måndag 23 juni 2014

Utsikt från ett trädgårdsbord

Jag sitter på altanen, vid trädgårdsbordet. Blå himmel, västlig vind, drivande moln. Vad ser jag? Det doftande kryddlandet, där sparrisen fått växa upp till en vacker prydnadsbuske. Växthuset med sina tomatplantor, där några av vinrankans blad kikar ut i dörröppningen. Vid uthusgaveln den stora rosenbusken, översållad med blommor. Och på taknocken sitter rödstjärtshonan, entonig pipande och knixande, ständig sysselsatt med att flyga fram och tillbaka och mata ungarna under nockpannan. Ibland dyker hanen upp. Lyfter jag till slut blicken så ser jag upp i de väldiga askträdens lövkronor, gungande i vinden.

Och jag lyfter ofta blicken från boken, Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne". Med en liten ändring kan jag göra Montaignes ord till mina och säga att när jag sitter ensam i en vacker trädgård kan mina tankar syssla med händelser långt bort under en del av tiden, men sedan för jag dem tillbaka till sittandet, till trädgården, till denna ljuva ensamhet och till mig själv.

Varför sitter jag här och läser? För att förmätet nog ytterligare en gång blanda in Montaigne så läser jag för att uppnå vad man kan kalla en "lärd okunnighet", som Compagnon menar är Montaignes ideal.
"Kände jag mig själv mindre väl och bedrog mig själv om min oförmåga skulle jag drista mig till att behandla något ämne i grunden. När jag nu utan plan och utan löfte kastar ut ett ord här, ett där som brottstycken tagna ur sina sammanhang, är jag inte tvungen att behandla dem grundligt eller hålla mig till dem utan att växla när jag har lust eller utan att hänge mig åt tvivel och osäkerhet och åt min dominerande egenskap, som är okunnighet."

För det är väl en rödstjärtshona? Ni som vet?

6 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Den ser väldigt rödstjärtig ut.

Lennart Erling sa...

Tack Björn! Det är ett väldigt strävsamt par...

Gabrielle Björnstrand sa...

Vad skönt. Sällar mig helt till Montaignes "okunnighet".
Okunnighetsparadigmet: Så modernt!

Lennart Erling sa...

Gabrielle, kanske att Montaigne koketterar en smula med sin okunnighet… Han har ju lite mer på fötterna är jag, om man säger så. Min okunnighet är mer genuin… ;-)

Gabrielle Björnstrand sa...

Min med : ) Men var det inte mer hans humor som talade där, än koketterandet?

Lennart Erling sa...

Jo, han har humor, absolut. Och egentligen menade jag kanske inte riktigt "koketterande" - okunnigheten är ju mer programmatisk hos M. Eftersom inget är fast och fixt, eftersom allt flyter, så måste man alltid vara skeptisk och ifrågasättande och inte så säker på sin sak - till viss del okunnig. Eller så.