Albert Camus: Landsflykten och riket

Idealiskt är sommar och semester liktydigt med frihet, att kunna välja friare, att befinna sig i ett rum med större möjligheter än annars. Men här finns också risken att den ökade friheten blir en källa till beslutsångest. Vad ska jag välja? Väljer jag rätt? Somrarna är ju inte längre lika långa som barndomens oändliga somrar och timglasets sand rinner allt snabbare.

Jag försöker hålla den där beslutsångesten i schack genom att inte bara låta planering och ambitioner styra, utan att också vara öppen för det slumpartade och oväntade. Som nu, häromdan, när jag plötsligt fann mig sittande i trädgården läsande novellerna i Albert Camus "Landsflykten och riket", utgiven i Bonniers klassiska Panacheserie 1957, i översättning av Eva Alexandersson.

Den här boken hamnade i min hylla när jag nyligen läste om några verk av Camus och i samband med det läste C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" och Jenny Maria Nilssons utmärkta "Albert Camus - varken offer eller bödel", som jag skrev om här.

Jag tror att det inte bara är vid min horisont som Camus dyker upp. Kanske är det en trend i en tid då ideologiska och politiska motsättningar exploderar i alltmer våldsamma former. Kanske behövs Camus i en tid när allt mer mördande sker i namn av den absoluta sanningen. Eller - ibland är "ideologi" eller "politik" bara den urgamla strävan efter att med vilka medel som helst komma i besittning av makten och pengarna.

Jag läste Camus som ung och fascinerades av existentialismen, så långt jag nu kunde förstå den. Men Camus var ju en borgerlig intellektuell, inte riktigt politiskt korrekt enligt mina dåtida mallar. Sartre var bättre.

De sex novellerna i "Landsflykten och riket", som alla på olika sätt behandlar existentiella teman - där landsflykten kan stå för främlingskap och ensamhet och riket för tillhörighet och gemenskap - är alla läsvärda, men särskilt "Avfällingen eller En förvirrad hjärna", "De stumma" och "Gästen" stannar kvar i minnet.

Den sistnämnda utspelar sig en vinter i det koloniala Algeriet, på den ödsliga högslätten. En gendarm kommer ridande upp till ett högt beläget skolhus, med en arab bunden och kopplad i ett rep. Läget i landet är spänt och gendarmen beordrar läraren, Darus, att dagen efter föra den fängslade araben, som mördat sin kusin och som kanske också är motståndsman, till domstolen i Tinguit tjugo kilometer bort. Läraren vägrar först. Han vill inte bli inblandad. Han har sökt sig till tjänsten i detta utarmade landskap för att spela en meningsfull social roll för det fattiga folket i byarna och kanske också för att fly världen och dess konflikter.

Han bjuder gendarmen och araben på pepparmyntsté och går till sist med på att överlämna fången. Gendarmen ger sig av. Daru befriar araben från repen och bjuder honom på mat, låter honom sova i skolsalen. Han känner ingen rädsla och araben flyr inte. På morgonen ger de sig av till fots.

"Han var upprörd över mannens enfaldiga brott, men att utlämna honom stred mot hans hedersbegrepp: blotta tanken därpå gjorde honom vild av förödmjukelse."

Halvvägs överlämnar han ett matpaket och pengar till araben.

" "Titta nu här", sa läraren och pekade mot öster, "där är vägen till Tinguit. Det är två timmars väg dit. I Tinguit finns myndigheterna och polisen. De väntar på dig." Araben tittade mot öster medan han alltjämt tryckte paketet och pengarna mot bröstet. Daru tog honom i armen och vände honom omilt ett kvarts varv mot söder. Vid foten av den höjd där de stod kunde man svagt skymta en knappt märkbar stig. "Det där är stigen tvärs över högslätten. En dagsmarsch härifrån träffar du på betesmarker och de första nomaderna. De kommer att ta emot dig och skydda dig i enlighet med sina lagar."

Han vänder ryggen åt araben och går. När han vänder sig om efter ett tag ser han att araben beger sig mot fängelset.

När han så kommer tillbaka till skolhuset och klassrummet finner han att någon med oövad hand skrivit något på svarta tavlan, bland de franska floderna:

" "Du har utlämnat vår broder. Det ska du få umgälla." Daru betraktade himlen, högslätten och därbortom de osynliga vidder som sträckte sig ner mot havet. I detta vidsträckta land som han älskat så högt var han ensam."

Man kan lätt se Camus stå där, han som varken ville vara offer eller bödel.