Ett slags nyårstext, där jag med rimliga mått mätt är nöjd med det gångna året

Det är dags att börja fundera på ett nyårslöfte. Men - det är lika snabbt avklarat som alltid, det blir inget. Jag är för gammal för att kunna lura mig själv. Eller andra.
Däremot tänker jag här skriva ett slags nyårstext, om inte annat så för att få till ett inlägg mer än förra året - och därmed kanske kunna hävda att bloggens mångåriga nedåtgående tendens har vänt.

För mig var 2015 ett särskilt år, på ett sätt en vändpunkt. Första halvåret var jag heltidsarbetande, andra halvåret pensionär. Jag hade vissa förväntningar inför hösten. Nu skulle mitt förhållande till tiden förändras.

Äntligen skulle jag ha tid att göra saker som jag tidigare inte hann med. Och visst har jag hunnit med en hel del, men långt ifrån allt jag trodde. Jag har uträttat en hel del praktiskt arbete. Jag har läst fler böcker än på länge. Jag har läst en halvfartskurs (men inlämningsuppgiften är inte klar...). Jag har i större utsträckning än tidigare skött hem och hushåll. Jag tränar regelbundet och ländryggen hålls i schack.

Men mitt förhållande till tiden har inte förändrats. Även om uttrycket är problematiskt på många sätt så går tiden för fort. Ja, jag vet, det är inte tidens fel. Jag kan inte skylla på tiden. Den lyssnar för övrigt inte. Det är jag som måste ändra på mitt förhållande till tiden.

Bodil Jönsson skriver i dagens DN om att förhålla sig till tiden. Hon väljer att se tiden som något som bara kommer och kommer, inte som något som bara försvinner. Som något hon inte kan och inte vill värja sig mot. Det är ju lika sant att tiden kommer till oss som att den försvinner bort. "Den ansatsen ger mig faktiskt en viss immunitet mot tidsjakt, tidsnöd och tidsångest.", skriver hon. Kanske är det en god strategi? Att inte se bakåt på det som inte hanns med, utan att varje morgon se den nya dagen som ny tid, en tid att använda på bästa sätt. Att vara tacksam för alla nya dagar.

Är jag då nöjd med året som snart är tillända? I det stora hela, på det personliga planet, ja. Inte helt nöjd, det strider mot min personlighet. Med rimliga mått mätt är jag nöjd. Men jag lever ju också som alla andra i den större världen och för mig liksom för de flesta var händelserna och tendenserna under året så mycket mer negativa än på länge att det är svårt att se några ljusglimtar eller känna något större hopp om en vändning.

Här utanför fönstret är landskapet gråkallt och blåsten rister de kala träden. Mer ett höstlandskap än ett vinterlandskap. Jag eldar för fullt och värmen strålar från elementen, ändå är det svårt att hålla varmt i detta gamla hus. Jag ska strax lägga mig på soffan och läsa vidare i en mycket intressant bok, Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi?". Där hamnar jag ofta dagar som denna.

Jag har hela livet varit intresserad av filosofi, i hyllorna här finns både det ena och det andra i den vägen. Men med åren är det de antika filosoferna som fängslat mig mest, utan att jag skaffat mig någon mer systematisk kunskap. Mycket i antikens filosofi handlar om det vardagliga livet, hur vi ska leva, hur vi ska se på livet och döden. Och vad är mer intressant - och användbart - än dessa frågor? Som Sokrates säger i sitt försvarstal:

"Ett liv där man inte ställer granskande frågor är inte värt att leva för människan..."

Med detta vill jag önska den tappra skara som hittar hit ett - trots allt - gott nytt år!

Stoikern Epiktetos