"Hat & bläck"

Kristian Lundberg och Crister Enander har givit ut "Hat & bläck : en dialog om klasshat, litteratur och människans värde"(h:ström - text & kultur, 2013). Det är en brevväxling under ett år, mellan Malmö och Lund, mellan två kompisar som är överens i så gott som allt och snarare än en dialog, där åsikter bryts och en utveckling sker, är det två samstämda monologer, enahanda både innehållsmässigt och språkligt.

Det är en problematisk bok.

Lundberg och Enander vantrivs och plågas i det Sverige där en allt råare klasspolitik slår nedåt och klyftorna växer och där vänstern har svikit och konsumtionssamhällets ytlighet och brist på allvar har invaderat kulturen och gjort den till en lekstuga för trendiga medelklassmänniskor där det mesta handlar om karriär och positionering.
Folket, underklassen, de fattiga, har gjorts osynliga och blivit ointressanta för samtidslitteraturen. Den klassiska folkbildningen har helt försvunnit. Allt har blivit underhållning.

De vantrivs så till den grad att de känner klasshat. Och mest hatar de människor i medie- och kulturvärlden. Och pekar gärna ut dem.

"Jag spottar på dem. Jag pissar på dem. Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning. Säg ett namn och jag lovar att jag hatar människan bakom namnet." (Lundberg)

Enander funderar ibland på varför han känner avsky för vissa fullkomligt harmlösa och rätt menlösa personer, som flyter runt, avancerar, gör rätt saker, säger rätt saker, niger och bockar, skrapar med foten, dunkar rätt ryggar och "slickar rätt rövar."

Han säger sig inte missunna dem deras framgångar. Men problemet är att de sitter på positioner där det "borde finnas människor - äkta människor - som är genuint intresserade av litteratur, skribenter som skriver på allvar och av en inre drivkraft. Människor som skriver av nödvändighet."

Nej, han bryr sig inte om de där personerna. "De är mig likgiltiga, om jag ska vara ärlig." Men det varar inte länge. För några rader senare börjar blodet bulta i tinningarna och hatet bryter ut och han begår det ena karaktärsmordet efter det andra. En Andreas Ekström, en Anders Ehnmark, en Per Svensson och en Göran Palm.

Hatet och ilskan och - jag kan inte läsa det på annat sätt - hans känsla av att orättfärdigt vara berövad en mer framträdande och inflytelserik position i offentligheten gör att Enanders språk plötsligt brister ut i formuleringar som

"Han representerar förfallet, förflackningen som sprider sig som gonorré i ett studentgäng under sent sextiotal"  (om Andreas Ekström)

Egentligen vill Enander inte ens tänka på dem, men känner en plikt att tjänstgöra som "renhållningsarbetare". Och: "De måste då och då få sig några rejäla doser pencillin. En spruta rakt i röven. Det är det enda som biter."

Det är på den nivån han hamnar, gång på gång.

Båda författarna tar upp sin bakgrund i arbetarklassen (i Lundbergs fall ren misär och missbruk) och menar att detta utrustat dem med ett adelsmärke som gör dem, om inte unikt, så i alla fall bättre skickade än andra att se ruttenheten i vår samtida kultur och fälla sina kategoriska domar.

Jag skrev att det är en problematisk bok. Det problematiska för mig när jag läser den här boken är att jag till stora delar är enig med författarna - i sakfrågorna vill säga, i den allmänna analysen av samhällsutvecklingen - kort uttryckt: nedmonteringen av folkhemmet och kulturens förvandling till underhållningsindustri.

Men jag är också övertygad om att om de verkligen vill förändra något i den riktning de anger, då är angreppssättet här direkt kontraproduktivt.

Hatet förblindar - och här vill jag låna en utsökt formulering från Gunnar Pettersson:

"Dålig retorik har ju bl.a. den effekten att den kanske pekar i rätt argumentatoriskt riktning, men med bombasm och effektsökeri i stället sätter spärrar i vägen för en djupare förståelse."

Det är för övrigt som om Enander hade två sidor. I t ex "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (Carlsson, 2007), som jag läste för ett tag sedan, kan han skriva intressant, inkännande och balanserat om alltifrån den svenska upplysningstraditionen till Hjalmar Gullberg och Sven Delblanc.

Läser jag fel, ska jag tycka att det här är slagkraftiga och kanske rentav roliga elakheter? "Renhållning" som god underhållning? Är jag bliven mesig medelklass och alltför fin i kanten? Och är inte klasshat trendigt? Kanske det. Jag vet att det sitter en person på varje sak. Men polemik är inte detsamma som karaktärsmord. Jag har svårt att ta boken på allvar. Syftet gott, genomförandet dåligt.

Och allt skall vara kärlek

Jag läste Kristian Lundbergs "Yarden : en berättelse" (2009) i februari förra året och jag läste den snabbt rakt igenom, under en dag. (Och skrev om den här). Det var som om boken krävde det av mig.
Det var en djupt personlig bok.
Om Lundbergs minst sagt fattiga och trassliga bakgrund, präglad av moderns sinnessjukdom och Lundbergs kraftiga drogmissbruk och om hur han mirakulöst räddas av litteraturen och språket, av författarskapet och blir intellektuell medelklass och hur han nu genom en skatteskuld faller rakt ner igen till den underklasstillvaro han en gång lämnat, till skitjobb och slitjobb.

Det var också en allmängiltig bok, ett socialreportage inifrån om utsatta papperslösas dolda värld av rättslöshet.
Men - jag skrev också att det inte var någon klassresa bakåt; det var snarare ett återbesök under ett år.

Nu har jag läst "Och allt skall vara kärlek" (2011), som är ett slags uppföljare, om man så vill - samma historia dras ett, nej, ett par varv till, utvinns nya aspekter (med en hel del återanvänt).
Över huvud taget arbetar Lundberg mycket med omtagningar och upprepningar och språket ligger nära poesin.

Även det här en mycket läsvärd bok och även nu läser jag på alltför snabbt och jag borde väl göra en omläsning innan jag skriver, men… tiden… Det får bli några notiser i alla fall.

Om Lundbergs religiösa synsätt, t ex. I "Yarden" fanns en del sådant; den här boken fylld av religiösa vändningar och symbolik.
Lundberg ser återvändandet till kroppsarbete som ett slags  botgöring, något han måste gå igenom för att sona sin skuld till den värld han en gång lämnat, till alla dem som gick under istället för honom.

Det som är nytt är att han nu skriver om kärleken, om den kvinna som han svek och förnedrade för tjugo år sedan, när han var på botten (men som han alltid älskat), och som nu tagit kontakt med honom igen, som en räddande ängel i dödsskuggans dal. De möts i en kärlek som han nu har förmågan att ta emot och att ge, som han äntligen förtjänar. Han vill skriva om berättelsen om sitt liv, om vem Kristian Lundberg är, nu med denna kärlek som gör bilden hel.

Jag kan inte säga att den religiösa kontext som Lundberg skriver in sin historia i stör mig, nej, det är något man bara kan acceptera; det här ju är ett konstverk.
Men jag delar inte det här sättet att se på en livshistoria, inte ens en sådan som Lundbergs. Jag ser den mer i krassa sociala och psykologiska termer. Jag skriver "termer", inte "förklaringstermer".

Det är under alla förhållanden en bok som berör.
Om skräcken hos den som varit längst därnere för att hamna där igen.
Om en fars oro för vad han kan ha lämnat i arv till sonen.
Om känslan av att inte riktigt höra hemma där man är. Av att inte ha någon tillhörighet.
Om att ständigt hemsökas av sitt förflutna, att brottas med det.
Om kärleken som en nåd.
Men också om att nå befrielse från det förflutna.
Lundberg frågar en vän och får ett enkelt svar:

"Hur länge måste jag vara hemsökt av den berättelsen?" Han undrar vilken berättelse jag menar. Och jag försöker förklara.: "Den om min mor, om min far, om hur det hela tog sig ut." Han svar kommer jag aldrig att glömma eftersom det öppnade för det som jag nu närmar mig: "Är det inte dags att flytta hemifrån?"

Yarden

Jag har läst Kristian Lundbergs "Yarden : en berättelse" (Symposion, 2009). Jag läste den under en dag, med bara korta pauser, från första till sista sidan. Det är en mycket bra bok och en ovanlig bok. När jag nu tänker på den frågar jag mig först: vad handlar den om?

Författaren Kristian Lundberg drar på sig en skatteskuld och jagas av kronofogden, gör bort sig som kulturskribent genom att recensera en bok som inte finns och fryses ut och förlorar sin försörjning och tvingas därför ta skitjobb för att betala av skulden.

Det är hans enda utväg. Han har ingen formell utbildning, inget att falla tillbaka på.

Han skriver om slitet på Yarden, en omlastningsplats för bilar i Malmö hamn, där han som timanställd under osäkra villkor är anställd av ett bemanningsföretag, och om andra lika osäkra jobb inom paketdistribution.

Under den period han arbetar under dessa villkor, lite mer än ett år, börjar han anteckna, skriva ner berättelsen om sin situation, om sig själv, om sin bakgrund. Han vill berätta och "Allt det jag berättar är sant."

Bakgrunden är en uppväxt i fattigdom, som ett av fyra syskon med en schizofren mor och en far som övergett familjen. Lundberg skolkar bort de sista åren i grundskolan, missbrukar, blir kriminell, vistas på mentalsjukhus. Ett tungt socialt arv som han mirakulöst bryter genom sin upptäckt av litteraturen och genom eget skapande:

"Jag slutade gå i skolan och satt hemma och läste Stagnelius. Jag skrev dikter och letade efter kläder i containrar."

Han blir författare. Han är etablerad. Och så - fallet, skatteskulden, den (relativa) fattigdomen. Han skyller inte ifrån sig. Konstaterar mer att så här jävligt blev det, och biter ihop och jobbar. Det är han själv som bär ansvaret för sitt liv. Ingen sentimentalitet. "Jag är här för att jag behöver pengarna."

Lundberg läser om en kultursidesstrid mellan anhängare av romantiska förbundet och en mer språkorienterad grupp - och ser sin egen situation: "Jag lever i en mörk brunn, i botten av denna brunn står jag och tittar upp: moln, stjärnor, avlägsna röster. Jag tänker att jag nu är mer människa än vad jag var tidigare - att den dikt som inte är ett trovärdigt vittnesbörd om våra förhållanden bara är ett meningslöst mummel."

Vad Lundberg ständigt burit med sig genom livet är en grundläggande osäkerhet, eller en insikt om en grundläggande osäkerhet.

"Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll - det kommer förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig. De andra. Det är så jag ser det: vi, en grupp av osynliga som rör oss genom världen som vålnader - och så ni, ni de andra.

Varför denna skillnad mellan oss?

Också det är en av anledningarna till att jag denna morgon sätter mig och skriver."

Eller är det den djupaste anledningen? Är det detta denna bok handlar om - att författaren hela tiden levt med känslan att inte vara berättigad till det han vunnit, sin nya position i livet?

Han återkommer i olika formuleringar till att han inte bara är "en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler."

Han försöker förklara för en vän, men "tänker att han inte förstår - inte överhuvudtaget. Jag är hemma. Och hemma där jag kommer ifrån har han aldrig varit, kommer han förmodligen aldrig att komma."

Bokens baksidestext talar om en omvänd klassresa. Jag skulle ändå vilja kalla det ett besök.
Författaren har kvar sin lägenhet i medelklassområdet där han bor med sin son, han har bil, även om han väljer att gå till jobbet för att spara in busspengar.
Och nu är skulderna betalda och Lundberg tilldelas i dagarna Ivar Lo-priset på 310 000 kr.

Jag läser och uppskattar "Yarden" inte så mycket för arbetslivsskildringen som för de existentiella lärdomarna, de som kan följa på en klassresa. Jag stryker för:

"...för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia."

"Hur mycket måste man förlora innan man blir mänsklig? Under nätterna när jag står och kastar paket på Godsföretaget kommer tankarna glidande, känslan av att vara fastlåst i ett öde som jag inte själv kan bemästra, kanske är det den egentliga definitionen på klass - känslan av frihet kontra känslan av ofrihet."

"Om man växer upp utan pengar lär man sig uppskatta friheten. Man lär sig också förstå värdet av pengar - att pengar, mynt och sedlar i själva verket är delar av friheten."

"Jag tänker på mina vänner, tänker på att allt står i rörelse, att det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet."