Konsumtionskritisk notis

Så lämpligt att döpa inledningen till årets konsumtionshögtid till BLACK FRIDAY.
Det ger helt rätt associationer.

Språklig utvikning

Jag dammar av "Shakespeares dramatiska arbeten", i Karl August Hagbergs översättning, sjunde bandet, innehållande "Othello" och "Kung Lear". Detta med anledning av uttrycket "Cordelias tystnad".
Men här ska det handla om en annan sak. Varför använder Hagberg "bildlikt" i stället för "bildligt"?
Har han slumrat till?
Jag kastar ut frågan till mina språkkunniga läsare...

Onomatopoetisk utvikning

Var kommer de ifrån alla dessa böcker som vill hamna i mina hyllor?
Som denna fascinerande skrift, utgiven 1908. Man kan bli sittande länge och inse vilka luckor det finns i ens bildning.

"Gökens namn är naturligtvis likaledes en härmning av hans läte, hvilket fullkomligt tydligt framträder i det tyska kuckuck, det engelska cuckoo, det holländska koekkoek och det franska coucou. Det svenska gök och det danska och norska gjøg äro besläktade med det medelhögtyska gouch och det lågtyska gök. [...] Anställa vi en jämförelse med andra språk, så finna vi en genomgående öfverensstämmelse: på latin cuculus, på italienska cucco, på spanska och portugisiska cuco, på gammalgrekiska kokkyx, på sanskrit kôkilas; i de keltiska språken: på kymriska côg, på gaeliska cuach: i de slaviska språken: på fornslaviska kukavica, på polska kukawka, på serbiska kukava; på angelsachsiska är namnet geác, på nordiska gaukr, på gammalengelska geka; ännu kallas göken i norra England gawk; på ungerska gauka."

Osv. Osv.

Författaren, lektor Johan Eriksson, skriver:

"Följande plan ligger till grund för detta arbete: de inhemska och europeiska fåglarna med tabell och svenska och tyska provinsialismer, de utomeuropeiska fåglarna, tydningar af läten och därav uppkomna benämningar, däggdjurs, kräldjurs, groddjurs och insekters namn, namnbildning genom analogi, alfabetisk uppräkning af en del andra onomatopoetiska ord, litteraturförteckning.

Boken avslutas med följande tabell (klicka och läs!):

Sven Lindqvist om fickor

En god vän ringde härom kvällen och frågade om jag kunde minnas var Sven Lindqvist hade skrivit om fickor.

Eftersom jag nyligen läst några av Lindqvists femtiotalsböcker kunde jag snabbt ta fram "Hemmaresan" (1959), där texten finns. Den är även omtryckt, något bearbetad,  i urvalsvolymen "Livstidsmänniskan" (1992). Nu tog jag mig tid att läsa om.

Lindqvists korta text är ett kunskapsteoretiskt resonemang utifrån talesättet att "hitta som i sin egen ficka" eller "känna något som sin egen ficka".

Han använder talesättet för den kunskap som är tyst, som man inte kan teoretisera om, ett slags självklar förtrogenhetskunskap. Allt det som man lärt sig genom att göra det. Och som man inte kan lära sig genom att läsa om eller få förklarat för sig. Man måste göra det själv. Man måste leva det.

Å andra sidan finns den kunskap som man kan läsa sig till och förstå på ett teoretiskt plan. Men som man inte är hemmastadd i. Som man inte känner som sin egen ficka.

"Det viktiga är att bristen på samband mellan vad som vets vetenskapligt och vad som vets vardagligt. En sak är teoretiskt bevisad och insatt i den vetenskapliga systembyggnaden. En annan sak vet jag på grund av vad jag varit med om, som ett resultat av levandet. Och mellan dem har jag ingen personlig förmedling."

"Det gäller att med fantasin arbeta in de utifrån komna kunskaperna i vad man vet inifrån. Att i det påtagliga fantisera fram tillämpningar av abstrakta och teoretiska saker, för att göra även dem till bebodd kunskap."

Lindqvist ideal är att förena dessa båda sorters kunskap.

"Om vi lyckades fullständigt med detta skulle allt vad vi tänker innehållas i vad vi gör och allt vad vi gör innehålla vad vi tänker."

"Ty man vet inte riktigt vad man inte känner. Men i fickan kan man känna det."

Var och en som läst Sven Lindqvist vet att detta är kärnan i hela hans författarskap.

Patrick Modiano: "Lilla smycket"

"Lilla smycket" är den andra av Patrick Modianos böcker som jag läser. Och jag kommer att läsa fler.
Jag fascineras av detta lågmälda, långsamma utforskande av det förflutna, av minnet och av det som finns kvar av den tid som en gång var och som oåterkalleligt försvinner, sakta men säkert.

Artonåriga Thérèse lever i Paris och försörjer sig på ströjobb. Bakom sig har hon en minst sagt problematisk uppväxt. Thérèses förträngda minnen av de svåra barndomsåren förföljer henne. Som barn skickas hon av sin mor till släktingar på landet, medan modern, en misslyckad dansös, till slut flyttar till Marocko, där hon sedan uppges ha dött. "Lilla smycket" kallades hon av sin mor, som ville göra henne till den stjärna hon själv inte blev - och som sedan övergav henne.

Så en dag på metron får Thérèse syn på en äldre kvinna i en sliten gul kappa och tror sig känna igen sin mor. Hon följer efter henne till en förort. Hon vill, men vågar inte tilltala henne.

När hon arbetar som barnflicka hos en ung familj där föräldrarna tycks syssla med skumma affärer och som behandlar sitt barn, en flicka, med en märklig kyla, ser hon sin egen barndom i flickans situation. Det förflutna finns alltid närvarande.

Det är Thérèse som berättar, från en position senare i livet.

"Jag var fortfarande densamma, som om Lilla smycket hade bevarats intakt i en glaciär. Fortfarande samma paniska skräck som grep mig på gatan eller när jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Ändå hade jag fått uppleva långa perioder av lugn då jag så småningom glömde alltsammans."

Hon träffar en ung man som lyssnar till henne och en kvinnlig apotekare som likt en räddande ängel tar sig an henne - en kvinna vars godhet och mildhet står i kontrast till moderns egoism och hänsynslöshet - och långsamt får hon kraft att våga berätta om sin barndom.

"Allt som jag hade velat glömma fram till dess, eller som jag snarare hade undvikit att tänka på, liksom den som anstränger sig att inte se bakåt av rädsla för att få svindel, allt detta skulle så småningom dyka upp igen, och nu var jag redo att se det i ögonen."

Framställningen är realistisk vad gäller miljön, platser och gator i Paris, men gränsen till dröm och fantasi är tunn. Thérèse lever lika mycket i sina mörka minnen som i nuet.

På många sätt är det en enkel historia om hur en ung människa hinns upp av traumatiska minnen, genomgår en kris, får hjälp och stöd och når fram till ett slags försoning.

"Allt som hade gjort mig rädd och betryckt och som ända sedan barndomen fått mig att tro att jag aldrig skulle bli fri från det onda öde som drabbat mig, allt detta tycktes mig plötsligt som bortblåst."

Men enkelheten bedrar. Det förflutnas närvaro i nuet gör att berättelsen öppnar sig och ger den ett stort djup. Det förflutna är ju så mycket större än framtiden.

Notis: Det accelererande samhället

I maj skrev jag, med en viss entusiasm, om Hartmut Rosas då just utkomna "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos 2014). 
Jag skrev att mitt intresse för generella teorier om samhällsutvecklingen hade falnat med åren, men att jag fått ett återfall. 

Boken har nu fått en betydligt mer kvalificerad läsare, Hans Ruin, som skriver intressant i DN i dag. Rosas huvudtes, att samhällstempot i vid mening ständigt accelererar, med olika negativa följdverkningar, har som Ruin skriver "en intuitiv attraktionskraft, i synnerhet som den fångar en utbredd känsla hos många av att befinna sig i en värld som hela tiden rusar snabbare".

Men Ruin pekar på många luckor i Rosas analys. Den är "en lite myopisk samtidsspaning som omfattar Europa och USA", den blir rentav i vissa avsnitt till "ett dystert bokslut över Frankfurtskolans kritiska teori" och "blottar [...] en dystopisk socialkonservatism som kanske alltid legat latent i denna tanketradition", osv.

När jag tar fram boken nu minns jag att jag bara läste de tre första kapitlen. Jag hann inte mer, innan något annat fångade min uppmärksamhet. Jag misstänker att det är symtomatiskt.

Magiskt tänkande

En eftertanke till Patrick Modianos "Dora Bruder", som jag skrev om i föregående inlägg. Lite upprepning, men ändå.

Modiano rörde sig i unga år i de kvarter där den tragiska historien utspelade sig under fyrtiotalet och tycker sig nu ha gått "i Dora Bruders och hennes föräldrars spår.  De fanns där redan, i bakgrunden."

"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där. Avtryck: ett slags fördjupning eller utbuktning, något urgröpt eller i relief. I fråga om Ernest och Cécile Bruder, om Dora, skulle jag säga: en urgröpning. Varje gång jag befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."

Men vilka spår finns egentligen kvar, vilka avtryck lämnar våra levnadslopp efter sig på de platser vi bott, i de trakter vi rört oss i livet? Andra än de materiella spåren, de efterlämnade tingen, i vid mening?

Vad som finns kvar av vår existens är just tomhet - en frånvaro. Men den finns inte i platsen, i rummet, i byggnaderna, i tingen - den finns bara i de efterlevandes minnen.

Frånvaro och tomhet - därför måste Modiano knyta frånvaron och tomheten till påtagligt exakta gatunamn och adresser. Ett slags besvärjelse. Ett slags magiskt tänkande. Som om något av existensen stannat kvar på en bestämd adress.

Jag ser här en förbindelse med Giacomo Leopardi, som i en aforism skriver kritiskt om hur vi gärna knyter en händelse, en företeelse i tiden, till en viss plats - som om vi befinner oss närmare denna händelse när vi är på denna plats, vid t ex ett jubileum, en minnesdag. När händelsen i själva verket glider allt längre bort, bakåt i tiden, som allting annat som en gång var ett unikt ögonblick.

"This is like finding ourselves in places where things have happened which are memorable either in themselves or on our account, and saying that this happened here, and here this, and believing we are, so to speak, nearer to those events than when we find ourselves elsewhere."

(Giacomo Leopardi: Thoughts and The Broom. Hesperus Press, 2002. )