Utsikt från ett trädgårdsbord

Jag sitter på altanen, vid trädgårdsbordet. Blå himmel, västlig vind, drivande moln. Vad ser jag? Det doftande kryddlandet, där sparrisen fått växa upp till en vacker prydnadsbuske. Växthuset med sina tomatplantor, där några av vinrankans blad kikar ut i dörröppningen. Vid uthusgaveln den stora rosenbusken, översållad med blommor. Och på taknocken sitter rödstjärtshonan, entonig pipande och knixande, ständig sysselsatt med att flyga fram och tillbaka och mata ungarna under nockpannan. Ibland dyker hanen upp. Lyfter jag till slut blicken så ser jag upp i de väldiga askträdens lövkronor, gungande i vinden.

Och jag lyfter ofta blicken från boken, Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne". Med en liten ändring kan jag göra Montaignes ord till mina och säga att när jag sitter ensam i en vacker trädgård kan mina tankar syssla med händelser långt bort under en del av tiden, men sedan för jag dem tillbaka till sittandet, till trädgården, till denna ljuva ensamhet och till mig själv.

Varför sitter jag här och läser? För att förmätet nog ytterligare en gång blanda in Montaigne så läser jag för att uppnå vad man kan kalla en "lärd okunnighet", som Compagnon menar är Montaignes ideal.

"Kände jag mig själv mindre väl och bedrog mig själv om min oförmåga skulle jag drista mig till att behandla något ämne i grunden. När jag nu utan plan och utan löfte kastar ut ett ord här, ett där som brottstycken tagna ur sina sammanhang, är jag inte tvungen att behandla dem grundligt eller hålla mig till dem utan att växla när jag har lust eller utan att hänge mig åt tvivel och osäkerhet och åt min dominerande egenskap, som är okunnighet."

För det är väl en rödstjärtshona? Ni som vet?

Midsommar med Montaigne

Det är inte tänkt att detta ska bli en sommar med Montaigne. Den kommer först nästa år, nästa sommar, då tänkt som en lämplig början på den förhoppningsvis lite längre ledighet som då tar sin början. Man kan aldrig bli färdig med Montaigne. Hos honom finns alltid något nytt att hämta, att reflektera över. Han är en av dem som trots avståndet över flera hundra år är mer samtida än mången samtida.

Men nu kunde jag inte låta bli att börja läsa i Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne" (Atlantis 2014), en liten, vackert gul volym, där författaren i korta kapitel på ett både lärt och lättsamt sätt kommenterar citat ur Essayerna. En påminnelse och en inspiration att läsa om för dem som redan läst Montaigne, och en aptitretare för dem som inte gjort det.

För övrigt önskar jag en glad och trevlig midsommar till den krympande skara som läser denna blogg som, kanske, kommer att blomma upp så småningom.

Montaigne i kryddlandet

"Världen är konstig, och det konstigaste i den är att ingen tycks uppmärksamma denna världens konstighet."

Jag läser Torbjörn Elenskys nyutkomna "Italo Calvino - skönlitteraturen som livsform" (h:ström, 2014), i förlagets utmärkta serie "Litterära profiler". Det är en bra introduktion till Calvinos författarskap, kronologiskt uppbyggd i korta kapital, med analyser och bakgrund, skriven för "the common reader", klar och redig. Och man märker att Elensky skriver om en favoritförfattare, med djup kunskap och med förmåga att förmedla den.

Jag läste några av Calvinos böcker för några år sedan. Här hos Elensky hittar jag nu flera formuleringar som jag vill stryka för. Som:

"Calvinos litteratur tar sin början i oförståelsen. Världen är konstig, och det konstigaste i den är att ingen tycks uppmärksamma denna världens konstighet."

Elensky talar om att "den alienerade iakttagaren" är genomgående hos Calvino och kommer igen både i hans realistiska och i hans fantastiska berättelser. En iakttagare som "häpnar" inför världen och vardagslivet och vars vilja att förstå växer ur just denna häpnad, en vilja som inte låter sig nöjas med enkla förklaringar.

"Här återspeglas även Calvinos egen dröm om kommunismen, och marxismen, som världsförklaring, som facit som skulle göra det 'enkelt' för honom att välja den rätta utvecklingen, ja, den enda möjliga. Upplösningen av det idealet, som inte minst speglas i hans realistiska berättelser om den intellektuelles frustrationer och tillkortakommanden i mötena med verkligheten, kommer att prägla honom intellektuellt och konstnärligt under hela livet. Hela hans litterära verk, efter debuten, och de tre mer sagoaktiga romanerna, är som en bearbetning av sorgen över förlusten av den sammanhängande förklaringen, den begripliga meningen med allt och insikten om historiens riktning, som alltså visade sig vara falsk - även om Calvino hela livet också höll fast vid sin tro på folket, arbetarna och möjligheten till något slags kollektiv befrielse, men han tycks ha hållit fast vid detta mer av en känsla av att allt skulle vara meningslöst utan det hoppet än för att han verkligen trodde på det. Både ljuset och den milda melankolin i hans texter alstras av detta, som är ännu en av de motsättningar i vilkas spänningsfält hans skrivande tog plats."

Min Calvinoläsning resulterade i några notiser här i bloggen. Till tjänst för den intresserade allmänheten finns här några länkar:

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/italo-calvino.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/to-stifle-within-himself-outbreaks-of.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/10/palomar-om-tanken-pa-en-tid-utanfor-var.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/litterar-erotik.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/10/palomar-om-liv-och-lasning.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/09/de-osynliga-staderna.html

http://langsambloggen.blogspot.se/2009/10/de-sammanflatades-odenas-slott.html

Tillvarons twitterflöde

Jag hänger inte med längre i detta tillvarons snabba twitterflöde och dessa täta Facebookuppdateringar. Var det ett misstag av mig att ge mig in i denna värld av sociala medier? Var rentav bloggen det första misstaget?

För många länkar till förvisso ofta intressanta, men ännu mer ofta till inte så intressanta ting, ja till rent nonsens. Som tar av min tid. Den ständigt krympande. Uppmärksamhetssamhället tar för mycket av min uppmärksamhet.

Kanske är det bara så att jag inte passar in? Jag borde kanske inskränka mig till de gamla, osociala medierna? De tryckta böckerna, som bara kan läsas i en ensam läsares tysta rum, så som jag alltid gjort. Och förbli en relikt, en äldre art, snart på utdöende.

Det är ju bara att stänga av flödet! Ja, jag vet, men jag har ju också denna - olycksaliga - vilja att dela med mig av min läsning och mina tankar, denna hybris, denna inbilskhet. Jag är ju ändå i grunden en ganska social människa, som de flesta. 

Jag har försummat bloggen på sistone. Inte haft lust att skriva och inte haft förmågan när jag försöker. Inte så att jag inte läser, men det är inte så mycket som förr. Jag låter mig styras av impulser och det är i och för sig inte alltid dumt. Till all lycka tog jag nu senast fasta på Einars omdöme om Torgny Lindgren, som jag inte läst en rad av tidigare. Nu har jag läst "I brokiga blads vatten", "Hummelhonung", "Pölsan", "Till sanningens lov" och är mitt i "Ormens väg på hälleberget" - och det är bra, det är både skickligt berättat och mångbottnat. Men att skriva något om läsningen, nej det går bara inte.

Äldre twittrare?

Jag fikade med min vän kulturjournalisten häromdan.
Vi pratade om vår ungdoms läsning, om hur det var att läsa när världen öppnade sig för varje ny bok, när den ena svindlande upptäckten avlöste den andra. En värld som läsningen gjorde mer gripbar, den värld som nu förefaller alltmer ogripbar, undflyende, i upplösning.

Och hur det nu blir allt svårare att hitta läsning som öppnar på samma sätt som då. För att våra kvalitetskrav finslipats och är så mycket strängare? Eller för att vi (eller rättare sagt: jag, jag kan ju bara tala för mig själv) - hemska tanke! - förslöats, fördummats, tappat stinget, blivit tröga gamla stötar? Jag lämnar frågan öppen. Men jag ger mig inte. Jag börjar om. Snart.