Om jag för enkelhetens skull gör den här måndagen till en vändpunkt, så befinner jag mig nu i en ny fas i livet. Jag blir snart ålderspensionär. Och fram tills dess har jag semester. Alltså körde jag inte in till jobbet i morse. Däremot åt jag frukost som vanligt och i vanlig tid.
Sen tänkte jag på vad jag skulle göra i dag och skrev ner en lista ("ty fåfäng gå lärer mycket ont...").
De praktiska ting jag föresatte mig att göra är nu gjorda. Dessutom gick jag en sväng bortåt betet med kikaren och kunde följa en gladas flykt på himlen och en råbocks väg bland åkerbönorna. Jag la mig också på soffan och lyssnade till några låtar med Nina Simone. Och ett tips gjorde att jag såg inslaget med Lars Gustafsson i söndagens Babel.
Nu vid halv tre sitter jag ute i trädgården, i blodbokens skugga. Det är tjugofyra grader varmt. En kraftig ostlig vind griper tag i de höga askarna. En åskfront är på väg. Molnen hopar sig, alltmer blygrå. De senaste veckornas högsommarväder är på väg bort.
Hela mitt liv vuxna liv har jag jagats av känslan att tiden är för knapp. Jag hinner aldrig med allt jag vill göra. Bristen på tid är naturligtvis inte absolut; hur mycket tid har jag inte ägnat åt trivialiteter? Men ofta har jag denna skavande, gnagande känsla av en alltför snabbt försvinnande tid.
Jag har aldrig varit riktigt vän med tiden. Det är dags att göra något åt det nu, sent omsider. Jag vill ju leva med tiden, inte mot den. I tiden, i den tid som är, inte i den gångna eller kommande tiden.
Så tänkte jag där under blodboken, medan molnen tätnade, strax innan den första åskskuren kom.
Det var bara det jag ville säga. Jag återkommer med tankar om läsning. Jag har ju mer tid nu.
21 kommentarer:
Welcome to the Club!. Det finns vissa yttre faktorer som hälsa och ekonomi som måste vara i någorlunda ordning men annars är det ett fint liv. Kraven och måstena minskar även om de inte helt försvinner. Själv får jag dock erkänna att jag har svårt att få tiden att räcka till. Men slöar till gör man inte såvida man inte aktivt går in för just det.
Hoppas innerligt att du fortsätter att skriva för din läsarskara som du verkar tro har krympit (krumpt? krympt?) Jag undrar det jag.
(PS i min egen bloggning, märker jag, har jag släppt litet på seriositetskraven och får erkänna att jag njuter av min (spelade) roll som sur gubbe, åtminstone när det gäller politiska ämnen. Det är mycket roligare än att skriva om "prinsessor och små lamm" som Povel Ramels lille tecknare.)
Du kanske kan göra en utflykt till Smeakalles äng i Tvååker och undersöka om det känns något i luften som minner om folket som var där för 11.000 år sedan. En meditation över tider som flytt.
På tal om tid och om Povel Ramel: under någon av sina sista år sade han något sammanbitet om "mannen som stjäl tid". Tiden rycks undan mitt för näsan på en, man tycker sig ha svårt att få något gjort trots att en timme är lika lång/kort nu som för femtio år sedan. Kan det ändå bero av att man egentligen inte har så mycket vettigt att uträtta? Eller att man blir passiviserad av att det finns så mycket man ändå skulle kunna göra att det är omöjligt att välja?
Tack Bengt,
jo, jag märker ett minskat antal besökare. Och jag är inte så aktiv själv heller. Kan det vara att Facebook nu tagits över av oss äldre, att vi lockas av de stridare strömmarna där? Jag syndar ju själv. Men flödet där är alltför snabbt och formatet för kort och allt strax försvunnet. För att inte tala om Twitter. Bloggen framstår mer och mer som den plats där man ska "publicera" sig, på ett mer "varaktigt" sätt. Om man nu vill visa upp sina enfaldiga tankar. Jag gör det med montaigneska förbehåll...
Hej Björn,
är det inte symtomatiskt att två äldre herrar blir de som kommenterar (först)? Du är alltför pessimistisk, tycker jag. Eller är det för att du har lite längre erfarenhet och jag ännu är blåögd?
Jag kör förbi Smeakalles då och då. Vem kunde ana vad som doldes under åkern? Eller: några hundra meter bort från där jag står vid fönstret nu har man hittat liknande lämningar, om än inte så gamla. Den gamla strandlinjen gick här.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6221919
Äsch, dom där ungdomstyperna fattar väl inget om hur jobbigt allt är, trots all upplysning har det inte trängt in att det är "no future, no future, no future for youuu!" Om jag tar förväntad återstående livslängd och ställer det mot alla böcker jag önskar läsa går det inte ihop! Ungefär en bok varannan dag måste jag avverka, och en del av mina böcker är ganska tjocka och jobbiga ... puh.
Om polarisarna smälter så kanske du får tillbaka den gamla strandlinjen. Många gillar ju sjöutsikt.
Noterade visserligen minskat antal träffar på egna bloggen när jag gjorde uppehåll i ett halvår, men inte så våldsamt fall som jag tänkt. Misstänker att det verkliga fallet beror av att vanliga levande besökare blivit färre, medan datorer som är ute efter en blogg att slänga in reklamsmörja på står för större delen av träffarna.
Här har du åtminstone en ny läsare.
Fint skrivet om tiden. Jag tvivlar på att det någonsin går att bli riktigt vänskaplig med tiden. Men när det känns motigare än vanligt tänker jag på Vilhelm Moberg och hans "Din stund på jorden", där finns något kärnfullt och klokt att finna tröst i.
Kan bara instämma att bloggen mer och mer blir ett privat nöje. Jag tror jag känner alla fyra som tittar in då och då. Men en dag, Lennart, en dag i den mörka framtiden kommer en fransk sociolog att hitta våra bloggar på archive.org och se att här finns en inväg - ett sånt där "wormhole" - in till vår tids känsligaste sensibilitet och djupaste aningar. Han kommer att bli rik och berömd på sina slutsatser. Tyvärr kommer vi inte att kunna monetarisera det för vi har vid det laget varit döda i cirka trehundra år. Men jag erbjuder detta som en tröst, ungefär som Marx erbjöd det klasslösa samhället. Håll fast i relingen, för vinden blåser.
Välkommen till en friare tid, Gunnar. Vi får hoppas att inte pensionsbåten sjunker ner till kvicksandens nivå, innan vi är over and out.
Faktum är att min blogg "går rätt bra", som man säger. Kanske är det också lite kul att Malte Persson startat blogg och att Therese Bohman tagit upp sin. Allting går i vågor (min yppersta livsvisdom det där ;)
Förlåt - det ska ju stå välkommen Lennart, Gunnar kämpar väl fortfarande med sitt "yrkesliv".
Hej Emil!
Roligt att någon annan än the usual suspects hittar hit. Efter ha kollat - http://ryktenomflykten.tumblr.com/archive - så måste jag säga att du slår mig i långsamhet, med hästlängder... Det känns också bra att vetat att jag lämnat arbetsmarknaden för att bereda plats åt dig...
Tack för trösten Gunnar,
det är naturligtvis det långa perspektivet man ska ha. Skrev inte Stendahl om att högsta vinsten var att bli läst hundra år efter sin död? Efter dessa kommentarer kan jag repa mod och kämpa på.
Gabrielle, för all del! Men Gunnar har heller inte så lång tid kvar, om jag får uttrycka det så... :-)
Gabrielle, har du nån adress till Malte P:s och Therese B:s nya bloggar?
Malte: http://maltepersson.se/. Therese B: https://theresebohman.wordpress.com/ - men den är inte ny, snarare återuppstånden.
Vielen dank!
Även jag hälsar dig välkommen till fria gänget. Det där med tiden blir lite bättre med tiden, kan jag intyga som redan åtnjutit ett par år i pension. Det har helt enkelt med känslan - och realiteten - av att förfoga över den på ett helt annat sätt.
Tack Einar! Ja, det känns redan efter några dagar som om jag är utsläppt, frigiven - samtidigt som det vilar ett slags kärvt allvar över mina dagar nu - utmättheten vars mått jag inte vet... Kanske inte just idag, förstås, i efterdyningarna av en underbar avtackningsmiddag med så många glada överraskningar och ett inte så litet mått av vemod...
en konst att bli vän med tiden
Förvisso, Hannele!
De hundra dagarna!
En ny läsare anmäler sig. Jag instämmer i frågan om tidens problematiska existens. Bäst vore kanske att genom definition fadtslå att den inte existerar.
Hej Camilla! Trevligt när någon annan än "de vanliga" hittar hit. (Därmed inget ont sagt om dem...)
Ja, tidens obönhörliga gång är ett problem. Jag är rädd att en aldrig så enhälligt antagen definition inte stoppar den... möjligen får den att gå långsammare...
Skicka en kommentar