Vad gör Internet med min hjärna?

"Over the last few years I've had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuity, reprogramming the memory. My mind isn't going - so far as I can tell - but it's changing. I'm not thinking the way I used to think. I feel it most strongly when I'm reading. I used to find it easy to immerse in a book or a lengthy article. My mind would get caught up in the twists of the narrative or the turns of the argument, and I'd spend hours strolling through long stretches of prose. That's rarely the case anymore. Now my concentration starts to drift after a page or two. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel like I'm always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that use to come naturally has become a struggle."

Nicholas Carr: The shallows - what the Internet is doing to our brains. New York: Norton, 2010.

Jag läser boken långt efter det att alla andra har läst och skrivit om den. Men - å andra sidan - jag läser den.

Från Långasand till Särdal

På lördagsmorgonen låg stranden vid Långasand öde när min följeslagerska och jag parkerade bilen och började vår vandring söderut. Det var mulet, men varmt, alltså ett ganska idealiskt vandringsväder. Ännu en etapp i vårt projekt att gå längs Hallands kust.

Sandstränderna vid Långasand och Ugglarp skiljs åt av ljungklädda, klippiga uddar.

Solen bröt fram, det blev ännu varmare.

I Stensjö naturreservat kunde vi ta oss över en strid bäck.

Islandshästar som betar skapar ett mycket vackert landskap.

Vi åt lunch vid detta magnifika stenhuvud. Vem påminner det om?

Någon hade valt ut en meditationsplats vid havet.

Efter tretton kilometers vandring kom vi fram till Särdal. Våra vänner hade dukat eftermiddagsfika på altanen. Efter välbehövlig vila fick vi skjuts tillbaka till bilen.

Var Vilhelm Ekelund antisemit?

Rubrikens fråga ställs i en bok av Walter Klein vars titel just är "Var Vilhelm Ekelund antisemit?" (1964). Klein var advokat, umgicks under lång tid med Ekelund, var Ekelundbeundrare och Ekelundsamfundets förste ordförande och av judisk börd.

Boken redovisar med stor noggrannhet förekomsten av "mer eller mindre direkta uttalanden om judar och det judiska" i Ekelunds skrifter. (37 är antisemitiska och 33 projudiska, en del av de 37 är dock både-och). Vidare skriver Klein om sina fruktlösa försök att komma till tals med Ekelund i dessa frågor. Till slut avgår han som ordförande i Ekelundsamfundet och bryter med Ekelund.

Det är en märklig bok. På en omständlig juridikprosa vrider och vänder Klein på problemet, han är djupt sårad och plågad, men försöker ändå hitta förklaringar som ska frånta Ekelund ansvar för klart antisemitiska formuleringar.

Slutsatsen blir att

"Vilhelm Ekelund har sålunda intet att skaffa med politisk eller social antisemitism. Hans inställning till det judiska är helt beroende av de ideellt-estetiska, även etiska, element, som han sammanfattar under begreppet "smak". För den samtida, på rassynpunkter väsentligen grundade antisemitismen [...] är han främmande, för att inte säga fientligt inställd."

Anders Olsson tar upp samma problematik i sin ytterst intressanta "Ekelunds hunger" (1996). Titelns "hunger" syftar på att Ekelunds program var att genomgå en svältkur, för att ur sig själv rensa ut det mörka (modernt, lyriskt, affekter, melankoli, kvinnligt, sjukt) för att nå fram till det ljusa (klassiskt, aforistiskt, affektfrihet, hunger, manligt, friskt).

"Att skriva är för Ekelund att bygga upp en personlig identitet, som kan hålla stånd mot yttervärldens underminerande krafter."

I kapitlet "Den våldsamma utdrivningen" tar Olsson upp antisemitismen och skriver om bland andra Walter Klein att de

"i sitt försvar för diktaren förringat antisemitismens innebörd och upphöjt den till en salongsfähig, ideell nivå. Det handlar om kultur, smak och stil - precis som Ekelund ville ha det själv."

Tvärtom menar Olsson att "Ekelunds antisemitism skärps under 30-talet och nazisterna tilltagande skändligheter." Han umgås med "den antisemitiske busen Richard Hejll" och låter denne publicera Ekelunds aforismer i sitt organ.

För att nå det höga, ljusa, etiskt högstående klassiska idealet måste alltså Ekelund driva ut det låga, mörka och moraliskt lågstående hos sig själv. Däribland "Kvinnan" och "Juden".

Detta program, menar Olsson, "med ytterst problematiska inslag av antifeminism och antisemitism [ ... ] omöjliggör en helt igenom sympatisk läsart."

"Genom att göra det kvinnliga och det judiska till tidlösa kulturella fenomen inom individen gör han sig blind för politikens terror. Hans politiska blindhet legitimeras av hans självupptagenhet och högre syften. Där finns också tidstypiska drag av jude- och kvinnoförakt som motiverar reningen som operation. Men vi får aldrig några klara besked av Ekelund om hans kvinnohat och judehat. Han tiger om sina bevekelsegrunder. "

Jag har bara börjat läsa Vilhelm Ekelund. Men det dröjde inte länge förrän jag stötte på inslag som störde mig. Vilken vikt ska man fästa vid denna antifeminism, eller snarare misogynin, och antisemitismen, sett i relation till författarskapet som helhet? Hur mycket hänsyn kan man ta till att Ekelund levde i sin tid, med dess förutsättningar? Hur stor är den "goda" delen av författarskapet i relation till den "dåliga"?

Om vi ska ställa som krav på döda författare att vi i allt ska kunna dela deras värderingar, då finns det nog inte så många vi kan läsa med "en helt igenom sympatisk läsart".

Men jag ska erkänna att jag har vissa svårigheter med att fortsätta läsa Ekelund.

Vilhelm Klein: Var Vilhelm Ekelund antisemit? Zindermans, 1964.

Anders Olsson: Ekelunds hunger. Bonnier Alba, 1996.

Jag läser Leopardi

Lördag kväll. Solen går ner i brandglöd strax efter nio. Vindstilla, ännu ljumt. Jag sitter ute. Jag läser Leopardi. Det är starkt, det är kärvt, det är mycket bra.

Giacomo Leopardi: Kör av döda.

Till dig, o död, som ensam evigt varar

allt skapat återvänder;

i dig finner vår nakna

natur till sist sin vila,

ej lycklig, men befriad

ifrån uråldrig plåga. Nattens mörker

höljer förvirrat minne

och alla tunga tankar;

till hopp och längtan har den ofruktbara

anden ej krafter mera:

nu är den löst från oro och från fruktan,

och tidsåldrarnas tomma

flykt får den ej att ledas.

Vi levt en gång; och liksom det i själen

hos dibarnet kan irra

en oklar erinring om hemska drömmar

och vålnader som skrämde,

dröjer hos oss en hågkomst

av livet som var vårt, men i det minnet

ryms ingen skräck. Vad var vi?

Vad var det för en smärtsam

punkt som vi liv benämnde?

Hemlighetsfullt och sällsamt

ter sig numera detta för vår tanke,

på samma sätt som döden,

den obekanta, framstår för de andra

som ännu lever. Så som den i livet

flytt döden, flyr vår nakna

natur nu livets flamma,

ej lycklig, men befriad;

ty salighet har ödet

förvägrat både levande och döda.

i: Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson. Förord av Anders Cullhed. Alastor press, 2007.

Jag gick till Ondevrå

Igår regnade det ymnigt på förmiddagen, men efter lunch trotsade jag ett lätt duggregn och gav mig ut på en ensam vandring, för att utmana ländrygg, menisk och nackstelhet och för att bli av med en viss dysterhet. Jag hade hittat ett fastighetsnamn på kartan: Ondevrå. Då blev allt självklart, jag skulle naturligtvis gå till Ondevrå.

Det finns en del sådana namn, drastiskt karakteriserande. Jag bara måste dit.

Jag gick från Åkulla ner längs Valasjön och sedan brant upp förbi Älmebjär och ner mot Linnarp. Jag mötte inte en människa. Bara en älgko som lugnt stod kvar och såg mig passera. Sedan upp bakom en av gårdarna i Linnarp och längs en skogsväg och där öppnade det sig och omgivet av ganska kuperade, igenväxande betesmarker, låg Ondevrå.

Det såg inte så ondskefullt ut. Trädgården var igenvuxen, men inhuset hade spår av underhåll. En flagga nedanför verandan sa mig att det kanske rentav användes som sommarboende.

Jag slog mig ner på en sten i kanten av betet, fikade och njöt av tystnaden och funderade på varför det hette Ondevrå. Kanske är det inte så underligt:

En Per Andersson (1793-1849) med hustru Gunilla Bengtsdotter på en av gårdarna i Linnarps by råkade i ekonomiskt trångmål och "För att Per skulle kunna betala sina skulder till sin svåger Bartold Niklasson såldes år 1841 halva gården, 1/6 mantal, på auktion. Den inropades av Bartold Niklasson. [ ...] Vid försäljningen behöll Per och Gunilla en intaga i utmarken som kallades Ondevrå."

(Källa: Ingemar Rosengren: Linnarps by i Rolfstorps socken. (http://www.genealogi.se/halland/rolf/linnarp.htm)

Ursäkta bildernas kvalitet. Jag ville ha minimal packning och lämnade kameran hemma och fick använda min antika mobiltelefon.

Jag gick i det förgångna

Jag lämnade in bilen på service och gick sedan ner till centrum i Varberg för att äta frukost medan jag väntade på att den skulle bli klar.

Jag gick genom ett område som på femtiotalet var landsbygd, med åkrar och beteshagar, och genom den skog som var vildmark för oss barn som växte upp här, i ett av stadens tidiga hyreshusområden. Nu är här vägar och cykelbanor, radhus och villor, affärer och industrier.

Som alltid när jag går här lämnade jag i tanken nuet för det förgångna.

Under asfalten fanns plötsligt doften av torrt grusdamm från gamla Gödestadsvägen. Den doft som steg upp i näsan på oss när vi cyklade uppför sista backen, på väg hem efter något äventyr.

I skogen, nu med välordnade promenadvägar, papperskorgar och motionsslingor, passerade jag dammen där vi åkte skridskor på vintern och fångade vattensalamandrar på sommaren. Man gjorde en ögla i änden av en tunn vidja, höll ner den i vattnet och ryckte upp i rätt ögonblick. Salamandrarna levde sedan ett tag i en glasburk på balkongen. Jag minns inte om de bara dog eller om vi återförde dem till dammen. Troligen det förstnämnda.

På lyckan upp mot skogen, där vi spelade fotboll, växte gräset nu högt och fotbollsmålen var borta, ersatta av en oanvänd boulebana.

Jag gick mellan husen och vid varje port, nästan vid varje steg, dök det upp minnesbilder av människor och händelser. Ansikten, namn, repliker, utan annat sammanhang än platsen. Känslor av glädje, skräckfyllda ögonblick, skamfyllda scener. Vad är det för inre teater vi bär med oss?

Jag mindes de butiker som låg vid det lilla torget. Konsum, Halls tobaks- och konfektyr, blomsteraffären. Under fönstren fanns mosaikdekorationerna fortfarande kvar.

Jag stannade till utanför den port där vi flyttade in i april 1955. Jag har inte haft anledning att gå in genom den sedan 2006.

Om att söka upp det förflutna i form av minnesceremonier eller firandet av årsdagar skriver Leopardi i en av sina Pensieri att det är en illusion att dessa ceremonier har någon som helst förbindelse med det som en gång skett, "som om en skugga från det förflutna varje gång lösgör sig och återvänder just denna dag och står där framför oss."

Det är förvisso till någon lindring för den dystra tanken att allt och alla som en gång varit är borta för alltid och för den sorg vi känner inför många förluster, som om förlusten på något sätt ändå inte är oåterkallelig.

"Det är som när vi befinner oss på platser där saker har inträffat som är minnesvärda antingen i sig själva eller just för oss, och att då säga att här hände detta och här hände det - och att tro att vi är, så att säga, närmare dessa händelser än när vi är någon helt annanstans."

Denna illusion, skriver Leopardi, är djupt rotad i mänskligheten och går igen i alla samhällen som överhuvudtaget kan minnas, i privata, religiösa eller nationella sammanhang. En skön och kanske tröstande illusion, men likafullt en illusion.

Giacomo Leopardi: Thoughts and The Broom, Hesperus Press, 2002. (min översättning från den engelska översättningen)

Leopardi: Thoughts

Jag läser sedan en tid Giacomo Leopardi: "Thoughts and The Broom" (originaltitel "Pensieri", postumt utgiven, resp. dikten "La Ginestra"), Hesperus Press, 2002.

Av de 111 numrerade aforismerna eller prosastyckena har jag ringat in och gjort förstrykningar i 28 stycken, och jag skulle egentligen vilja återge dem alla här - men det skulle föra för långt.

Mycket är jävligt bra, annat är bra, något förstår jag inte.

Om total illusionslöshet är möjlig så finns den här. Kanske måste man ha en speciell läggning för att bli - upplyft - av Leopardis gränslösa pessimism vad gäller människans värld och villkor.

Det finns i alla fall ett slags glädje i klarsynen.

Det här tilltalar mig:

"Death is not an evil, because it frees us from all evils, and while it takes away good things, it takes away also the desire for them. Old age is the supreme evil, because it deprives us of all pleasures, leaving us only with the appetite for them, and it brings with it all sufferings. Nevertheless, we fear death, and we desire old age."

Eller som här, när Leopardi talar om förhållandet mellan bedrägeri och sanning i det sociala livet - och i hela vår existens:

"Imposture is valid and efficacious even without the truth, but without it the truth can do nothing. And that does not come, in my opinion, from the evil inclination of our race, but because the truth is always too poor and inadeqate, so that man always need, if they are to be delighted and moved, some illusion and sleight of hand. They must be promised something much bigger and better than can be given. Nature herself is an impostor towards man, making his life lovable and endurable principally by means of imagination and deception."

(Min kursivering/LE)