evolution i samhället till det bättre, en utveckling där mäns och kvinnors olika egenskaper skulle blandas och utjämnas och skapa en ny och bättre människa.

Ambjörnsson menar att hon inte var någon originell tänkare i första hand, men mycket beläst och influerad av inte bara av sin egen samtid, utan också av den stora europeiska traditionen med namn som Montaigne, Rousseau, Spinoza, Goethe, Spencer, Darwin, Nietzsche.

"Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa", skriver Ambjörnsson.
Han vill "återskapa en tidsanda, inte bara en person". Och det är det som gör den här boken så spännande - och lärorik - att läsa. Keys gärning sätts in i sitt historiska sammanhang. Det är inte fråga om att hålla med eller inte hålla med. Men, som Ambjörnsson skriver, "många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt. Men inte alla. [...] Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker."

Vad det nu än kan tjäna till att läsa böcker som denna, så bidrar det i alla fall något till den rudimentära bildning jag besitter. Eller som Ellen Key skriver: "Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större behållningen af ett studium: ju fler inre bilder..., ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnit för vår personlighet."