Några rader om Jan Myrdal

Väderrapport. Nio minusgrader i morse. Solen gick upp, himlen blev blå och utanför fönstret tog hackspetten för sig av talgbollarna, knuffade bort blåmesar och talgoxar. Koltrastarna höll sig på marken. Ekorren lyste med sin frånvaro. 

Jag tycker inte om vintern. Den kan vara vacker, med hög himmel och snöglitter, men jag tycker inte om kylan. På eftermiddagen gick jag i alla fall ut och räfsade undan några lövhögar längs gärdsgården som vinden prydligt hade samlat ihop. Jag arbetade mig varm och njöt av att anstränga kroppen. Arbete är nog det bästa sättet att umgås med kylan.

                                                                            *

När jag läste Jesper Högströms gedigna Ekelöf-biografi var min ursprungliga tanke att parallellt läsa diktsamlingarna. Att fördjupa min läsning, att stanna till på platser jag sällan besökt i denna fantastiska diktvärld. De åtta vackra banden Samlade skrifter fanns ju i hyllan. Men så blev det inte. 

Varför? För att jag inte längre förmår att genomföra långvariga läsprojekt? Som jag gjort så många gånger förr. För att jag har blivit gammal och trött?

Eller är det som vanligt bara så att jag måste börja på en ny läsning så fort som jag avslutat en bok? Skräcken för tomrummet: att inte ha något att läsa. Och att jag ständigt frågar mig om just den eller den boken är den rätta att ägna dyrbar lästid åt. Och att för mig tiden, vår enda och dyrbara tid, nästan är synonym med möjlig lästid. (Det finns kanske någon diagnos för detta?)

I kombination med att jag en gång startat en blogg för att skriva om det jag läser. En blogg som påstår sig vara långsam, vilket är sant mest i så måtto att den genom åren uppvisar ett ständigt sjunkande antal inlägg och numera närmar sig nollpunkten.

                                                                                *

Nå, i alla fall har jag nu läst "De hemliga breven - den politiska familjen och vardagens samtal", med förord och efterord av respektive Kaj Fölster och Janken Myrdal och inledning av Bosse Lindquist. Och ett antal återgivna brev av Jan, Alva och Gunnar Myrdal.

Den bild som inför utgivningen gavs av intervjuer med Janken Myrdal förstärktes efter läsningen.

Jan Myrdal tycks ha varit en älskad och bortskämd son, med en grandios självbild, som de inflytelserika föräldrarna med sina rika kontaktnät stödde och curlade för på många sätt, inte minst ekonomiskt och som möttes av otacksamhet och en aldrig sinande ström av krav. Till slut bröt Jan Myrdal med föräldrarna och när han i radion 1982 läste upp den första boken i Barndom-serien knäcktes de åldrade, sjukliga föräldrarna.

Det är ingen vacker bild. Jag har full förståelse för Alva Myrdals vilja att breven och hennes version av historien skulle förhindra att sonens version blev den som alla skulle minnas. Och lika full förståelse har jag för Kaj Fölsters och Janken Myrdals initiativ att ge ut boken.

Jag ser på raden av Jan Myrdals böcker i hyllan. Jag var en del av den vänster som beundrade och läste Jan Myrdal. Fram till "Barndom" har jag en nästan komplett samling. Kanske var det då, i tidigt 80-tal, som frågetecknen dök upp. Jag tror inte att det blir någon omläsning.