Läsnotis: Montaigne, Lucretius, döden

Morgonläsning i ett tyst och stilla hus. Vinden hörs i träden. Det ljusnar långsamt. Jag sitter med en kopp starkt kaffe och läser Montaigne, Bok 1, Kapitel 19, "Att filosofera är att lära sig dö", i Jan Stolpes nya översättning.

Vi borde umgås mer med tanken på vår oundvikliga död.

"...så låt oss lära oss att stå fast mot den och bekämpa den, och låt oss, för att med en gång beröva den dess största övertag över oss, gå fram en helt annan väg än den vanliga: låt oss beröva döden dess främmande karaktär, låt oss umgås med den, bli förtroliga med den..."

Montaigne citerar klassikerna flitigt. Här naturligtvis mycket från Lucretius "Om tingens natur", Tredje boken. Jag går till hyllan, hittar en gammal förstrykning:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Vi borde också umgås mer med klassikerna.