Höjdpunkten hittills är nog Café Tommaseo i Trieste, ett tillhåll för kulturpersonligheter. "Riktigt" betyder att jag ostörd kan njuta av atmosfären, se på och spekulera om människorna där, läsa eller bara låta tankarna vandra.
Nog finns det gammaldags, stillsamma kaféer kvar här i Sverige och man kan ofta få gott kaffe, men de flesta är inredda efter någon trend och nästan alltid störs man av musik eller av att folk inte kan samtala utan att skrika eller - i värsta fall - reklamradio.
Vid hyllstädning här hemma stötte jag på "Kaféliv : författare på kafé under hundra år : Wien / Prag / Budapest / Berlin / München". Urval och kommentarer av Daniel Hjorth. (En bok för alla, 1996), en trevlig, mycket innehållsrik liten volym som jag inte hade en aning om att jag hade.
Hjorth skriver inledningsvis om de europeiska kaffehusens uppkomst på 1600-talet och om utvecklingen av kafélivet i framförallt Wien, från de av turkarna kvarlämnade säckarna med kaffebönor till höjdpunkten runt sekelskiftet och fram till första världskriget. Inte minst hade kaffehusen en viktig roll för politiska diskussioner i den framväxande borgerliga offentligheten, vilket ledde till övervakning och kontroll från myndigheternas sida.
Sen följer ett stort antal kortare texter med kafémotiv av en mängd författare: Karl Kraus, Joseph Roth, Stefan Zweig, Elias Canetti, Thomas Bernhard - bara för att nämna några som jag känner sen tidigare.
Wien måste ha varit en mycket kafétät stad. (Är den det fortfarande?) Vid början av 1900-talet fanns tolvhundra kaféer, varav tvåhundra i innerstaden. Hjorth pekar på att kaféerna fick stor betydelse i det slutande 1800-talets snabbt växande Wien, där bostadsbrist och trångboddhet skapade behov av en tillflyktsort, inte minst för författare. Han citerar en äldre iakttagare:
"ett besök i ett kaffehus är inget mer eller mindre än ett medel mot långtråkighet och näring för lättjan. Kaffehuset är dessutom en tillflyktsort för skribenter med skrivklåda, anekdotjägare, stadssladdrare, politiska kannstöpare, spelare, för vilka de tre Kreutzer deras kaffe kostar kan skriva, läsa, samla och spela."Men vad som fascinerar mig mest är detta att kaféer och tidningar tidigt kopplades samman:
"Café Central i Wien prenumererade 1913 på 251 tidningar. Där fanns lokala blad på tyska, tjeckiska, polska, rutenska, ungerska, kroatiska, slovenska och italienska - alltså från det habsburgska imperiet.251 tidningar! Å andra sidan hade man inget Internet.
Så fanns det utländska från tyska riket, Schweiz, Holland, Belgien, Danmark, Sverige, Norge, England, Frankrike, Spanien, Italien, Serbien, Rumänien, Ryssland och USA."
6 kommentarer:
Jag letade fram mitt ex, jag visste att jag hade den!
Många spännande bidrag av idel namnkunniga centraleuropéer. Och det är ju som sagt Daniel Hjort som är antologins redaktör, bättre man för uppgiften går väl inte att uppbringa. Jag har ett par essäböcker av honom också, där även en del mindre kända författare från 1900-talets Centraleuropa presenteras. Allt detta är verkligen väl värt att påminna om!
Jag har tyvärr ännu inte varit i Trieste, men ett liknande kafé som det du nämner om finns i Padova, Café Pedrocchi, och där har jag minsann tömt en caffe macchiato.
Jag har också ett exemplar någonstans i gömmorna. Det var länge sedan jag läste den, men nu blev jag riktigt sugen på att plocka fram boken igen.
Tack Einar, tack Petra för kommentarer! Roligt att någon läser bloggen fortfarande. "Kaféliv" är perfekt om man bara snabbt vill göra ett nedslag i ett författarskap, påminnas och kanske få en ny läsimpuls.
Men det är klart vi läser Lennart! Det är är bara kommentarerna som kommer av sig.
Känner på mig att jag borde yttra mig om detta. Men å andra sidan har jag inte mycket att tillägga. Dessa klassiska "Kaffehaus" blir alltmer sällsynta men nog finns de fortfarande även om de till stor del har ändrat karaktär. Tidningsläsandet har till stor del ersatts av surfandet på den egna datorn. Å andra sidan kan man fortfarande sitta i timmar med datorn eller ev. en bok utan att bli tittad snett på. Cafe Central har ju återuppstått men lever mest på sitt rykte som stamlokal för exilpolitiker och för författare. På Landtman ser man fortfarande påfallande många ur "kultureliten" men också universitetsfolk och politiker. (Katerine Marcal, née Kielos tyckte Landtman var bullrigt och fult och trodde att folk drack "aperol". Hon retade också upp sig på att tidningarna var fastsatta på en "pinne".)
Introduktionen av Starbucks och ett par italienska kedjor innebar definitivt ett avbräck för den klassiska kafékulturen. Den egendomliga österrikiska rökpolitiken har också trasslat till det för kaféidkarna som därigenom ryckts in i den starka anti-antirökningslobbyn.
Tack för uppdaterande kommentar, Bengt! Jo, parentesen hade dig som adressat... Utvecklingen har sin gång i Wien som överallt, tycks det.
Skicka en kommentar