På gymmet i morse, om själens odödlighet

På gymmet i morse stötte jag på en nyligen gjord bekantskap och liksom vid de få tidigare tillfällen vi setts så var vi snabbt inne i en diskussion om väsentliga ting, bland annat om en eventuell existens efter döden. (Vad allt kan inte utspelas på ett gym?). Min bekant hävdade att vi har något slags odödlig själ. Hade mitt minne varit bättre hade jag deklamerat min ståndpunkt med hjälp av några rader hos Lucretius:

"Om det förhåller sig så att vår själ till naturen är evig
och har förmågan att känna, skild från den fysiska kroppen,
lär den väl även ha sinnesorgan, alla fem får man gissa.
Annars vore det svårt för oss att frammana bilden
av hur de döda vandrar omkring i Acherons nejder.
Så har ju också skalder från förr och konstnärer framställt
själarna i sina verk, med sinnesorgan som i livet.
Men för sig själv, utan kropp kan själen inte ha ögon,
näsborrar, händer ens, lika lite som öron och tunga;
därför kan den på egen hand inte känna och leva."

"Medvetna är vi vidare om att kroppen och sinnet
alstras på samma gång, att de växer och åldras gemensamt.
Bräckliga, osäkra är de ben som barn tultar runt på
och lika outvecklat och svagt är omdömet hos dem,
men när de långsamt mognar till män och krafterna ökar
växer deras förstånd och de utvecklar tankeförmågan.
När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting.
Att hela själen likt rök löses upp i luften och skingras
är därför uppenbart och naturligt, då vi ju ser den
födas till liv och sen växa upp tillsammans med kroppen
och tyna bort och rämna med den, som jag här har beskrivit."

Båda styckena är ur "Om tingens natur", tredje boken, i Ingvar Björkesons översättning, Natur och kultur 2002.

Titus Lucretius Carus, 99? - 55? f Kr