Slumpen ville att jag, efter att ha läst Joseph Roths "Judar på vandring" (Atlantis, 2010), skulle börja läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonnier, 2012).
Om något en händelse som ser ut som en tanke.
Roths livfulla reportage om livet för östjudarna, de sex miljoner som bodde i Europa öster om Tyskland, skrevs 1926 och 1927 och publicerades först i tidningar, sedan som bok.
Roth, själv född i östra Galizien, skildrar ingående och med kärlek, kanske med nostalgi, det traditionella judiska livet och dess seder.
Men när dessa östjudar vandrar västerut, på flykt undan pogromer och förföljelse, till Wien, Berlin, Paris och Amerika och försöker dölja sitt judiska ursprung och anpassa sig till den västerländska moderniteten, till materialismen, då hånar han dem.
En paradox, då han själv är just en sådan anpassling, en urban kosmopolit, en högt betald stjärnjournalist och romanförfattare. Här finns en stark ambivalens.
Han förstår den sionistiska tanken, men avvisar också den som en anpassning till västerländskt nationalstatstänkande.
I ett efterord till en planerad nyutgåva 1937 som finns med i boken skriver Roth profetiskt om situationen i Tyskland:
"Vad kan då judar vänta sig? Pöbeln är redan tillräckligt obeveklig när den gaddar sig samman, laglös och underkastad blinda instinkter. Hur ska det då inte bli när den organiserar sig?"
En längre - och mycket bra - text av Karin Stensdotter om "Judar på vandring" hittar ni här.
*
Göran Rosenbergs bok - som jag nu bara börjat läsa - handlar om sonens försök att följa faderns väg, att rekonstruera och förstå vägen från den slutliga likvideringen av gettot i Łódź 1944 till Södertälje 1947, från den fullpackade godsvagnen som anländer till Auschwitz, där fadern och hans blivande hustru selekteras till slavarbete i den tyska krigsindustrin och mirakulöst överlever, till enrumslägenheten i det nybyggda bostadsområdet, till familjebildning och folkhemsliv - tills skuggorna hinner ifatt honom och han tar sitt liv tretton år senare.
Det är märkligt att sitta ute på altanen här i den underbara svenska försommaren och lyssna till svarthättans intensiva sång från lövverket bakom brunnshuset, att se solljuset genom blodbokens nyutslagna tunna, sidenmjuka blad och att känna naturens alla dofter - och samtidigt läsa om de ofattbara grymheter som begicks i namn av en samhällsideologi, utförda eller accepterade av vanliga människor.
Det kommer att ta ett tag att läsa klart. Den här boken kräver en långsam, eftertänksam läsning. Men det är väsentlig läsning. Rosenberg skriver med tyngd, med sorg, med vrede om det som kanske aldrig kan skrivas fram.
Jag återkommer nog om denna bok.
4 kommentarer:
Tillåter mig att länka till den text jag skrev om Roths vandrade judar, http://franskaromaner.blogspot.fr/2011/07/judar-pa-vandring.html
Ungefär samma slutsatser som du.
Ska också läsa Rosenberg vid tillfälle. Hörs,
Karin,
jag lovar - jag hade ett minne av att du skrivit om boken och jag letade efter din text utan att hitta den. Nu har jag lagt till en rad, med länkning.
Fint, men ville egentligen bara att du såg att vi tänkte ungefär lika.
Men varför inte göra det som är rätt bra bra mycket bättre?
Skicka en kommentar