Joseph Roths "Radetzkymarschen"

Onsdag förmiddag. Solen är på väg att skingra det tunna molntäcket. Långsamt är något som ser ut som ett vårljus på väg över fälten och träden. En illusion naturligtvis, men ändå. En välbehövlig illusion. Kastanjens knoppar är klibbiga. Och hörs inte fåglarna lite mer? Men snart kommer det meningslös snö, som strax smälter bort i meningslöst slask.

Denna förmiddag avslutar jag läsningen av Joseph Roths "Radetzkymarschen", som har kommit i en ny utgåva på förlaget Lind & Co. Det är en omläsning, jag läste den första gången för några år sedan.  Men den håller för flera omläsningar.

Till skillnad mot Roths expressionistiska språk i andra romaner är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike, likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859, genom att slita ner kejsaren från hans häst och själv såras av den kula som var avsedd åt kejsare. Som belöning adlas bondsonen som Josef Trotta von Sipolje.

När Josef Trotta upptäcker att hans hjältedåd skildrats på ett alltför romantiserat sätt i en läsebok för barn blir han besviken, det strider mot hans hedersbegrepp. Därför bestämmer han att sonen inte ska bli militär.

Sonen blir jurist och ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han däremot styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel. Carl Josefs militära karriär blir misslyckad, trots att han är sonson till hjälten från Solferino. Till slut hamnar han som infanterilöjtnant i en by monarkins yttersta östra utpost, två mil från ryska gränsen, i det avlägsna Galizien där så många av Roths berättelser utspelas.

Man kan läsa "Radetzkymarschen" som en nostalgisk, men samtidigt ironiskt registrerande skildring av en samhällsordning som går mot sin oundvikliga upplösning, lika oundviklig som döden för den åldrande kejsaren. Den från början röde Joseph Roth kom under sitt liv alltmer att idealisera det upplösta habsburgska imperiet. Han ville ha kvar de värden som höll samman det kosmopolitiska, mångnationella imperiet, det som skapade ordning och höll aggressioner i schack.

Jag tror att man ska se denna hans nostalgi i ljuset av hans outtröttliga kamp mot den framväxande fascismen och nazismen i Europa, inte minst avläsbar i hans omfattande journalistik.*

Kanske kan man höra Roth tala genom läkaren Skowronek i samtal med den mot slutet av sitt liv alltmer desillusionerade kretspresidenten:

" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in." 

Mot slutet av romanen finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör bestämmer sig för att liva upp vardagen genom att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.
Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Kraftiga vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Det börjar ösregna.

Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:

"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."

Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.

"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."

Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:

"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"

Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.



PS: Som så ofta finns det en längre och bättre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.

PPS: Lat som jag är så har jag återanvänt en del av det jag tidigare skrivit här på bloggen.

* Eftersom min tyska är bristfällig har jag läst tre volymer i engelsk översättning: "What I saw. Reports from Berlin 1920-1933" (Norton, 1996), "The hotel years" (New directions, 2015) och "Reports from a Parisian paradise. Essays from France 1925-1939". (Norton, 2004)