Själviakttagelse eller svårigheten med att hoppa på sig själv bakifrån

Jag läser Per Svenssons recension i DN av Marianne Lindberg De Geers nyligen publicerade dagbok.

Hennes ""egentliga" motiv är, framhåller hon, förhoppningen om att likt Lars Norén, lyckas öppna en bakdörr till det sanna jaget. Hon uttrycker det som att hon vill "hoppa på" sig själv "bakifrån" och "avslöja" sig själv inför sig själv."

Lycka till, säger jag. Och tänker på vad Thomas Bernhard skrev:

"Medan vi utan vidare kan iaktta någon annan, utan att han vet om (och varseblir) det, alltså hans gång liksom hans tänkande, kan vi aldrig iaktta oss själva, utan att vi vet om (och varseblir) det. När vi iakttar oss själva, iakttar vi ju aldrig någonsin oss själva, utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse, eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är, när vi iakttar oss själva, men som vi aldrig är, när vi inte iakttar oss själva och följaktligen iakttar vi, när vi iakttar oss själva, aldrig den, som vi hade för avsikt att iaktta, utan någon annan. Begreppet själviakttagelse, således också begreppet självbeskrivning är alltså falskt."

Citatet från Thomas Bernhard: Gå. i: Helt enkelt komplicerat och andra texter. Norstedts, 1991.

Våra fotspår kommer att vara borta

Tisdag eftermiddag. När vi gick vår runda i skogen övergick det lätta regnet plötsligt i ett ymnigt snöfall. Stora flingor föll, tätt, tätt, sakta ner och la sig på marken och på trädens grenar. Snart bildades ett tunt snötäcke. Det var vackert, på något sätt högtidligt. Men i morgon kommer allt att ha töat bort. Våra fotspår kommer att vara borta.  

Det nya året fortsätter som det gamla

Äntligen en vinterdag, med lite snö på marken och en låg, men strålande sol och isblå himmel. Det är nästan helt vindstilla. Solen värmer. Vi går i betesmarken, följer spåren efter två älgar. Vi går den vanliga rundan i skogen. Ett nödvändigt ljusbad.

Det nya året fortsätter som det gamla. Miljöförstöring och pandemi pågår. I USA utspelas vad som kanske är framtiden också för oss. Är det då så underligt att jag flyr in i läsning? 

Som allt oftare numera är det ett återvändande till tidigare läsning. 

Sarah Bakewells "How to live - or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer"

(New York: Other Press, 2010) läste jag 2011, enligt en anteckning på försättsbladet. Men det är en bok som tål att läsas om. 

Titelns fråga How to live? besvaras i de tjugo kapitlen, som tar upp olika teman hos Montaigne, som: "Don't worry about death", "Pay attention", "Read a lot, forget most of what you read and be slow-witted", "Wake from the sleep of habit", "Let life be its own answer". Samtidigt är det en gedigen biografi, och tar upp hur Montaigne har lästs och påverkat, från Pascal till Nietzsche. Det är en intressant och tankeväckande läsning och tack vare mitt dåliga minne och min allmänna trögtänkthet upptäcker jag det på nytt...

Montaignes "Essayer" har jag ägnat en hel del läsning genom åren. Är du nyfiken så sök på "Montaigne" i sökrutan här till höger.