torsdag 15 november 2018

Varför ska man läsa klassikerna?

Varför ska man läsa klassikerna?

För någon tid sedan satt jag på en balkong med utsikt över Nemisjön uppe i Albanobergen, inte långt från Rom, med ett glas vitt vin tillhands och försjunken i läsningen av Vergilius "Aeneiden".
Vilken plats kunde vara lämpligare för läsning av Vergilius än där, i den del av Italien som var målet för Aeneas och hans skepp, det Hesperien där han med benäget bistånd av gudarna skulle komma att grunda det romerska riket?


Läsningen hade jag påbörjat hemma, den fortsatte i Italien och avslutades några dagar efter hemkomsten.

Italo Calvino ställer frågan om klassikerna i en essä med titeln "Why read the classics?"*

Han går mycket systematiskt tillväga och definierar i femton punkter vad som kännetecknar ett klassiskt litterärt verk och varför vi bör läsa klassiker. Jag håller med om de flesta av punkterna.

Calvino skriver inledningsvis att en klassiker är en bok som belästa personer, när de läser den, säger sig göra en omläsning av, inte att de läser den för första gången. Och att man sannolikt kan spåra en viss skenhelighet här. För vem, hur beläst han än är, har läst alla klassiker?

En av Calvinos punkter, den fjärde, kan jag obetingat skriva under på. Den att en klassiker kan definieras som ett litterärt verk som kräver omläsning:
"A classic is a book which with each reading offers as much of a sense of discovery as the first reading."
Det är en erfarenhet jag gjort åtskilliga gånger. Nu senast med "Aeneiden", som jag - faktiskt - börjat en omläsning av. Och det beror inte på att jag, inte utan skäl, karakteriserar mig som trögtänkt. Det är en nödvändighet. Man läser inte på samma sätt andra gången. Man får en överblick som kan ge detaljer deras rätta djup. Man kan stanna till längre i avgörande passager. Man ser samband och strukturer man inte sett tidigare.
                                                                       *

Ett fundamentalt problem när det gäller läsning av klassiker är, menar Calvino, att man ju också ska läsa annat, samtida litteratur, all den goda litteratur som inte (eller ännu inte...) är klassiker, den som kan få oss att förstå vår egen samtid. Hur uppnå den goda balansen?

Calvino skriver om hur samtiden med sitt skval, med dess flod av oväsentligheter, hotar att dränka oss (och det naturligtvis än mer idag än när Calvino skrev sin essä för trettiosju år sedan...), men att det ändå är nödvändigt att känna sin tid för att få rätt perspektiv i klassikerläsningen:
"The contemporary world may be banal and stultifying but it is always the context in which we have to place ourselves to look either backwards or forwards. In order to read the classics, you have to establish where exactly you are reading them 'from', otherwise both the reader and the text tend to drift in a timeless haze. So what we can say is that the person who derives maximum benefit from a reading of the classics is the one who skilfully alternates classic reading with calibrated doses of contemporary material."
Jag märker att jag nuförtiden mer och mer väljer klassiker och att jag försöker läsa dem omsorgsfullt. Kanske för att jag känner att det börjar bli sent i livet, att jag annars inte kommer att hinna läsa dem.
(Den kanske än mer fundamentala frågan om det verkligen är nödvändigt att ha läst dem undviker jag).

_____________________________________________________________________
Italo Calvino: "Why read the classics". Vintage books, 1999.
Vergilius: "Aeneiden". Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1988.


torsdag 8 november 2018

Ugglum

Jag läser visserligen några få tidskrifter, men ingen som jag läser från pärm till pärm. Ibland kan de bli liggande olästa.

När tidskriften Essä annonserades blev jag nyfiken och betalade in en prenumeration. Jag har inte blivit besviken.
Essä ska ge  "utrymme åt nyskriven svensk essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt." Dessa "källtexter" kan "bestå av allt ifrån ett rättsfall till en kokbok, omgärdad av essäer skrivna av personer från sinsemellan olika håll. Essä vill visa hur samma källa kan framkalla skilda tolkningar och hur äldre idéer och uttryck kan ta plats i vår tid."



Det första numret kom förra året och har som "källtext" Carl Jonas Love Almqvists "Svenska fattigdomens betydelse" från 1838. Essäisterna är Henrik Berggren, Jesper Roine, Christine Zyka och Johan Jönson, alla på olika sätt läsvärda.

Det andra numret kom för några månader sen och överraskade med att som källtext ha ett "objekt" - en geometrisk jordebokskarta från 1644 över Ugglums by i Västergötland, utvikningsbar i stort format och med god tryckkvalitet. För mig som sysslat något med svensk agrarhistoria träffade detta helt rätt.
Bidragen från arkivarien Mats Höglund och professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson belyser hur karteringen av jordbrukssamhället var ett led i överhetens maktutövning, kontrollen över landets ekonomiska resurser. Erik Andersson skriver personligt om bland annat humleodling och Lotta Lotass text om fågelperspektiv i vid mening landar på svindlande vägar till sist även den i Ugglum.

"Geometrisk" syftar på att kartorna uppmättes på ett nytt sätt, med en geometrisk metod. Höglund citerar Gustav II Adolfs instruktion 1628 till generalmatematikern Anders Bure, som lade grunden för det svenska lantmäteriet:
"Eftersom hans kunglige maijstätts nådiga mening och intent är, icke allenast att försvara sitt land och riken för fienden, utan ock efter tillfälle på allt sätt förbättra deras lägenheter, hvarför, på det hans kunglige maijstätt sådant desto bättre må kunna göra och i verket ställa, ville hans kunglige maijstätt gärna hafva en synopsis, därute hans kunglige maijstätts alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, hvaraf hans kunglige maijstätt sedan desto bättre kan öfverse och begrunda, hvaruti och huru hvart och ett stode att reparera och förbättra."

torsdag 1 november 2018

Namnspecialister förr och nu

Den romerske filosofen Seneca skrev till sin vän Lucilius:



Vi mer sentida får nöja oss med nätet och Google.

PS: Det fanns faktiskt "namnspecialister", "slavar som hade till uppgift att kunna namnen på alla sin herres vänner och klienter."

Seneca: "Breven till Lucilius". Översättning och inledning av Magnus Wistrand. Daidalos, 2018.