"med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar"

Efter morgonens regn klarnar det upp och solen skiner in i rummet där jag omväxlande står och sitter vid skrivbordet, omgiven av böcker och papper, och förbereder mig för morgondagens seminarium. Det ska handla om den agrara revolutionens drivkrafter och orsaker, en omvälvande och på många sätt avgörande tid i svensk 1700- och 1800-talshistoria.

När jag nu har tid att fördjupa mig i detta fascinerande ämne, utan stress och press, utan yttre prestationskrav, bara driven av den nyfikenhet och glädje i kunskapsinhämtning som livet förunnat mig, så kan jag även följa intressanta sidospår och fastna i detaljer, som nedanstående, inte utan förbindelse med dagens debatt om arbete i konsumtionssamhället.

I diskussionen om jordskiftena, den process där jorden från mer eller mindre kollektivt reglerade nyttjandeformer övergick i strikt privat ägo, till den form av familjejordbruk vi känner i dag, finns en uppfattning att skiftena innebar att en ny ideologi, ett vinstmaximerande marknadstänkande krossade ett urgammalt system där produktionen av livsnödvändigheter begränsades till vad som behövdes för ett drägligt liv.

Erik Hallberg nämner i en forskningsöversikt Karl Polanyi som kallade skiftena "de rikas revolution mot de fattiga", och att det tidigare fanns "en äldre sorts ekonomisk logik som strängt taget inte graviterade kring ett expansionsbegär så mycket som olika sociala mål." Den ryske bondeekonomen Tjajanov fann att det ryska bondehushållet inte hade "någon böjelse att i alla lägen söka utöka produktionen. Istället för att producera mer när priset på en vara gick upp kunde hushållet istället välja att arbeta mindre. Samma konsumtionsnivå uppnåddes, men till en lägre arbetsinsats."

Hallberg refererar också den tyska sociologen Maria Mies, vars term "subsistence production" innebär att "människan och hennes dagliga bröd var själva målet med verksamheten", till skillnad från marknadsekonomins varuproduktion, där "människan själv, liksom naturen, är ett bland andra medel och där vinstmotivet hålls som enda måttstock på framgång".

Ester Boserup, som menade att genom historien befolkningstillväxten var det som drev på den agrara utvecklingsprocessen och där en gradvis övergång till alltmer arbetskrävande brukningsmetoder skedde under tvång:

”Antropologerna betonar bristen på förutseende och den allmänna benägenheten att undvika hårt jordbruksarbete. Nationalekonomerna har kanske för bråttom när de antar att de primitiva jordbrukarna bara griper till samlande av livsmedel när de inte kan producera tillräckligt med föda för sina behov. Antropologiska undersökningar tyder på att primitivt folk vanligen betraktar både jakt, fiske och insamling av frukter, rötter osv. som nöjsamma sysselsättningar, medan de bara ägnar sig åt livsmedelsproduktion i den mån andra och angenämare sysselsättningar inte ger tillräckligt med föda. Man ser ofta att det arbete som läggs ner på livsmedelsproduktion begränsas till det absoluta minimum som är nödvändigt för att man inte skall behöva svälta.”

Är det inte detta Lasse Berg skriver om? "Det lättsamma samlarlivet med mycket prat och lite arbete förbyttes i ett trälande utan slut från gryning till solnedgång".  Eller med Bibelns ord, som Berg citerar (jag har dock valt det mustigare språket i Karl XII:s bibel):

”…förbannad vare marken för dina skull; med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på markene. Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jorden igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och till jord skall du åter varda.”

Nu menar forskningen att den självhushållande bondeekonomin aldrig funnits. Olika former av marknad och både lokal och långväga handel, inte minst mellan olika regioner med olika förutsättningar. Övergången från Lasse Bergs lättsamma samlarliv till odlandets möda ligger mycket långt tillbaka. Men att 1700- och 1800-talens agrara revolution och jordbrukets övergång till marknadsproduktion var en avgörande faktor i skapandet av vårt moderna kapitalistiska konsumtionssamhället är det ingen tvekan om.

Vad har då ovanstående med dagens debatt om arbete i konsumtionssamhället att göra?
Jag tror att Boserups primitiva människor som inte vill arbeta mer än vad som behövs, utan hellre ägnar sig åt "nöjsamma sysselsättningar", inte är så primitiva egentligen. Kanske är vi fångna i kapitalackumulationens ekorrhjul, kanske ägnar vi oss åt tillväxt till döds, kanske kunde ett förnuftigare utbyte med naturen göra att vi både levde bättre och dessutom mer hållbart?

______________________________________________________________________________
Erik Hallberg: Havrefolket. Studier i befolknings- och marknadsutveckling på Dalboslätten 1770-1930. Diss. Göteborgs universitet, 2013 (fulltext: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/33705)

Ester Boserup: Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt. Liber, 1979.

Lasse Berg: Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Ordfront, 2005.

Anspråkslösa anteckningar

Söndag morgon. Nollgradigt och en iskall nordlig vind dansar runt med de kvarblivna löven på marken. Himlen jämngrå, träden svarta. Jag fyller på ved i pannan, men det är svårt att få upp värmen i ett hus med etthundrafyrtiofyra år på nacken. En extra tröja och en kopp kaffe hjälper till.

Eftersom jag nu en gång för längesen kommit på den olycksaliga idén med en blogg så fortsätter jag, av vilka skäl vet jag inte riktigt längre. Och eftersom jag får allt svårare med att skriva regelrätta recensioner av böcker som jag läser, så kanske jag ska göra bloggen mer till en weblog, bloggens ursprung, en loggbok eller en dagbok på nätet? Naturligtvis inga personliga bekännelser, men lite mer anspråkslösa anteckningar om läsning och tankar.

Nu har jag levt mitt nya liv som pensionär ett par månader och redan märker jag att jag har kommit in i dagliga rutiner som fortgår oförändrade oavsett veckodag. Jag behöver inte utbrista "äntligen fredag!". Det är färre saker som styr mig. Och jag trivs med det.

Jag läste i morse det sista kapitlet i bok 1 av Montaignes "Essayer". Det heter "Om livets längd" och det är ett ämne som ligger mig nära. Hur länge kommer det här privilegierade livet att vara?

"Vilken galenskap är det inte att vänta sig att man ska dö av kraftlöshet till följd av extremt hög ålder och föreställa sig ett sådant slut på vår livsbana när detta är det ovanligaste och mest sällsynta av alla dödssätt!"

skriver Montaigne. Nu har ju förhållandena ändrats en del sedan Montaignes 1500-tal och åtminstone i vår del av världen är det många som dör just på det här sättet. Montaigne kritiserar dem som på hans tid kallade denna död vid hög ålder naturlig,

"som om det vore mot naturen när en man faller och bryter nacken, drunknar vid ett skeppsbrott eller överrumplas av pest eller lungsot, och som om det inte tillhörde våra naturliga villkor att utsätta för alla dessa olyckor."

Därvidlag har däremot ingenting ändrats. Kroppens bräcklighet och livets skörhet är i princip densamma, ingen naturlig och garanterad livslängd finns, även om statistiken ser betydligt bättre ut. Man kan nog se det som Montaigne, att

"När vi har undsluppit så många tillfällen att dö där vi ser andra tumla bör vi inse att en sådan enastående lycka som den vilken håller oss vid liv utöver det vanliga inte kan hålla i sig så länge till."

Men vi hoppas ju ändå alltid att just vi ska ha den enastående lyckan. Att det dröjer innan det oundvikliga händer. Med Lucretius ord (som för övrigt Montaigne citerar):

"När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting."

Michel de Montaigne: Essayer. Bok 1. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Lucretius: Om tingens natur. Tolkad och kommenderad av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2002.

Läsnotis: Montaigne igen, om en lem

Om man av föregående bloggpost om Montaignes essayer kunde få intrycket att han är en dyster figur som bara skriver allvarsamma ting så är det helt fel. Ibland är han väldigt rolig.

Som i kapitel 20, med titeln "Om inbillningens kraft", där han skriver om hur starkt vårt psyke kan påverka våra kroppsliga funktioner, inte minst om hur lätt vi blir inbillningssjuka. Ganska snabbt kommer han in på psykets roll vid impotens och kommer med en hel rad mer eller mindre praktiska tips av olika slag.
(Jag kanske ska varna den som till äventyrs följer mitt lästips att 1500-talsmannen Montaigne i sin behandling av ämnet inte fullt ut motsvarar vår tids krav på korrekthet vad gäller könsrollerna).

Ett smakprov på hans stil kommer här, där han skriver om en av våra lemmar:

"Med rätta kan man notera den här lemmens ostyriga självsvåld; olägligt tränger den sig fram när vi inte behöver den och lika olägligt sviker den när vi behöver den som bäst; härsklystet strider den med vår vilja om makten, stolt och hårdnackat avvisar den våra påtryckningar, både andliga och handgripliga."

Jag avstår från att illustrera citatet med en bild.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Montaignes essayer i tre band finns i en ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag 2012.

Läsnotis: Montaigne, Lucretius, döden

Morgonläsning i ett tyst och stilla hus. Vinden hörs i träden. Det ljusnar långsamt. Jag sitter med en kopp starkt kaffe och läser Montaigne, Bok 1, Kapitel 19, "Att filosofera är att lära sig dö", i Jan Stolpes nya översättning.

Vi borde umgås mer med tanken på vår oundvikliga död.

"...så låt oss lära oss att stå fast mot den och bekämpa den, och låt oss, för att med en gång beröva den dess största övertag över oss, gå fram en helt annan väg än den vanliga: låt oss beröva döden dess främmande karaktär, låt oss umgås med den, bli förtroliga med den..."

Montaigne citerar klassikerna flitigt. Här naturligtvis mycket från Lucretius "Om tingens natur", Tredje boken. Jag går till hyllan, hittar en gammal förstrykning:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Vi borde också umgås mer med klassikerna.

Introspektion

Idag på förmiddagen ägnade jag mig i bokstavlig mening åt introspektion.

Kallad till screening låg jag på en brits på röntgenavdelningen på Sjukhuset i Varberg och fick aortan, stora kroppspulsådern, undersökt med ultrajud. Jag smordes med varmt gel och genast när sköterskan förde givaren längs bröst och mage utbrast hon: "Vilken fin bild jag får!". Hon invände inte mot min hypotes att det berodde på att jag är så mager och eländig.

Hon vände skärmen mot mig och det var fascinerande att se in i sin egen kropp. Det pågår så mycket därinne, så många rörelser, flöden och invecklade livsuppehållande processer. Och vi märker dem egentligen bara när något går fel.

Aortan var jämn och fin, där fanns inget bråck. Och jag såg blodet regelbundet pumpas fram av mitt gamla trofasta hjärta. Hur många gånger har det slagit hittills? Kanske 30 miljoner*65 = 1950 miljoner gånger? Som alltid vid liknande tillfällen kände jag en viss eufori när jag med lätta steg gick mot bilen. En visserligen osannolik men skrämmande dödsorsak var eliminerad. Skrämmande: enligt sköterskan dör 50% vid aortabråck och 1000 avlider varje år i Sverige.
Återstår bara alla de övriga orsakerna, mer sannolika. 

Pensionärslivet i övrigt har även det stunder av introspektion, inte alltid några muntra stunder. Men jag ljuger inte när jag på frågan om hur det är svarar: toppen. Vissa dagar jagas jag visserligen av effektivitetsdjävulen och är missnöjd med mig själv, men de flesta dagar är jag nöjd med vad jag uträttat. Jag kommer väl att lära mig att inte sätta ribban alltför högt.

Det har varit en hel del utomhusarbete. Detta minskar nu hastigt med vinterns ankomst. Jag ägnar mycket tid år att läsa agrarhistoriska avhandlingar för min kurs. Ju mer man fördjupar sig i 1700- och 1800-talets omvandling av jordbruket och jordbrukarsamhället - och därmed det svenska samhällets omvandling från agrarsamhälle till industrisamhälle - desto mer intressant blir det.

Övrigt läsande har gått lite på sparlåga. Det har blivit lite för mycket spänningslitteratur. Men nu tar jag mig an en omläsning av Montaignes Essayer. Jag köpte Jan Stolpes nyöversättning i våras, just med tanke på pensionärslivet. Han kan lära oss alla en del:

"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden, berövar oss känsla och hänsyn för det som är och håller oss i stället upptagna med det som kommer att vara, till och med när vi själva inte är." (Bok 1, kapitel 3)

Källa: http://www.ijbem.org/volume3/number2/malmivuo/index.htm