Slumpläsning: Gustav II Adolf och Giacomo Leopardi

The chosen - or misled - few som läser den här bloggen har kanske lagt märke till mitt stora intresse för den italienske poeten, filologen och aforistikern Giacomo Leopardi - misantrop, pessimist, nihilist, sträng materialist. Sök på Leopardi i sökrutan här till höger om du vill läsa vad jag skrivit.

Den bästa introduktionen till Leopardi är Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi : Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010), en bok jag ofta återkommit till. Häromdan fick jag anledning ännu en gång - ty slumpens vägar äro outgrundliga.

I sluttampen på arbetet med att katalogisera en stor lyriksamling stötte jag på en inbunden egenutgåva av Lundaprofessorn Fredrik Wulff (1845-1930), med Wulffs egna dikter, betitlad "Till mina kära". Sannolikt helt privat utdelad till vänner och bekanta.

"Små stycken, smulor, 'av en skald som aldrig blev det helt' [...] en ordäntlig liten värsbok invid ingången till mitt fämtonde lustrum, min sjuttiårsdag", som Wulff skriver i förordet. (Han ivrade för fonetisk stavning...).

Jag blev nyfiken och slog upp en sida och där fanns denna dikt:

Jag hajade till och läste med förvåning. Leopardi och - Gustav II Adolf? Men - hade jag inte stött på Wulff i samband med Leopardi?

Jovisst. Wulff var språkvetare, professor i romanska språk och översättare av Petrarca, Dante - och Leopardi. Han gav även ut en bok om Leopardi, "Ur Giacomo Leopardis liv och diktning" (1913).

Jag gick till Tobias Dahlkvists bok och fann att han karakteriserar Wulff som "[d]en kanske mest idiosynkratiske uttolkaren av Leopardi i Skandinavien". Wulff är, skriver Dahlkvist, i hög grad kritisk till Leopardi som person. Leopardi är svag, egoistisk, brister i tapperhet inför lidandet, är rentav "en ondsint kanariefågel"! 

"Wulff ser Leopardi som en av de största italienska diktarna vad gäller formen men ser innehållet som sjukligt, och farligt för den som inte är stark och frisk och mogen nog att genomskåda det."

Leopardis pessimism är patologisk, enligt Wulff, något som man på moraliska grunder måste ta avstånd från.

Mot denna bakgrund framstår dikten till Leopardis minne som något märklig. Vad Leopardi och Gustav II Adolf har gemensamt övergår mitt förstånd. Vad är det för förhoppning som Wulff ger uttryck åt? 

Som om Leopardi skulle lyssna till en hälsning i en himmel han inte trodde på. 

Som om Wulff kunde omvända den ondsinta kanariefågeln. Och detta med en segerton från Gustav Adolfs land...

Giacomo Leopardi                                                          Fredrik Wulff