Jag arbetar inte längre, men varje dag är en arbetsdag. Eller en dag då jag gör saker.
Ingen frihet utan begränsningar. Men en mycket större frihet.
Och så dessa fantastiska tidiga höstdagar, med värmande sol från en blå himmel och en sval vind i skuggiga lägen och den alltmer matta grönskan där höstfärgerna börjar smyga sig in. De kyliga morgnarna. Daggen i gräset. Stillheten.
Jag börjar hitta en rytm, den rätta växlingen mellan olika sysslor. Allt som ska göras, inne och ute, allt som skjutits upp och som försummats. Allt som inte hunnits med. Allt som jag vill göra. Jag gör det nu. Inte allt. Men mycket mer än tidigare.
Ja, jag upptäcker, som alla andra i min situation, att tiden inte heller nu är oändlig. Att allt inte hinns med. Men också att det inte gör något. Åtminstone att det inte betyder lika mycket som förut. Jag har mer än nog att göra, men inget pressar mig framåt, mot nästa sak och mot nästa igen. Blicken som tidigare var fästad i marken, i spåret mellan nu och sedan, kan nu riktas uppåt, eller åt sidorna. Stanna upp. Förundras.
Jag tog en paus och satt i solen vid växthusväggen i går. Såg upp på molnen som rörde sig sakta. Fjärilar och humlor dansade runt i kryddland och rabatter. En paus utan föreskriven längd. Just då fanns bara ett nu där jag befann mig. Tiden gick, men hade stannat. Jag var där.
Så är det numera. Åtminstone ibland. Huvudet är alltmer där kroppen är.
Jag vet att sämre dagar och sämre tider kommer. Att de redan är här. Jag följer nyhetsflödet och vet att jag lever på en privilegierad ö i världshavet. Jag vet också att ingen människa är en ö.
7 kommentarer:
vackert...
Fint. Men var är kroppen? Idag, i strålande solsken, min hustru och jag, dåsande vid en undanskymd servering vid sjöstranden, vågor, ankor, båtar... den plötsliga insikten: ingen, ingen i hela världen vet var vi är just nu! Och ingen bryr sig. Det är den fullkomliga friheten.
(Men jag har mobilen på så den går väl att spåra tänker jag. Nästa gång skall jag stänga av den).
Tack, båda!
Kroppen står i odelbar, om än mager, förbindelse med huvudet. Men ibland befinner sig den i huvudet ständigt pågående tankeverksamheten på helt andra platser än kroppen. Jag försöker nu att samordna de båda delarna, med växlande framgång...
Och angående friheten att ingen vet var man är: jag får nu ibland känslan av att vara på rymmen. En djup prägling hos löneslaven?
Bra text och kommentarer. Jag förstår precis. Men - ärligt talat - det har jag gjort länge. Och sen kommer den gamla otåligheten ändå tillbaka till mig. Så mycket återstår att göra.
Dock ser jag dig Lennart, Bengt och M, sitta där ni ska, eller gå. Och jag som aldrig i mitt liv låtit mina promenader eller middagar störas ev en mobil bara fortsätter med det. Blir alltid så förvånad när även mina gamla, vuxna vänner börjar ta fram mobilen för att "visa något". Det är som om man i forna tider skulle haft ett fotoalbum med sig på en middag. Ha ha. Men det gör ju inget. Bara jag slipper.
Gabrielle, jag lär mig nog efterhand att utveckla de goda vanor jag redan har. Och hoppas att otåligheten åtminstone lär sig veta sin plats. Vad gäller mobilen har jag en del att lära, tror jag. I mina ganska strukturerade dagar har jag mobilfria tider i alla fall...
Grattis, Lennart, till det nya livet!
Tack, Laura!
Skicka en kommentar