Torbjörn Elensky skriver i sin läsvärda biografi att Italo Calvino genom sitt deltagande i andra världskrigets motståndsrörelse mot fascisterna "med ett slags självklarhet" drogs in i det italienska kommunistpartiet, PCI. Men att han "anstränger sig för att vara kommunist" och att hans förhållningssätt till politiken överhuvudtaget efterhand blir alltmer distanserat. Och han lämnar kommunistpartiet 1957.
Den bilden bekräftas i en text som Calvino publicerade 1979 i La Repubblica, i en bilaga med anledning av hundraårsdagen av Stalins födelse. Texten har i den engelska översättning jag läste för några år sedan titeln "Was I a Stalinist too?" och återfinns i "Hermit in Paris : autobiographical writings".
Calvino börjar med att han skulle vilja kunna säga: "nej, jag var inte stalinist". Eller: "jag var det, men jag visste inte vad det betydde". Eller: "jag trodde att jag var det, men i verkligheten var jag det inte".
Det kan finnas någon sanning i alla dessa påståenden, skriver Calvino, men menar att han måste börja med att säga: "ja, jag var stalinist". För att sedan utröna innebörden. Han skriver:
"What I wanted to identify with was the history that began with the rescue from Nazism and Fascism which then ruled Europe..."Kommunismen var den väg historiens flod tog. Den gav ett löfte om en bättre framtid. Revolutionens löfte om ett rättvist samhälle. Han kunde visserligen se övergreppen, men att lämna kommunismen innebar att lämna rörelsen, organisationen, massorna. Calvino intog en realpolitisk, machiavellisk syn på utrensningarna. De var dessutom något som hände innan han drogs med. Och trots denna kunskap fick ideologin styra över verkligheten:
"This incapacity to transmit experience, or let's say the lack of efficacy in communicating one's experience, continues to be one of the most depressing facts in the way history and society work: there is no way of preventing a generation from closing its ears..."Historien drivs framåt, menar Calvino, av okontrollerade känslor, oklara övertygelser och ställningstaganden som inte är några ställningstaganden och med hänvisning till nödvändigheter som inte är några absoluta nödvändigheter.
Här tror jag finns en viktig kärna. Calvino skriver:
"At this point I can attempt to clarify my definition: Stalinism relied on necessity, things could not happen any other way from the way they happened, even though the face of that history had nothing pleasant about it. Only when I managed to understand that even inside the most iron necessity there is a point where choices are possible, and Stalin's choices had been largely disastrous, did any justification of Stalinism become unthinkable."I en rörelse styrd av ideologiskt tänkande hyste Calvino en längtan, en utopi om en icke-ideologisk syn på världen. Men han spelade med.
"But in fact the real Stalinist sin I was guilty of was precisely this: in order to defend myself from a reality which I did not know, but which in some way I sensed but did not want to articulate, I collaborated with this unofficial language of mine; it presented to official hypocrisy as a picture of serenity and smiles something that was trauma and tension and torture. Stalinism was also the smooth-speaking and cheerful mask which concealed the historical tragedy taking place."Calvinos erfarenhet delas av många. Ideologier skapar trygghet. Det är lättare att uthärda världens kaos med skygglappar. Särskilt de som skapar illusioner om historiska nödvändigheter eller att det finns en den enda vägens politik. Hur många ideologier offrar inte människoliv för en föregivet bättre framtid? Därvidlag ser vår samtid inte ljusare ut än Calvinos tid.
_______________________________________________________________________
Torbjörn Elensky: Italo Calvino : skönlitteraturen som livsform. Bokförlaget h:ström, 2014.
Italo Calvino: Hermit in Paris : autobiographical writings. London: Jonathan Cape, 2003.
