Påskelden

Nu klingar påskfirandet ut. Denna regniga annandag ska gå i stillhetens och läsningens tecken. 

Årets påskeld var ganska rejäl.

Grannens eld, som ni ser till vänster i bild, var kanske lite större. Jag misstänker inslag av rivningsvirke.

Ringen av brinnande fjolårsgräs ser oroande ut, men den slocknade snart. 

För ovanlighetens skull en samtidskommentar

För ovanlighetens skull en samtidskommentar, med anledning av en retorisk fråga från utrikesministern.

Saudiarabien är ett "familjeföretag" som Sverige av ekonomiska skäl bör hålla sig väl med, säger Carl Bildt i SvD idag, 4 april. Den svenska exporten på 12 miljarder får inte äventyras.

Och vad gäller vapen:

"Det är inte så att världen saknar pansarvärnsrobotar. Hade läget för mänskliga rättigheter varit bättre för att de köpte franska i stället?"

Nej, det är klart. Om inte vi förser förtryckarna med vapen så gör någon annan det. Och tjänar de pengar vi kunde tjänat. Erst kommt das Fressen…

Världen saknar ju inte heller effektiva antipersonella landminor… För att inte tala om den lukrativa droghandeln...

Den mörka kontinenten

Ibland läser jag böcker som jag inte skulle läsa, egentligen. Men så får jag syn på dem - det kan handla om samhällsvetenskap, historia, filosofi - och min nyfikenhet väcks...

Den engelske historikern Mark Mazowers "Den mörka kontinenten" är en otraditionell historik över det europeiska nittonhundratalet. Politisk, ekonomisk och social historia och idéhistoria knyts samman i en rad analytiska essäer. Ett slags holistisk historieskrivning, som ser samband, längre trender och djupare perspektiv. 

Jag köpte den när den kom 2000, den stod länge i att läsa-hyllan, men förblev oläst och förpassades till sin  ordinarie hyllplats. Något gjorde att jag fick syn på den nu  när jag var hemma med förkylning och jag lade mig på soffan och började läsa. Jag är inte klar än, nu blir det bara några sidor då och då.

Det är en mycket intressant, men samtidigt dyster, läsning. Omslagsbilden, en rad soldater i något som ser ut att vara ett kraftigt oväder - eller något ännu värre - är helt kongenial med innehållet. 

Mazower inleder med ett citat av Joseph Roth:

"Varför gör då de europeiska staterna anspråk på ensamrätt att sprida civilisation och anständighet till andra kontinenter? Varför inte till Europa självt?"

Det är svårt att inte instämma i Roths retoriska frågor. Vad var detta 1900-tal, där jag tillbringade mina första femtio år? Alla dessa krig, alla dessa döda. Jag råkade bara ha turen födas efter det andra stora blodbadet, i ett land som hållit sig undan krigen, och växa upp i ett folkhem med stigande välstånd som kanske visar sig vara en lycklig parentes innan allt mörknar igen.

Mazower skriver:

"Är det möjligt för européer från skilda kulturer att leva tillsammans i demokratiska stater? Sedan de mångkulturella imperierna - det habsburgska, det ottomanska - föll sönder efter första världskriget, har européerna inte lyckats skapa några stabila, liberalt demokratiska stater där skilda folkgrupper kan leva fredligt tillsammans."

Här finns mycket att fundera över. 

I Kapitlet "Friska kroppar, sjuka kroppar" skriver Mazower om mellankrigstidens  breda diskurs om nationens och familjens hälsa och om "den tyska rasliga välfärdsstaten - som i så många avseenden var apoteosen av vitt spridda trender i det europeiska samhällstänkandet".

"Så långt genomförde Hitlers Tyskland med våld i massiv skala samma sociala ingenjörskonstpolitik som många andra regeringar - i Sverige och på andra håll - tillämpade i mer begränsad omfattning."

Och Mazover noterar det faktum, som vi känner igen från den svenska debatten för några år sedan, att Sverige, Schweiz och flera andra europeiska länder långt efter 1945 fortsatte att använda sterilisering och andra tvångsåtgärder, med reservationen att likheterna inte får överdrivas.

Nej, historien går aldrig i repris. Men rollerna och repertoaren lever kvar.

Herren ser wåra intriguer

På något sätt tycker jag att det finns en förbindelse mellan förra inläggets Ferdinad Thräns sätt att hantera livets alla motgångar och oförrätter och Carl von Linnés anteckningar om den gudomliga hämnden i "Nemesis Divina". Samma magiska tänkande. 

Vilket får mig att ur hyllan ta fram en av mina verkliga dyrgripar, en utgåva av Knut Barr från 1923. Inte någon antikvarisk dyrgrip, det finns bättre utgåvor, men den tillhör sedan länge mitt andliga husapotek. En sliten häftad volym, lite fläckad och trasig i kanterna. Med ett gulnat tidningsurklipp, en recension av Knut Hagberg, som bokmärke.

Linnés Nemesis-lära är ett ämne för en längre utläggning, som jag varken har kunskap eller förmåga att utföra. Men i grunden handlade det nog för systematikern Linné om en tro på en av Gud skapad värld, där ingenting fanns och ingenting skedde utan orsak och att människan måste följa sitt samvetes röst och göra så gott hon kan. Om hon gör ont kommer Gud att straffa henne. Eller ett senare släktled. 

Lite hastigt slår jag upp och läser vad Inge Jonsson skriver i "Den svenska litteraturen":

"Förblindad av ... ordningslidelse sitter den åldrade och ärehöljde Linné, universitetets främste prydnad, och plockar med sina notater om lönskalägen och barnamord, våldsgärningar och futila intriger."

De antecknade Nemesis-exemplen är många, från skilda tider och samhällsskikt:

Även i Linnés högst personliga konflikter kan Gud ingripa (på Linnés sida):

Citaten här är dock inte ur Knut Barrs utgåva, utan från Fries utgåva från 1878. Den har behållit 1700-talssvenskan, till skillnad från Knut Barrs. 

Man kan läsa den elektroniskt hos Projekt Runeberg. 

Förolämpningarnas arkivarie

Claudio Magris berättar i "Donau" om Ferdinand Thrän, en gotikinspirerad arkitekt som under mitten av artonhundratalet arbetade med att slutföra bygget av katedralen i Ulm, Ulmer Münster. Det var ett långvarigt projekt, byggtiden sträckte sig från 1377 till 1890.

Thräns liv var fyllt av motgångar och oförrätter. Men han visste att hantera dem.
Han förde noggranna "Anteckningar över de förolämpningar jag utsatts för" och som, enligt Magris, ligger "outgivna och okända i en lår i en skrubb i domkyrkan."

Han verkar ha varit en avancerad rättshaverist, ständigt förföljd av olyckor och motgångar och ständigt stötande sig med allt och alla.

I handskriften återges minutiöst gräl, kritik, meningsutbyten, legala tvister, böter, överklaganden, förtal, trakasserier, dispyter, intriger - 

Ulmer Münster 1887, innan kyrktornet nått sin fulla höjd

Han känner sig som ett jagat villebråd, men han höjer sig över simpla personliga skäl; det är inte avundsjuka och illvilliga enskilda individer han drabbas av, det är hela livet som skymfar och förolämpar honom. Tragedier (fyra av hans barn dör) och förtretligheter (han faller av hästryggen elva gånger) ställs på samma plan.

Han är en förolämpningarnas arkivarie. Genom att bokföra och bringa ordning i alla oförrätter kan han "vifta framför näsan på livet med detta protokoll över dess oförskämdhet och alltså behärska det genom att betrakta det från ovan, likt en rektor när han överlämnar betyget till klassens sämsta elev."

Har vi inte alla något av en förolämpningarnas arkivarie i oss? Och vad är väl många författare?

"Om äkta författande uppstår ur en önskan att skapa sig en uppfattning om livets plågor och besvär, är Thrän en sann författare. Litteratur är bokföring, en huvudbok över debet och kredit, den oundvikliga balanseringen av ett underskott. [ ... ] Den mellaneuropeiska litteraturen har även mer berömda varianter av denna självplågarfigur som segrar över tillvarons enfald och orättvisa tack vare den grundlighet med vilken de registrerar sina missöden. Thrän är en av Grillparzers och Kafkas minsta bröder..."

Thomas Bernhard: Prose

Den blev kvar i att läsa-hyllan efter Bernhardläsningen förra vintern. När jag nu sorterade undan de ännu olästa böcker som kanske aldrig kommer att läsas, så lyste omslaget så frestande att jag tänkte, varför inte? 

Det blev en läsning jag inte ångrar.

Sju korta berättelser, utgivna 1967 som "Prosa", här översatta till engelska av Martin Chalmers som "Prose", utgivna av Seagull Books, 2010.

Det är klassiskt bernhardska monologer. Och det slår mig att de så här, på tio till trettio ganska glesa sidor, är lättare att ta till sig, inte så utmattande som i de längre verken. Jag frestas inte att läsa snabbt, jag kan läsa långsammare och med mer uppmärksamt och eftertanke.

Bernhards bakgrund som kriminalreporter märks framförallt i "The Carpenter", där berättaren är en advokat som söks upp först av den skrämda systern till en nyss frigiven våldsbrottsling och sedan av brottslingen själv. Deras versioner av vad som gjorde brodern till våldsbrottsling skiljer sig åt. Det brottsliga österrikiska samhället, den österrikiska naturen, skapar brottslingar.

"He was not alone with his crime, I repeated, everybody committed crimes, big ones, but most crimes went undetected, unrecognized, unpunished. Crimes were symptoms of illness; nature unceasingly produced every possible kind of crime, including human crimes; nature was crime by right. Everything was always in nature and from nature, nature was by nature criminal."

I "The Cap" har en plågad berättare på gränsen till sammanbrott isolerat sig i ett hus på landet och försöker bli kvitt huvudvärk och sömnlöshet genom vandringar i vinterkylan. Han hittar en keps på vägen, tar den på sig, men drabbas av tanken att någon måste ha tappat den och att han måste hitta ägaren. Alltså söker han upp folk i byarna och alla, skogshuggare, slaktare, bönder, möter honom i dörren iklädd samma slags keps och alla avvisar honom. Han är besatt av tanken att han måste återbörda kepsen till dess ägare, om han så måste fråga hundra, tusen, hundratusen...  Varför? Men till slut bestämmer han sig för att behålla kepsen. Alla har ju en sådan keps. Och han börjar skriva berättelsen...

Claudio Magris: Donau

Så har jag då kommit att läsa Claudio Magris berömda "Donau" - denna, om ni ursäktar uttrycket, flödande rika skildring av natur och kultur, konst och arkitektur, historia och litteratur, ja snart sagt allt mellan himmel och jord längs Donaus hela sträckning från källor till mynning.

Men det har varit en långsam resa, uppdelad på de korta lässtunder av koncentration som en rejäl övre luftvägsinfektion tillåter. Vilket å andra sidan kanske var en fördel. Boken namnregister upptar närmare ettusen namn. 

Vem orkar - och ska man? - sträckläsa denna bok?

Magris och hans vänner följer floden, tar sig från plats till plats, beskriver städer och byar och landskap och läsaren överöses med kunskap om platsernas forna herrar och krigiska förvecklingar och om både kända och mindre kända författare från alla tider. Det är mycket på en gång. 

Mina kunskaper vad gäller centraleuropeisk historia sedan folkvandringstid, och då särskilt det Heliga tysk-romerska riket och den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, är inte helt uppdaterade. 

Och min beläsenhet vad gäller centraleuropeiska författarskap är mycket begränsad - Mann, Kafka, Musil, Bernhard... 

Och ju längre österut i Europa desto färre namn på platser och författarskap känner jag till eller har hört talas om. Med ett par undantag. Magris reser i Banatet i Rumänien och skriver om Herta Müller. Och besöker Gurkogatan 13 i Ruse, Elias Canettis barndomshem, skildrat i dennes lysande "Den räddade tungan", som jag läste om för inte så länge sedan.

Ja, jag har svårt att sovra i detta myller. Och ibland tycker jag att Magris är nästan f ö r vältalig. Men om ett huvud och en bok stöter ihop och det därvid låter ihåligt är det ju inte alltid bokens fel...

*

Ett av de många namnen i namnregistret är Agnes Bernauer. På Sankt Peterskyrkogården i Straubing finns i ett av de tre kapellen ett gravmonument över denna vackra barberardotter från Augsburg. Det restes av hertig Ernst av Bayern efter att han den 12 oktober 1435 låtit dränka henne, "eftersom hon gift sig med hertigens son Albrecht och denna mesallians hotade dynastins politik och själva samhällsordningen", som Magris skriver.

Kolorerat träsnitt av Agnes Bernauer-kapellet (Johann Sporschill, Geschichte der Deutschen, 1850)

Hennes öde är ämnet för en tragedi av Friedrich Hebbel från 1851. Hebbel är visserligen full av beundran för den vackra och ädla kvinnan, men hon måste dö - "därför att när världsordningen rubbas och Fursten inte ingriper med ogräshackan utan med lien, som utan urskillning drabbar både onda och goda, ' är det inte längre fråga om skuld eller oskuld utan endast orsak och verkan' ". 

Hebbel är, skriver Magris, "helt berusad av detta patos inför statsnyttan". Hotet var splittring av det bayerska hertigdömet, vilket kejsaren kunnat utnyttja för att ta makten över furstarna. Hebel är övertygad om att detta våld är rättfärdigt våld.

Magris skriver om "en objektivitetens retorik [ ... ] med vilken så många självvalda förespråkare för Helheten upprepar Hegels ord, 'när man hyvlar faller hyvelspån', ... en karikatyr av den hegelianska tanken". Det är den vi så väl känner från skilda ideologier, som menar sig företräda ett högre intresse än den enskilda människan.

"Det finns ingen förteckning över världsandens sakförare men de som gör anspråk på titeln är många. Önskan att hålla jämna steg med tiden och smälta in i dess led är en regressiv och tjusande längtan efter att befria sig från val och konflikter, det vill säga från friheten, och att känna sig skuldfri genom att övertyga sig om att det är omöjligt att vara skyldig därför att det är omöjligt att välja och handla självständigt."