Söndagsvandring

Söndagsvandring runt Byasjön.
Vi gick från Öströö vid tiotiden. Det var bara 6-7 grader, men solen hade börjat värma lite. Genom hagarna med betande får. Söder om sjön, förbi Långanskog fram till Ästad.
Vägen norrut förbi Ästad folkskola, där man kan bli utsatt för läxförhör av en skolfröken av gamla stammen.

Ner mot sjön norr om Holma ö med den medeltida borgruinen och längs stranden, i kanten av Djupeåsens naturreservat med öppen, fin bokskog och genom en igenslyad kraftledningsgata upp till en vall mitt i skogen, där vi åt lunch i solen.
Stillheten, tystnaden, naturens färger. Vila efter ansträngning. Så enkelt, så välgörande.

Söderut längs sjöstranden i Humnäs naturreservat.

När vi kom fram till den öppna marken mellan Humsjön och Byasjön måste vi gå upp till vägen för att komma över diket.
Sedan en brant klättring upp mot Skogen, där vi fikade och sedan skogsvägen ner under Rådjursberget och tillbaka till Öströö.
Drygt tolv kilometer friskvård.

För en stund lyckades jag vara där jag var

Jag är inte alltid där jag är.
Idag åkte jag buss från stan. Vid femtiden klev jag av ute vid landsvägen och gick gärdesvägen över fälten hemåt.
Jag steg ner från bussen och samtidigt som jag hängde på väskan drog jag upp axlarna för att ta emot oket med de för livsfasen och åldern normala bekymren. Jag bet ihop och började pressa mig framåt som om jag gick i stark motvind.
Men där fanns ju ingen vind!
Jag stannade till i ett ögonblick av besinning. Saktade stegen, såg mig om, lät axlarna sjunka och andades djupare.
Nu såg jag att den låga västersolen glänste i den ännu gröna vallen och i stubbåkerns insådd.
Några fåglar flög upp. Och blåklockorna som fortfarande fanns där i vägrenen!
Jag insåg att det ännu är en mild höst. Och att vintern är inte här än.
Jag gick långsamt nu, lyssnade till ljuden och kände den svaga doften av begynnande höst stiga från jorden. Steg för steg återvände jag till mig själv och åtminstone för en stund lyckades jag vara där jag var. Inte utom mig utan inom mig.

På kvällen läser jag, och tänker på, en av Lars Gustafssons dikter: "Dateringar"

När Pilatus var ståthållare i Judéen
bröts det bevisligen järn i Norbergstrakten

Det är inte alls länge sen.
Kambrium är däremot långt tillbaka.

Det är envist. Vad det nu är.
Vi är envisa.
Skärvor.
Vad är vi mer än skärvor?

Just nu utspelas någons barndom:
den nylagda isen i vattenpussen
klirrar muntert under den röda stöveln.

Strax härintill är den:
Den glada fyraårsåldern.

För ovanlighetens skull ett mer personligt inlägg här. Men ska det vara en blogg så ska det väl vara så? Dikten finns i den nya samlingen "Begagnandet av elden", som kom i höst.

Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden"

Lars Gustafssons diktsamling denna höst, "Om begagnandet av elden", har följt med mig ett par veckor nu. Det är en mycket behändig, liten och kompakt volym på 87 sidor med 49 mestadels korta dikter. Jag har läst den rakt igenom. Jag har läst en dikt här och en där. Jag läst om och läst om och låtit det skrivna sjunka in och återvänt igen. Än är jag långt ifrån färdig med den här samlingen. (Inte så underligt, med min nuvarande läs(o)förmåga och allmänna intellektuella tröghet).

Den är i alla fall bra. Den är mycket bra. Den är inte så bra som, säg, "Kärleksförklaring till en sefardisk dam", min absoluta gustafssonfavorit, men så kom ju den samlingen till i en helt annan tid, 1970.
Nu är det 2010 och Lars Gustafsson är äldre.
Vilket präglar den här samlingen. Mestadels på ett positivt sätt.
Men här finns också välkända saker för en gammal gustafssonläsare: den västmanländska landsbygden, sjöar och ekor, vetenskap och matematik, meteoriter, avlägsna galaxer och andra, möjliga världar. Humlan som flyger mot fönsterglaset, "som var en världens vägg." En dikt om Gausskurvan, en om primtalen. Och så naturligtvis det stora åskvädret i juni 1953. Och ett löjstim och den mytiska jättemalen i Bo gryta.

Det låter som gammal skåpmat. Men det är det inte. Snarare är det ett material likt det i dikten "Just detta trä":

Händer som handhar ett silvrat trä
som vågorna drivit iland

tilldels förmultnat, tilldels

så hårt att det svarar som en fiolsträng
under hammare och mejsel

Några dikter är så utmejslade, så nedslipat koncentrerade att jag bara kan ana vad de "handlar om" - vilket bara gör dem ännu intressantare.

Flera av dikternas tema är tidens obönhörliga gång och obegriplighet och det går ett starkt stråk av vemod genom dem. Som i "I tomrummet":

Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.

En av de starkaste dikterna är "Nedstigning", en minnesvandring, en drömvandring, där Gustafsson möter sällsamma varelser:

Till de levandes antal hör de ju inte

Men till de dödas inte riktigt heller
De är ännu oglömda
De är yrvakna döda, inte riktigt säkra

på var de befinner sig
eller vilka rum de intar

Till sist kan jag inte låta bli att i sin helhet återge den avslutande dikten, "Blankhet":

Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.

Rapport från vedhögen

Nu kan vintern komma. Jag är beredd. Jag har gömt mig längst inne i vedhögen och den som uppträder i mitt namn är bara en zombie.

Jag läser Henrik Berggrens Palmebiografi. Jag har ännu bara läst drygt hälften av de mer än 700 sidorna. Inget slutligt omdöme här, bara några citat.

Det är inte den hagiografi jag befarade. Berggren går grundligt tillväga, med släkt- och familjehistoria och Palmes väg till socialdemokratin, med rundmålningar av tidens samhällsfrågor och kultur.

Man märker en beundran och en respekt för Palme och hans insatser. Men också en blick för det sammansatta hos Palme:

"Olof Palme var en ovanligt sammansatt blandning av romantisk handlingsmänniska och iskallt beräknande taktiker, ett möte mellan hans finlandssvenska farmor Hannas temperament och Sven Palmes metodiska kylighet. När dessa egenskaper drog åt samma håll var han en briljant politiker som lyckades kombinera moralisk passion med pragmatiska resultat. När de hamnade i konflikt blev han motsägelsefull och inkonsekvent. Retoriken ekade tom och de politiska kalkylerna kunde får en anstrykning av manipulation eller i värsta fall cynism."

"... de grundläggande politiska karaktärsdrag som skulle komma att bestämma resten av hans offentliga liv - på gott och ont. Först och främst: hans inställning till politik var mer existentiellt än ideologiskt grundad. Det innebär inte att han inte hade centrala värden och idéer som han trodde på. Men de var inte särskilt originella eller särpräglade [ ... ]. Han var - eller blev åtminstone i USA - en övertygad demokrat, trodde på jämlikhet och individens frihet, stod stadigt förankrad i de västerländska upplysningsidealen, ansåg att ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelningspolitik var eftersträvansvärda mål och ogillade såväl laissez-faire-liberalism som totalitära system."

Vilket placerade honom "i västvärldens socialliberala huvudfåra"

Vad som gjorde honom kanske unik var "en stark övertygelse om att den enskilda individen har en stark plikt att agera för vad hon uppfattar som rätt och sant i ett givet ögonblick", och det var inte "en läsfrukt hämtad från efterkrigstidens franska filosofi, utan snarare en personlig hållning eller kanske till och med ett psykologiskt karaktärsdrag som existentialismen gav en form."

Berggren citerar Harry Schein som beskrev Palme som "en taktiker som är en nära nog besatt moralist".

Palme tillhörde, menar Berggren, under femtiotalet och det tidiga sextiotalet den nya politiska klass som såg sig som "trägna arbetare i modernitetens vingård, som med förnuft och socialt reformarbete höll på att städa undan resterna av det gamla, konservativa förkrigssamhället. Olof Palme framstod som ett av de mest klart skinande ljusen i denna framtidsklass av ämbetsmän, fackliga ledare och professorer."

Årtiondena efter andra världskriget är så avlägsna. Jag försöker tänka mig Olof Palme i dagens svenska partipolitik, men lyckas inte.

Vad jag ser fram emot med intresse är en välskuren lökring om denna bok.

Ondska, godhet, okunnighet

Berättaren i Albert Camus "Pesten", den heroiskt arbetande läkaren Rieux, säger angående karaktären hos de handlingar som de människor som deltar i sanitetsgruppernas arbete under pesten utför, att han

"...snarare [har] den uppfattningen att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda. Ty därigenom bibringar man människor den uppfattningen att deras goda handlingar är värdefulla endast på grund av att de är sällsynta och att ondskan och likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna till människors handlingar. Den uppfattningen delar icke berättaren. Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan åstadkomma lika mycken skada som ondskan, om den inte är upplyst.
Människorna är snarare goda än onda, och i själva verket är det inte den saken det är fråga om. Men de är mer eller mindre okunniga, och det är detta som kallas dygd eller last, och den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda."

Det är ett stycke som tål att läsas om några gånger och som kan ägnas en del eftertanke.
Jag överlämnar det härmed.

Klassikerläsning. Albert Camus: Pesten

Ja, medan valturbulensen fortsätter ägnar jag mina få lästimmar åt klassikerläsning...

Vad händer med människorna i ett samhälle som drabbas av en dödlig epidemisk sjukdom?

När den tunna sociala hinnan brister och människor plötslig finner sig vara en del av den natur, den biologiska ordning de glömt att de tillhör.

I Albert Camus "Pesten" (1947) utbryter en osannolik epidemi av böldpest i den algeriska hamnstaden Oran.

Året anges som 194-. Stadens alla råttor blir plötsligt synliga. De ligger döda eller döende överallt i staden. Allt fler människor insjuknar och dör. Trots att alla tecken stämmer värjer sig alla mot tanken på att det faktiskt rör sig om en pestepidemi. Läkarna tvistar. Myndigheterna förhalar nödvändiga beslut.

Till slut är situationen ohållbar och staden spärras av mot omvärlden och drakoniska åtgärder sätts in. Vid stadsportarna står beväpnade vakter. Tågen slutar gå. Båtar på väg in mot hamnen vänder.

Den dagliga dödssiffran stiger dramatiskt. Provisoriska sjukhus upprättas och blir snart överbelagda. Anhöriga till sjuka hålls i karantän. Speciella begravningsplatser utanför stadens murar inrättas.

Berättaren är en till en början anonym krönikör, som befinner sig i händelsernas centrum och som föresatt sig att skildra pestens verkningar.

Genom honom får vi följa ett antal människor. Läkaren Rieux, journalisten Rambert, Monsieur Tarrou och andra. De representerar alla olika sätt att förhålla sig till den uppkomna situationen. Rieux är den som först inser hur allvarligt läget är och illusionslöst ställer han sig i spetsen för kampen mot epidemin.

Han visar sig också vara den som berättar.

Rambert framstår, som Lars Gustafsson skriver i en essä, som "den ideale existentialistiske hjälten. Han inser sin situation och väljer sitt projekt" genom att avstå från en illegal flyktmöjlighet och stanna kvar för att bistå läkaren Rieux i arbetet. Men det handlar inte om ett fritt val. Det är att inse det absurda i tillvaron. Att finna mening i en kanske hopplös kamp.

Stadens invånare är alla pestens fångar.

"Och några av dem, exempelvis Rambert, lyckades som man ser till och med inbilla sig att de fortfarande var fria människor, att de fortfarande kunde välja."

Boken är skriven i en ganska torr krönikestil, men växer efter hand ut till en mycket gripande skildring av människoöden och stämningar i den belägrade staden. Kanske är det just den återhållna, sakliga stilen som gör skildringen så drabbande.

Pesten tar förvisso inte hänsyn till makt eller rikedom. Men fattiga kvarter, med sämre sanitära förhållanden, drabbas hårdast. En annan slående aspekt är den totala frånvaron av infödda algerier. De finns helt enkelt inte med i berättelsen. Perspektivet är kolonialt.

Bokens utgivningsår, 1947, gör att det är lätt att se pesten som en symbol för den nazistiska ondskan, för dödandet och utrotningslägren under kriget.

Men man kan också se pesten som en symbol för det prekära i människan existens.

Pestepidemin avtar och upphör så till slut, efter ett år av lidande. Men

"[Rieux] visste det som den jublande skaran var okunnig om [...] nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad."

Bild: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare (1497-1498)

Albert Camus: Pesten. Översättning av Elsa Thulin. Bonnier, 2001

Lars Gustafssons essä heter "Camus' Sisyfos och Pestens budskap", och finns i: Vänner bland de döda. Essäer om litteratur. Natur och kultur, 1997.

It's not dark yet but it's gettin' there

Jag lyssnar till Bob Dylan, en tidig höstkväll.

I was born here and I'll die here against my will
I know it looks like I'm movin' but I'm standin' still
Every nerve in my body is so naked and numb
I can't even remember what it was I came here to get away from
Don't even hear the murmur of a prayer
It's not dark yet but it's gettin' there.