Halldin skriver att Tranströmer gladde sig åt projektet, men att han inte fick se det fullbordat.
Boken är fullmatad med faksimil av brev till författarvänner och andra, diktutkast från anteckningsböcker, bilder, texter av Tranströmer, samtal, tidningsnotiser, intervjuer och mycket annat. Jag vill särskilt nämna samtalet med Robert Bly om lyriköversättning och samtalet med Jan Erik Vold, "Gleden, musikken, fedrene, stillheten". För den som är förtrogen med Tranströmers poesi är detta en guldgruva och en anledning att återvända till den, om man nu inte har den ständigt aktuell.
Mitt förhållande till Tranströmers poesi är långvarigt, kanske från sjuttiotalet och framåt, jag minns inte riktigt. Men på åttiotalet handlade det om idoldyrkan, det minns jag. Bland annat var jag fascinerad av det sapfiska versmåttet och försökte själv en del (nu glömt och förlåtet). Sedan blev jag en mer sporadisk läsare, även om hans poesi alltid fanns där, och som jag ibland fick en association till, ett ord eller en fras, och tänkte: har inte Tranströmer skrivit om detta?
Kanske var ingången en dag av splittring och oro, eller en stund när tillvaron tangerat gränsen för det uthärdliga. Då kunde jag slå upp en eller ett par dikter och läsa och nästan alltid skedde något. Jag har svårt att säga vad. Kanske bara att ett annat ljus föll in, att tankar i rundgång bröts av, att jag såg på ett annat sätt.
Var och en läsare har nog sin egen Tranströmerläsning. Och det är rätt. Som han själv skrev: "Som författare är jag en person som fanns i dikten när den skrevs, men sedan kan man kasta bort mig. Läsaren blir viktigare." Så oavsett om du läst eller aldrig läst Tranströmer: läs den här boken! Och i det senare fallet, läs Tranströmer.
4 kommentarer:
Kära Lennart, vad fint beskrivet, det ljus som faller in från författaren, i en skev situation. Hur många har inte den upplevelsen. Jag tänker på Horace Engdahl, som sa i intervjun sist, att han under det svåraste skilsmässoåret, när han dessutom hade en helvetes värk, kunde se in i Turgenjevs värld och förglömma sig.
Själv har jag det ännu mer så med musiken. Med konsten. Med film. Men naturligtvis också med litteratur. Särskilt den som man väljer själv, och som sas inte står på tidens agenda.
En sak bara: Jag tycker inte du ska säga att du "fuskade" med poesi. Har direkt svårt för detta så svenska uttryck. I vissa länder, vid vissa tider, är alla poeter (Grekland, Irland) - och det är med poesi som med amatörer i filmer, ibland är det de som ger gnistan.
Jag har tyvärr aldrig läst Tranströmer, men har läst allt av den sagolikt varma Sappho, så om där finns någon jämförelse med henne måste jag titta närmare på Mr T
Tack, Gabrielle! OK, jag ändrar till "försökte". För det var ju försök det var...
Och ja, det är det självvalda (och ibland tror jag att man själv väljs ut...) som betyder något. För mig mest och nästan enbart skrivna ord. Jag är lite avundsjuk på dig som har ögon och öron för lite fler konstarter...
Jag hade den på önskelistan till jul, men fick annat som också gladde mig. Naturligtvis ska jag skaffa den här boken och läsa. Precis som du säger är det många som sedan länge har ett förhållande till Tranströmer, så även jag. Jag var ju också yrkeskollega till honom och minns flera radiointervjuer där tankarna kring hans båda sysselsättningar ökade min sympati för honom och den livshållning han formulerade. Så jag ser fram emot spännande läsning.
Skicka en kommentar